Den snyggaste bilden på mig

När jag var utbytesstudent i USA, blev jag plötsligt anmodad att som fotomodell åka till Mexiko för en plåtning.

Ha! Se där – en mening ni aldrig trodde att ni skulle få läsa just här!

Det konstiga är att det faktiskt är sant.

En av de andra utbytesstudenterna bodde nämligen i en miljonärsfamilj där familjefadern var fotograf med nyinköpt Hasselbladare. Han bestämde sig för att ta med sig oss och en tredje svensk (en blond viking) på en fotograferingsresa där vi poserade i sanddyner, på båtdäck, i grottor med gigantiska spindlar samt i dörröppningar med fula valv.

– Titta snett uppåt, nej, andra hållet, sätt axeln mot grottväggen, le, nej skratta, oj, nej, stäng munnen, skjut fram höften, titta beundrande på honom!

Senare i livet träffade jag ännu en fotograf som ville använda ”normala människor” som modeller, så jag finns med på en mängd konstnärliga bilder. Hela tiden hade jag en baktanke: ”nu kommer Ingmar Bergman att upptäcka mig”.

Pah.

Men nu ska jag visa er den allra snyggaste bilden. Jag har aldrig varit så mystisk, så beslöjad, så spöklik, så vacker som på bilden som togs i samband med utredningen om varför mina käkar sedan en basketmatch i november inte går ihop som de ska. Jag kan inte bita ihop, utan sväljer numera hela kameler under måltiderna.

Inga lagningar utom plastbiten som lappar ihop ena framtanden som jag slog av i basketsammanhang*. Ni ser – rötter som balettdansöser, asymmetri och bara helt underbart vackert!

Jag kan visserligen fortfarande inte bita ihop – men det finns numera bevis på att jag är vacker på insidan.

*) Jag slog av ena framtiden framtanden när jag nervöst snurrade ett halsband framför mig, talandes med Plannjas två amerikaner: Ray Tarnowski och Charles Barton. Den lilla glasberlocken for in i min tandrad som en wrecking ball som man river hus med.