Jag – som intervjuoffer
För en miljon år sedan var jag en dinosaurie som hittade på ett kåseri om att jag blev intervjuad av en journalist, ungefär som när David Letterman intervjuar Amy Sedaris.
Numera blir jag ibland intervjuad på riktigt för att vårt hus är knäppt eller för att jag är sudokuknäpp eller för att jag driver ett företag lite knäppt eller för något annat. Och jag tycker att det är så kul. (Får man tycka det?) Jag spritter upp ur sängen på intervjudagens morgon, jag sätter lite leksaksläppstift på kinderna och jag skuttar iväg, trallandes intervjusången. (När jag inte haltar och är hes.)
Igår var det dags igen. Fotografering först.
– Ställ dig, nej sätt dig, oj, ta bort den där handväskan.
– Vems handväska är det?
– Eh, Yvonnes. Miss Universum.
– Är hon här? (Så himla många universumsmissar finns det ju inte i vår stad.)
– Mhm.
– Wow. (Snegel, snegel, vad har man i en handväska när man är en Miss Universum?)
– Sitt. Så där, nu blir det bra. Ner med näsan. Upp med, nej, skratta igen. Sätt tillbaka näsan.
– Så?
– Höööger. Nej, ja, nu ser du ut som, oj, nu skrattar du igen, braaa. Näsan dääär. Bra. Så!
– Redan?
Intervjun gick till så här:
Fråga ett: Bla bla bla?
Jag svarar: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Obladi bla bla. Oblada blahaa. Blöa blaj bla. Blahhahaaaa. (Jag skrattar åt mig själv, oj, så rolig jag är.) Blablabla.
Fråga två: Bla?
Jag fortsätter att svara på fråga ett: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blöhö blablablablaaaaaaa. Bla. Va? Jaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blaj blablablablaaaaaaa. Bla.
Fråga två igen: Bla?
Jag svarar utan att veta det på fråga tre: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Blahaj. Hahaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla.
Sammanfattning: Du har redan sagt bla bla bla bla och bla, och svarat på alla frågor, men är det något du vill tillägga?
Jag inser att tiden är ute och försöker klämma in allt jag kan tänka mig: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Blahhahaaaa! Och förresten blahhahaaaa. Samt bla bla bla. Och bla. Dessutom blaha.
Ämnet? Ah, trodde aldrig att ni skulle undra. Att blogga. Tretton gånger sa jag ”det är inte en sorts dagbok på nätet, det är inte en sorts dagbok på nätet”.
Nu är frågan till er: fantiserar ni om att bli intervjuade?
Numera blir jag ibland intervjuad på riktigt för att vårt hus är knäppt eller för att jag är sudokuknäpp eller för att jag driver ett företag lite knäppt eller för något annat. Och jag tycker att det är så kul. (Får man tycka det?) Jag spritter upp ur sängen på intervjudagens morgon, jag sätter lite leksaksläppstift på kinderna och jag skuttar iväg, trallandes intervjusången. (När jag inte haltar och är hes.)
Igår var det dags igen. Fotografering först.
– Ställ dig, nej sätt dig, oj, ta bort den där handväskan.
– Vems handväska är det?
– Eh, Yvonnes. Miss Universum.
– Är hon här? (Så himla många universumsmissar finns det ju inte i vår stad.)
– Mhm.
– Wow. (Snegel, snegel, vad har man i en handväska när man är en Miss Universum?)
– Sitt. Så där, nu blir det bra. Ner med näsan. Upp med, nej, skratta igen. Sätt tillbaka näsan.
– Så?
– Höööger. Nej, ja, nu ser du ut som, oj, nu skrattar du igen, braaa. Näsan dääär. Bra. Så!
– Redan?
Intervjun gick till så här:
Fråga ett: Bla bla bla?
Jag svarar: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Obladi bla bla. Oblada blahaa. Blöa blaj bla. Blahhahaaaa. (Jag skrattar åt mig själv, oj, så rolig jag är.) Blablabla.
Fråga två: Bla?
