Social antifobi

Jag är blyg. Johodå, det är jag visst. Men jag gör som Pippi Långstrump: tar det på kommando.

(Igår var jag med min blygsel och en massa andra människor på studiebesök i boksläppsvärlden – igen. Det är väldigt få fjäderboor, väldigt lite paljetter och nästan inga pressfotografer, men väldigt mycket fotograferande, skratt och prat. Anne-Maj var där med en tolk, och vi fick öva oss i att inte titta på tolken fastän det var hon som pratade när Anne-Maj tecknade. På teckenspråk hittar man på personnamnstecken – något som passar personens personlighet. Anne-Maj hade runda kinder som liten, varför hennes namn tecknas genom att man med handen formar en ”rund kind” mot ansiktet. Det påminner om indiannamn som ”Gula lövet”, ”Han som red bort” och ”Fallande regn”. Mitt namn tecknas med en hand som dribblar en basketboll. Jag är så stolt.)

Tillbaka till verkligheten. (Eftersom allt som sker inom parenteser – som ovan – händer i ett parallellt universum, liksom.) Jag har nämligen vid min nästan övermogna ålder börjat förstå hur man hanterar sociala situationer som kräver framåtanda och prat. Precis som med allt annat som tar emot, övertalningsresonerar jag med mig själv. Först några exempel på sådana situationer:

– Jag borde hänga tvätten.
– Ja, det borde jag.
– Å andra sidan har jag ont i foten och källartrappan är ju livsfarlig.
– Ja, men om jag inte hänger tvätten nu, måste jag göra det senare. Just do it!

Ni ser att det påminner om en viss tv-reklam? En till:

– Åh, kolla, brevet från min mormors kusin som jag inte svarade på 1991.
– Jag borde sätta mig ner och skriva ett handskrivet brev till henne omedelbart.
– Ja, det borde jag. Men jag måste ju hänga tvätt.
– Snicksnack. Just do it!

Naturligtvis pratar jag även med mig själv när det gäller ”en kaka till?”, ”räcker bensinen ända till affärn?” samt ”varför har jag sparat den här gamla kastrullen?”. Och:

– Hjälp. Många främmande människor. Alla känner varandra. Jag vill gå hem.
– Jag kan ju hälsa på henne där, hon ser glad och snäll ut. Fast jag kan ju gå hem också.
– Jag luktar svett. Om jag sträcker fram handen för att hälsa släpps alla dofter ut och alla kommer att dö stinkdöden.
– Jag är verkligen jättelarvig. Le och prata. Just do it!

(Alldeles nyss, i ett parallellt universum:

– Jag måste hålla den där deadlinen och skriva kåseriet nu.
– Ja, fast jag kan ju blogga också.
– Nja, jag måste ju redigera de där texterna till Det Stora Företaget så snart som möjligt.
– Fast det är roligare att blogga.
– Ja, jag kan ju liksom värma upp denna jobbdag med att blogga.
– Tänk att jag måste jobba på en lördag! Nu bloggar jag!)