Snabba ryck!

Kommer ni ihåg att jag glömde inlåsta videoband på Centralen?

Om ni inte orkar kolla vad jag skrev då, kommer en liten rekapitulering här. (Man kan hoppa över den precis som man kan med poem eller drömsekvenser i böcker.)

Onsdagen den 17 januari låste jag in en påse fådda videoband i en förvaringsbox på Centralen. Den 18 januari glömde jag att hämta ut dem och åkte tomhänt hem med tåg. Samma dag (en torsdag) skickade jag nyckeln till min svågers arbetsplats, så att han på fredagen den 19 januari skulle kunna hämta banden. Men.

Nyckeln kom inte fram under fredagen.

Måndagen den 22 januari var svågern sjuk, så tisdagen den 23 januari skickade jag ett mejl till förvaringsboxinstansen om mitt dilemma, bekymrad som jag var. Nu blev ju svågern frisk och hämtade banden (mot en böter på 210 kronor), men banden var fina och roliga så det var det värt. Även om det hela var fånigt.

I söndags, nästan tre veckor efter mitt mejl till SJ, kom detta svar:

Tack för att du kontaktat oss.

För mer information angående förvaringsboxar ring Boxservice telefon 08 762 25 95

Obs! Det går inte att svara på detta mail genom att använda "svara/reply", då mailboxen är obevakad. För vidare kontakt i detta ärende, ange ärendenummer 349220.

Åh, tack. Det där telefonnumret skulle jag ha ringt från början, kanske?

Vad jag vill komma fram till, är de olika nivåerna på service som just nu råder. Vissa företag och kommuner har elektroniska assistenter på webben (Post- & Telestyrelsen har en Pontus, Vägverket och Ikea har varsin Anna och SAS har en Eva). Ikeas Anna funkar som ett masonitbord utan skruvar från 1973, medan Eva faktiskt kan förflytta mig från Stockholm till London. (På låtsas.) Jag har svårt för de där assistenterna.

Jag ställer tydligen fel frågor och får ofta konstiga svar. Goddag yxskaft. (Det är tydligen kul att ställa frågor som ”vilken färg har solen?” och ”är du singel?”. Men jag är ju en seriös människa.)

Runt 1996 försökte jag skicka ett mejl från Nationalencyklopedin till DN. Det fanns inga mejladresser i papperstidningen, så jag ringde till växeln för att fråga.

– Vaddå? sa damen i växeln.
– Elektronisk post.
– Internpost? I ett brunt kuvert?
– Nej, datorpo... det heter e-mail på engelska.
– Jahaaa! Då blir det utrikesavdelningen! *klick!*

Det var då, ja. Så nu sitter jag här och fantiserar. Är den elektroniska assistentroboten en fluga eller kommer den att utvecklas till något klokare? Snyggare? Mänskligare? Kommer SJ att ta bort mejlfunktionen på sin sajt? Funkar det bra att köpa SMS-biljetter till buss och tunnelbana? När kommer uppfinningen som trollar fram fritid?

En liten parentes, bara. Vi på redaktionen på Nationalencyklopedin fick tjaaata oss till mejl.

– Det behövs väl inte? sa de som bestämde. Vi har ju telefoner! Och alla papper måste ju skickas i kuvert ändå. Skribenterna kan ju inte få sina manuspapper genom ledningarna heller! Hahaha!

När vi väl fick tillgång till mejl och det där som kallades internet, fanns det i en dator i ett förråd som användes som vilrum. En internetdator. Det var tur att ingen hann..., förlåt, behövde vila, för det blev ju köbildning och bokningslappar till den där enda uppkopplade datorn. Modem? Jajamensan!

Jag har redan skrivit för långt. Men i Liza Marklunds ”Sprängaren”, som ska utspelas i Stockholm 2002, letar huvudpersonen på den stora kvällstidningen upp datorn med ”det snabba modemet”. Det tycker jag är roligt. (Måste kolla citatet, det är säkert fel.)