Jag fortsätter att svara på fråga ett: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blöhö blablablablaaaaaaa. Bla. Va? Jaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blaj blablablablaaaaaaa. Bla.
Fråga två igen: Bla?
Jag svarar utan att veta det på fråga tre: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Blahaj. Hahaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla.
Sammanfattning: Du har redan sagt bla bla bla bla och bla, och svarat på alla frågor, men är det något du vill tillägga?
Jag inser att tiden är ute och försöker klämma in allt jag kan tänka mig: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Blahhahaaaa! Och förresten blahhahaaaa. Samt bla bla bla. Och bla. Dessutom blaha.
Ämnet? Ah, trodde aldrig att ni skulle undra. Att blogga. Tretton gånger sa jag ”det är inte en sorts dagbok på nätet, det är inte en sorts dagbok på nätet”.
Nu är frågan till er: fantiserar ni om att bli intervjuade?
42 Reflektioner:
Usch nej det gör jag inte. Det hade bara blivit en massa blablaaabla som kommit ut ur minmun. Härom dagen ringde det från lokalradion till min mobil, blev genast rädd. Lyckligtsvis hade de ringt fel.
Ja! Jämt. Jag brukar svara jätteintelligent.
För min del tycker jag det var en ganska intressant intervju! Kan man läsa det färdiga resultatet nånstans?!
Jag kan inte säga att jag fantiserar om att bli intervjuad, men jag ska faktiskt bli det idag.. av Svenska Dagbladet... om min dansblogg (eller rättare sagt om mina "Tankar kring dans" som jag har där).
Eftersom jag inte har så stor erfarenhet av intervjuer som du brukar ha så är jag lite nervös över att en journalist åker 60 mil enkel väg för att träffa mig i några timmar och sedan åker hem igen. Tänk om jag inte är den de tror??
Fotandet skedde på en dans i helgen och tog över en timme.
Jag som älskar att stå i centrum
(inga överraskningar där inte) kan bara svara en sak:
Jaaaa såklart!
Allt ljus på mig, tack.
Jag har blivit intervjuvad ett antal gånger, oftast relaterat till tvillingar och kan väl säga så här; den stackars journalisten går i alla fall inte därifrån med brist på textmaterial...
Jag snackar för mycket och har alltid gjort det.
Men din intevjuv, Lotten, vart kommer den att finnas?
Men nog är det väl en sorts dagbok på nätet?
Skojar bara.
Intervjun publiceras på i en glammig fredagsbilaga till lokaltidningen -- men kommer nog inte att finnas på nätet. Inte bara jag utan även Skriv med skruv-Ica och Lady Stalker intervjuas.
Tänk om de i sina intervjuer sa "Bloggar är som en sorts dagbok på nätet" ...
Danstanten -- vi vill ha länkar sedan när du blir uthängd med bilder och allt!
nämen, så passande att jag precis hittat hit! då kan jag nämligen berätta att det är min tur på fredag, en reporter från sydsvenskan ska komma och prata med mig i mitt studentkök... vad jag tycker om det vet jag dock inte riktigt än. :/
Åh, Pauline -- studentkök! Med hotfulla lappar i kylskåpet och mögligt Nescafé och fulla soppåsar och tomma ölflaskor och .... och .. ljuvliga studenttid!
(Jag har bott på Hallands Nation och Michael Hansens Kollegium i Lund och det var underbart. Hela tiden. Johodå.)
Att bli intervjuad i tjänsten räknas inte eller hur? När min roligaste bok kom ut ringde en glad journalist, skrattet riktigt bubblade i luren, och frustade: "Hur kom du på att du skulle skriva den här roliga boken? Hur började det." Jag, som inte är särskilt svårpratad i vanliga fall- som bekant - hummade lite överraskad och sa att äää jo,jag hade tyckt att det skulle vara roligt att skriva ihop lite, jag har ju så mycket material ... Mitt allt annat än roliga och inte särskilt jätteintelligenta svar gjorde att gossen kom av sig tvärt; det blev ingen intervju.
Men sen kom jag med i hans tidning i alla fall, på bild från ett mingel, där jag med flit satt på mig en jacka som garanterat gör att man kommer med i TV och på bild varhelst det fotograferas i vimmel.
