Jag, Carl Larsson och garderoben
Jag vurmar som bekant för Carl och Karin Larsson.
Det här är en vanlig bild av Carl, med Brita på axlarna. När man går museirundan på Sundborn, får man veta att Carl Larsson gärna jobbade med barnen runt sig eftersom de inspirerade honom. Olle beslutade sig för att inte vara sämre och försökte skriva, redigera, prata affärssamtal och förhandla arvode med:
– Pappa! Kiss!
– Pappa! Pappa! Pappa! Pappa!
– Kolla världens största hundbajs!
Inte ens en kvinna hade klarat detta. (Många bollar i luften, simultanförmåga, yada yada, ni vet.) Med mig funkar det så här: jag kan göra en miljard olika saker på en gång. Jag kan borsta tänderna och vika tvätt samtidigt som jag pratar telefon och sätter upp en tavla. Jag kan stryka en skjorta samtidigt som jag kryddar kalops och letar efter min iPod. Jag kan peta näsan samtidigt som jag knyter skorna och kliar mig på ryggen. (Åh, vad jag ljuger. Jag stryker aldrig, lagar aldrig kalops och tycker inte om att prata telefon.)
Men så fort det är barn inblandade, blir allt som inte har med barnen att göra ... helt misslyckat. Om jag torkar en näsa och svarar på frågor om varför månen är full, bränner jag garanterat kalop... köttfärssåsen. Om jag sätter på ett plåster samtidigt som jag svarar på varför mörka moln är kalla, hör jag inte ens att telefonen ringer. Hjärnan hårdprioriterar barnen. Men till saken nu!
Jag förstår att ni alla sitter och hoppar av otålig längtan efter mitt garderobsbygge. Det går inte snabbare, det går allt långsammare. Slow motion är rena rama racerfarten jämfört med mina dagliga framsteg.
Men jag jobbar i alla fall med barnen runt omkring mig.
Det här är en vanlig bild av Carl, med Brita på axlarna. När man går museirundan på Sundborn, får man veta att Carl Larsson gärna jobbade med barnen runt sig eftersom de inspirerade honom. Olle beslutade sig för att inte vara sämre och försökte skriva, redigera, prata affärssamtal och förhandla arvode med:– Pappa! Kiss!
– Pappa! Pappa! Pappa! Pappa!
– Kolla världens största hundbajs!
Inte ens en kvinna hade klarat detta. (Många bollar i luften, simultanförmåga, yada yada, ni vet.) Med mig funkar det så här: jag kan göra en miljard olika saker på en gång. Jag kan borsta tänderna och vika tvätt samtidigt som jag pratar telefon och sätter upp en tavla. Jag kan stryka en skjorta samtidigt som jag kryddar kalops och letar efter min iPod. Jag kan peta näsan samtidigt som jag knyter skorna och kliar mig på ryggen. (Åh, vad jag ljuger. Jag stryker aldrig, lagar aldrig kalops och tycker inte om att prata telefon.)
Men så fort det är barn inblandade, blir allt som inte har med barnen att göra ... helt misslyckat. Om jag torkar en näsa och svarar på frågor om varför månen är full, bränner jag garanterat kalop... köttfärssåsen. Om jag sätter på ett plåster samtidigt som jag svarar på varför mörka moln är kalla, hör jag inte ens att telefonen ringer. Hjärnan hårdprioriterar barnen. Men till saken nu!
Jag förstår att ni alla sitter och hoppar av otålig längtan efter mitt garderobsbygge. Det går inte snabbare, det går allt långsammare. Slow motion är rena rama racerfarten jämfört med mina dagliga framsteg.
Men jag jobbar i alla fall med barnen runt omkring mig.
9 Reflektioner:
Åh, jag vill också bo i hur och ha en massa projekt hela tiden. Det största som händer hemma hos mig är att jag planterar om blommorna. Vilket jag i och för sig, av ren tristess, gör alldeles för ofta. Vad fin garderoben blir förresten!
I HUS skulle det förstås vara.
Jag tycker inte det går långsamt!
MANUELLT arbete TAR Tid!
iIövrigt håller jag med louise:"Vad fin garderoben blir förresten"
Jag är full av beundran!
En mycket stilig garderob och inte har det tagit lång tid heller!
Wv: Ytnyt, vilket jag tolkar som Ut och gör lite nytta!
Zinkbaljan - jag och läcktätningen är på gång!
Men hörni, vilka trevliga hejarop! Jag ser bara skavankerna och de inte alls räta vinklarna och funderar på hur i hela friden man fäster en list högst upp när man inte har någon som helst chans att komma åt ... ja.
Word verification: szetcqnh. Jag associerar inte till något alls, utan tror att vissa omöjliga bokstavskombinationer slumpas fram när man behöver sakta ner farten lite.
Oj. Jag skrev förstås fel, och fick en ny: oookli ... vilket måste vara långfranska -- helt utan fibriga nyttigheter.
jag tycker din Wv påminner om Stettins polska namn: Szczecin.
Och då är stavningen et intet mot uttalet, 3 olika sj-tj-ljud på rad!
Det var enklare förr!
De där små luckorna till höger var verkligen lyckade (luckade?). Det ser lite exklusivt och dyrt ut på nåt sätt.
Wv: ripznp och vips så var garderoben klar!
Jag tycker det ser fint ut. Bra jobbat!
Lotten: Hur var det nu med barnarbete?
Louise: Om du får tråkigt kan du komma över och plantera om mina blommor. Det går jag inte ens om dator och tvn skulle krascha samtidigt...
Skicka en kommentar
<< Home