Partyminnen och bloggakustikens hemlighet

Intro
En gång i tiden – när vi gick i sexan – skulle Bästisgrannen ha party hemma hos sig. Jag tror att vi var tre eller fyra tjejer som var värdinnor, och vi var inte vana festplanerare. Vi var heller inte vana partypinglor och hade på sin höjd lekt Flaskan, Ryska posten och Sanning eller kånka … en gång. (Jag talar nog för mig själv här, de andra var lite mer världsvana.)

Vi listade killarna och tjejerna som skulle bjudas, planerade musiken (Dr. Hook, Tina Charles, ABBA), planerade maten (chips och ostkrokar) och drycken (saft och sockerdricka). När alla var inbjudna, kom ”det andra tjejgänget” och sade:

– Vi kommer inte på partyt om ni bjuder Niklas.

Niklas hette egentligen något annat, men historien är så sorglig att jag inte vill skriva hans riktiga namn. Niklas bodde granne med Bästisgrannen och var en helt vanlig kille. Fast han hade ju glasögon, det hade han, och räknades inte till de coola killarna. Stod vi upp för honom då? Slog vi näven i bordet och skrek att det faktiskt inte är ok att som gäst bestämma vilka som ska komma? Nej. Vi ringde.

– Hej Niklas! Eh. Öh. Nu är det så här. Partyt är tyvärr inställt. Ja. Mhm. Hejdå.

Sedan bjöd vi istället – på order av ”det andra tjejgänget” – Anders Jonsson som inte ens gick på vår skola. Men han spelade ju hockey.

Klimax
Partyt minns jag inte ett dugg av. Vi hade det, vi åt säkert, pussades lite … men i huset bredvid satt Niklas och såg att vi partajade på ett inte alls inställt party. Snipp snapp snut.

Association
Ett party som tvärtom alltid är öppet för alla är de ständiga bloggträffarna. De som var där i lördags kunde knappt göra sig hörda pga. varandra. Studiomannens myckna och väldigt snabba prat krockade i frekvens med hakkes synnerligen djupa basröst och Solusfeminas ständiga skratt så att jag, Bästisgrannen och Roadbend under långa stunder satt med händerna kupade bakom öronen för att vi skulle kunna höra oss själva gestikulera.

Alldeles ovanför mig och Gitta satt en fläkt av något slag. Jag vände upp huvudet för att se om jag kunde göra något åt akustiken, men förstod plötsligt varför jag hade svårt att höra vad Annika gestikulerade och vad Anna sade borta i andra änden av bordet.

Vi hade en ljudförvrängarapparat med inoljat akustikfilter ovanför oss!

Närbild.

Mycket intressant konstruktion. Fonologisk frekvensförstörare. Jag tror att den även suger upp alla Q.

Annika och jag hade normala skodon, medan Översättarhelena, Bästisgrannen och Trulsa är modeslavar och såg ut så här.

Alla om fyra år: huuuuur kunde vi stoppa in brallorna i stövlarna? Titta, blåa kryckor, hade alla det också?

Gitta övervakar hakkes alkoholintag.

Här smakar hakke på vår födelsedagschampagne, skänkt av Studiomannen och Gitta. (Jag tror att han fick i sig säkert 1 ml.) Observera skylten om lilla huvudet. Vi som hade stora huvuden borde ha burit dem under armen. Aj.

Avslutning och sensmoral
Bjud alltid alla. Stoppa inte in jeansen i stövlarna. Drick mer champagne. Gestikulera oftare med artikulation. Ha alltid hjälm.