Jag brukar blahaaha alldeles enormt, jag tycker det är så kul och älskar journalisten och pratar som en kvarn - och sen när jag läser önskar jag att det fanns TUNGLÅS. Eller SMARTHETSPILLER.
Ibland blinkar jag till lite, som när en journalist sa att min huvudperson har ett så tråkigt namn (hon hade inte läst boken nämligen, inte ens baksidestexten!) Eller när en annan klagade på att bok tre inte var lika POLITISK som bok två, och det gjorde honom grymt besviken.
Åh, fick du sitta ner? Och slippa stötta bakgrunden? Wow, du måste ha högre kändisstatus än jag.
Stackars journalist. Först en som praktiserar på tidningen Underliv och pratar för fort, och sen en som svarar på samma frågor och bara upprepar sig.
Tro mig, jag sa INTE att det är en slags dagbok på nätet. Vad tror du om mig?
Jomen, finns inte Evelina som PDF? Där måste vi väl vara med. Det har jag lurat i folk iaf. Mohahaha
Fast hos väldans många ÄR det just en dagbok på nätet. Skiljelinjen går kanske mellan personligt och privat. Ack så fin och inte ett dugg självklar för ack så många.
Ack oooh ve (intar nu rätt ställning med handens baksida mot pannan) -- men dagböcker är hemliga. Det är det som är min tanke.
* När man bloggar skriver man med intentionen att bli läst.
* När man skriver dagbok vill man inte att den ska läsas.
Någon som har varit med om att mamma/pappa/kompis/flick- eller pojkvän/ har tjuvläst din dagbok? Huuuuu.
Min syster hade en hemlig dagbok som min andra syster och jag läste så fort vi hittade den. "Klärens kyste Kasa i busen." Det var typ i andra klass så de erotiska äventyren inskränkte sig till pussar i skolbussen.
"Klärens", var den en Clarence? Påminner om när Bästisgrannen på en språkresa pussade en viss fransman och jag i dagboken skrev att hon "kysste en kille som hette Lårå".
Jag tror min mamma läste min dagbok en gång under ett kritiskt skede i livet. För att försäkra mig skrev jag ett meddelande i dagboken att jag aldrig i hela mitt liv skulle förlåta henne om hon gjorde det. Men, jag har inga som helst bevis. Bara att mamma helt plötsligt visste lite väl mycket.
Det här måste vara intervjuernas vecka! Jag och mina aspirantkollegor har just blivit pratade och fotade för Dagens Sekreterare, no less!
Men Lotten - en dagbok på nätet kan vara hemlig för dem man känner i det att de inte ens vet att man bloggar, under vilket nick och så vidare. Och alldeles öppen för övrig kreti och pleti som man ändå ger hundan i.
Barnförbjuden och hemlig wv: kniulidg - kn*ll idag.
Ja, jag är en pryd människa, vem trodde det?
...detta är sant och jag blir glad över att hitta en diskussion där jag kan dela med mig av detta och att det fortfarande är relevant. Jag och en vän befann oss i en liten, liten lägenhet (hans). Min mobil ringer och samtidigt så ringer det på hans dörr. Han öppnar, jag svarar. I andra änden är det lokalredaktionen i Norrbotten som vill göra en intervju. Bakom dörren som han öppnar är det lokalredaktionen i Kista som vill göra en intervju med honom. Vi blev båda intervjuade av två olika redaktioner, samtidigt på samma plats. Oddsen finns inte.
ps. Amy Sedaris är nästan roligast i världen.
ds.
Jag har blivit intervjuad, men jag tycker fortfarande så länge det inte är direktsändning i radio eller tv, så föredrar jag att blogga själv för då kan ingen manipulera mina ord :-)
Jag blir alltid, alltid, alltid felciterad, så jag framstår som en riktig idiot, och gillar därför inte intervjuer längre. Anledningen till att jag aldrig fortsatte min påbörjade journalistbana är kanske främst att jag inte heller tycker om att intervjua, så det jämnar liksom ut sig.
