Liksom en dagbok på nätet: min måndag

Jahapp. Nu ska jag berätta vad jag gjorde igår.

Först insåg jag mitt i snöyran att juleljusen utomhus sitter kvar. I en grangirland, längsmed verandan och i ett par buskar. Är jag nu ensam i grannskapet om denna försummelse, denna synd och detta slarv? Men icke! Femton hus längre ner har Perssons kvar ett par lampor.

Sedan skickade jag iväg min djefla man med de tre minsta barnen på tåg till Skåne. Detta ivägskickande sker med jämna mellanrum och slutar alltid med att jag blir sjuk och alls inte hinner måla trappan, städa ur källaren, hinna ikapp tvättsorteringen eller sätta in foton i plastfickor. Något skumt har dessutom hänt med X2000-tågen, för Olle kan inte längre läsa och jobba åkandes i dem utan att bli åksjuk. Detta är frustrerande. Men det kunde ju vara värre, har det visat sig. Jag ringde när de hade kommit in i Småland.

– Hur har ni det? sa jag.
– Sjuåringen kräktes i mittgången för en kvart sedan. Nioåringen kräktes över hela sig för två minuter sed... vänta. Fyraåringen behöver kiss... oj. Nu behöver han inte kissa längre. Jag ringer senare!

På tåget fanns det inte en enda tvåldroppe – inte ens i restaurangvagnen. Ett par timmar senare satt de alla hemma hos farmor & farfar och åt köttbullsmackor med frisk aptit.

Nu kände jag mig lite illamående jag också, sådär av sympati. Men gick vidare med agendan.

I slutet av januari läste jag in texter på Sveriges Radio, vilket jag har gjort i ett par år. (Man kan lyssna här.) I en av texterna – den om semlor – skulle jag säga:

– Har ni hört att man kan dryga ut grädden med uppvispad äggvita? sa moster Kickan, vilket satte igång en het diskussion.

Men istället för att säga äggvita sade jag – två gånger till och med – gräddvita. Utan att själv höra det. Teknikern fick ringa hem och ge mig bakläxa, även om han först frågade om det verkligen skulle vara så där ... Visserligen är jag inte riktigt rätt funtad, men någon måtta får det ju vara på förvirring. Därför var jag igår även på radion och gjorde en nyinläsning.
Det ser ut så här och är väldigt datoriserat. Jag pratar och pratar och markerar om jag läser fel och tar om och swåpp, är det färdigt.

Coolt, va, precis som en gammal kassettbandspelare? Man trycker ner (=klickar på) play och record samtidigt.

Ja, sedan spelade jag på kvällen basket med min onda, lilla stackars vrickade fot och var så himla kass på att passa, skjuta, springa och hoppa att jag till slut fick be om ursäkt för min närvaro.

Nu ska jag äta glass i sängen! (Som i den där filmen, ni vet?)