Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 7: pyttipannabloggare

(Det är egentligen alldeles för få som läser bloggar. Det här är sjunde och sista dagen som jag – och ni – raggar folk. Lär upp en ny bloggläsare!)

Ena dagen vill man ha röda strumpor och äta ostmacka till frukost. Nästa dag vill man klippa av sig allt hår och nynna på en Björn Skifslåt. Tredje dagen vill man egentligen köpa en balklänning men måste istället rensa öronen från vaxproppar.

That’s life. Och då skriver man om det om man är en pyttipannabloggare. Fast det gäller att plocka russinen ur pyttipannakakan eftersom de ju inte hör hemma där.

En underavdelning till pyttipannabloggarna är de lite mer färglösa pölsabloggarna. De har på sig ljusgula strumpor varje dag och vill köpa balklänning varje dag och kan stundom tänka sig att äta kanske möjligtvis två ostmackor till frukost istället för en.

Pölsa, lite blygt hukande bakom tillbehör.

Om en sådan pölsabloggare plötsligt skriver ett politiskt laddat manifest fullt med svordomar, kan man säga att det ligger en rödbetsskiva mitt i pölsan.

”Tv-dinner”, som jag tyvärr inte har hittat ett svenskt namn på. ”Tv-mat” är ju chips.

Som pyttipannabloggare är det praktiskt att ha även hjärnan konstruerad som en pyttipannaportion och inte som en ”tv-dinner”. Det är så trevligt; man vet aldrig vad det är som kommer upp på gaffeln! (Eller skeden – visst borde man faktiskt äta pyttipanna med sked?) Pyttipannahjärnor är opraktiska när man behöver ha tag på en liten lökbit och ideligen bara får upp en potatisbit:

– Daryl Hannah! Nej, jag menar inte henne, åh, vad heter hon, hon den där med blont hår, jag har det ju på tungan, det börjar på D eller R, Darry... nej, åh, nej, den där hon som … Ah Doris Day!

(Doris Day är med andra ord lök? Jahapp.)

Vi pyttipannabloggare kan krydda vår anrättning med tabasco eller servera den i många små skålar eller ta fram femton olika stora skålar tjugotre gånger om dagen och hälla socker i några, grädde i andra och (surprise) ingefära i några.

Är det då någon skillnad mellan pyttipannabloggare och gott-och-blandatbloggare som jag nämnde häromdagen? Nej, egentligen inte, men pyttipannabloggarna har inte en tillstymmelse till röd linje – om det inte är ketchup förstås.

(Till alla er som är förvirrade och nu funderar på att om löken är Doris Day måste ketchupen ju vara Warren Beatty, vill jag bara säga nej. Inte alls.)

Pyttipanna. Synd, det ser ju inte ens gott ut.

Nu är bloggläsarvärvsveckan slut. Den innehöll för mig två bloggträffar (varav den senare recenseras i morgon), två kryckor, två taxiresor, två finnar på näsan, två födelsedagskalas, tvåhundra vantar på golvet i hallen samt två gräl (ett med min djefla man, ett med min mamma). Min röda tråd var alltså två. Eller till antalet två.

1) Krig.
2) Fred.

Det här är ett perfekt sätt att avsluta ett blogginlägg om man vill ha kommentarer: alla som har läst kliar sig i huvudet och kastar sig huvudstupa in i kommentatorsbåset och skriver va, vaddå, nähe och vamenardunudå. Eller så kliar de sig i huvudet genom att skaka på det och mumlar jafattarinteidagheller och detblirnogbättreimorrn.

Aha. Produktutveckling! Jag kan ha en kommenterarskola!

1) Använd inte kommentarerna för sådant som kan skrivas i ett mejl. Inte: ”Tjena hallå, tack för mejlet du skickade till mig nyss, jag säger bara: vilken grej!”
2) Svara inte på kommentarer som bloggaren har lämnat på din blogg i bloggarens blogg utan i din blogg istället så förstår alla kommentarläsare lättare. Inte: ”I din kommentar på min blogg skriver du sju, jag trodde det var åtta.”
3) ...

(Det där var alltså en cliffhanger. Eller så finns det bara två råd när man ska lära sig att kommentera. Ja. så är det nog. Jag sade ju det: den röda tråden är två.)