Lotten: japp, Clarence, var det som kyste Kasa.
Cruella: näpp, jag trodde det inte.
Jag har för sisådär en tio år sen blivit intervjuad av Folke Ryden på den tiden då jag var anställd på Telia Internet, för något nyhetsprogram.
Jag satt där med blossande kinder och svarade så pedagogiskt så, tills jag tappade tråden och glömde bort vad han frågade och därför svarade (fortfarande jättepedagogiskt) på något helt annat. Gissa vilket klipp som visades i tv.
Denna pärs gjorde att Folke med jämna mellanrum dök upp i mina drömmar därefter, en helt oönskad och oväntad effekt.
Ibland skulle jag faktiskt vilja ställa folk till svars för att de dyker upp i mina drömmar.
Orangeluvan: I natt dök Jochum Nordström upp i mina drömmar. Varför?? Och varför glömde jag inte omedelbart denna dröm när jag glömmer så mycket annat (alla andra drömmar, vägen till jobbet med mera)?
Den där du, d.o. -- hade den scenen med era simultanintervjuer visats med, säg, Clintan i ena rollen och Persbrandt i den andra, hade vi alla bara stönat Ååh guuu så overkligt!
Kan meddela att jag som vanligt sitter och bloggkommenterar på Centralen. Alla här luktar rakvatten och folk ligger i drivor över hela marmorgolvet eftersom sittbänkarna har placerats någon annanstans.
Men förresten -- vad ni drömmer! Jag fastnar på min höjd då och då i kolasås i drömmarna. Aldrig fastnar jag i Folke Rydén eller Jochum Nordström.
Jag har också blivit intervjuad, som Lotten berättade, för samma glammiga fredagsbilaga. Men min intervju skedde per telefon. Fotografering skedde dock av naturliga skäl IRL.
Och du kan vara lugn, Lotten! Jag sade inte att en blogg är en sorts dagbok på nätet. Vad jag däremot för övrigt sade återstår att se (läsa)...
Det var i alla fall inte första gången jag blev intervjuad.
När jag var liten intervjuade jag och min syster alltid varandra med bandspelare. Jag pratade alltid mest, så min stackars syster fick inte en syl i vädret ens när det var hon som var journalist!
Som vuxen har jag också inervjuat folk. Men då har jag faktiskt haft vett att låta dem prata i fred!
Lotten och Ingrid: "fastna i Jochum Nordström"? Jag har en barnförbjuden fantasi idag. Det måste vara något jag drömt (och glömt).
Precis som jag trodde Cruella, du är inte pryd.
Lotten, var är alla bänkar då? Det gläder mig att det trådlösa nätverket fortfarande kirrar runt i bänklöst landskap. Så att du kan kika in och kmmentera.
"..hade den scenen med era simultanintervjuer visats med, säg, Clintan i ena rollen och Persbrandt i den andra, hade vi alla bara stönat Ååh guuu så overkligt!"
--------------------------------
..det overkliga hade legat i att Clintan och Persbrandt hade gestaltat oss.
rofl - gillar dina svar och journalistens frågor =)
... så att blogga är alltså som en dagbok, fast på nätet, då? ;)
H.
ps. gillar din "tecken-blog" också! d.s.
På Centralen igen: ja, var är alla bänkar? Aha! Det flyttar dem hit och dit! På en stor kärra. Jag springer eft...
Nähe. Fullt. Det är precis som den där hemska leken med stolar och musik!
Länk kommer... men ni får vänta ett tag, ca en månad, innan den här artikelserien kommer ut.
Kul att det var så många här som har blivit/ska bli intervjuade :)
Och förresten - jag erkänner att delar av min blogg är som en slags dagbok, eller subjektiv rapport över de danser jag besöker, medan andra delar är tankar kring allt som har med pardans/styrdans att göra.
Just nu jäser Lottens mammas godisbröd i mitt kök! Hittills har det infriat alla förväntningar som representant för Det Krångliga Receptets Dag (inkl. diskningen). Jag märkte till min fasa att jag inte hade köpt mer än två paket jäst (den stora nackdelen med tvådagars recept är just att jag inte orkar läsa allt och glömmer viktiga saker), men hittade ett paket med lussekattsdekoration på längst upp i kylen. Jäst blir väl inte dålig?
