Jädra februari

Jomen, februari är inte någe vidare. Omgiven av folk på dåligt humör kan jag inte annat än beklaga denna månads existens. Här grälas politik, här letas det irritationer – alla är trötta på yrkeslivet, de har ont i foten (ja, det var jag, ja), de har inte råd att gå till frisören, de har hål i en tand och hatar snö/bilar/datorer. Här är några av karaktärerna i min livspjäs – folket runtom mig.

– Jag har aldrig gjort ett enda vettigt val i livet, säger Existenskrisen.
– Alla andra har så fina bilar, säger Avundsjukan.
– Jag skulle inte ha flyttat, säger Bittermandeln.
– Men det kunde vara värre! vrålar jag, den mest irriterande av dem alla.

För jag är en inte särskilt ångest- eller ångerfylld person. Visst drabbas jag av en smärre livskris varje dag kl 15:10 när jag på två sekunder ska byta från att vara yrkeskvinna till att vara mamma, visst blir även jag arg på februari och visst beklagar även jag mig när huset är fullt av både dammråttor och möss under diskbänken. Men det kunde vara värre! Här är mina två främsta panikångestframkallande aktiviteter:

1) Att gå skottkärra. Jag ska gå på händer och någon ”kör” mig framåt genom att hålla i mina ben. Detta är ren tortyr, men någon har fått för sig att det är bra träning för armar och bål. Ju tröttare man blir, desto mer vaggar rumpan från sida till sida och det hela slutar alltid med att jag trillar ihop i en liten arg hög, blå i ansiktet. Arg. Förbannad. Vansinnig.


2) Att leka stolleken. Stolle-leken. Idiotstressarleken. Den på alla barnkalas populäraste leken. Alla har varsin stol utom en och så spelas musik och när musiken stoppas, ska man hinna sätta sig på en stol men eftersom det är en stol för lite, kommer en att bli utan och det kommer att bli jag och om det inte blir jag blir det mina barn och om de inte blir utan stol, kommer de att landa samtidigt som ett annat barn på en och samma stol och så kommer de (=jag) att trilla mellan stolarna för att aldrig mer återfinnas.

Ser ni? Det kunde vara värre.