Någon assistent har jag inte heller, så jag fick den där bröstträningen. Och tänkte på en bok som heter Omständigheter, där huvudpersonen får för sig att Gud talar till henne genom datorn och ber om större bröst. Hon hinner bli smått religiös innan hon märker att hon är gravid (och inte är jungfru).
jag återkommer när jag klarat av jäsningen och gräddningen (ingen varmluftsugn har jag heller).
Åhå, Lotta, jag är stolt som en tupp över att du bakar bröd!
Min Mammas Godisbröd.
Danstanten och alla andra: klart att man får använda sin blogg hur man vill -- dagbok eller inte dagbok! Det jag protesterar mot är när man ska karakterisera eller beskriva bloggfenomenet och säger "som en sorts dagbok på nätet" eftersom det är så himla mycket mer än det. Som att säga att "Rapport är som Metro, fast i tv".
Kul lek:
"xx är som zz fast i/på yy".
Nu har jag plockat ut brödet ur ugnen - efter att ha gjort det ännu lite krångligare genom att inse att jag inte skulle orka hålla på i två timmar och därför satt in alla bröden på en gång och bytt plast på dem var tionde minut... nästa gång får det bli ett helgprojekt.
Det luktar (för jag tycker doftar är ett ord som passar bättre till rosor) underbart i mitt hus nu!
Jag har blivit intervjuad en gång vad jag minns, strax efter att jag kom hem efter ett år som volontär på kibbutz i Israel.
Numera så ringer det ibland journalister till mig på jobbet, men då är det inte för att intervjua mig utan för att höra om vi har någon gammal bild i museets arkiv på något speciellt. Ibland kan jag hjälpa dem och ibland inte.
Ser fram emot veckans Evelina - eller Elvira som jag av någon anledning brukar få för mig att den heter. Det har hänt några gånger att jag inte fått den med tidningen, och som prenumerant vill man ju ha samtliga delar. Då går jag alltså in på tidningens hemsida, klickar mig fram till prenumerationssidan där man kan fylla i ett formulär om utebliven tidning. Precis när jag klickat iväg formuläret inser jag oftast att "Nä, nu skrev jag Elvira igen!"
KistaChic har blivit intervjuad några gånger nu, varje gång tycker jag att det bara rasar ut en massa ovettig tblaa blaaa blabla baaaa blaaa bla blllaaaaaa... men både publicerat och sänt har det blivit. Roligt! Men inget som jag går och fantiserar om i förhand (jag blir bara förvånad varje gång det sker).
Jag tänkte skriva någon bra kommentar till inlägget, men det blir bara bla bla bla bla.... Men artikeln med dig och sokdudokuset framkallade skratten hos mig, när jag hittade den på nätet.
(Jag har funderat lite på kläder till i morgon, nu vet jag vad. Hemlisblogg tröjan! Tack Men tänk om dom tar mig för Lotten?
Det har genom åren i regel varit jag som intervjuat och trots rätt bra med träning brukar jag använda min motormouth och ställa ändlösa ledande frågor.
Utfrågare: blablablablablabla
blablablablabla blablablablabla.
Svar: ja.
Utfrågare: bbbbllllaaaalbbbbllaabbl
aabbllaabbllaabbllaablablablablab
Svar: nej
Och så vidare. Jag brukar skylla mina brister på Poppius, som sannerligen inte är någon måttstock på ens journalistiska kompetens.
Lita på det.
nej, faktiskt inte. Det skulle vara typiskt mig att vilja sitta och prata om mig själv i tre timmar, men just den här gången har jobbet som intervjuare alltid lockat mer än intervjuoffer. Just nu håller jag till exempel på med att intervjua alla i min klass till en klassbok och jag tycker det är jättekul! Känns bra att jag faktiskt kan vara intresserad av andra människor också. Jag undrade ett tag:)
Skicka en kommentar
<< Home