Jag är inte jättesjuk

För två veckor sedan kravlade en liten fästing upp längs mitt ben, bet lite grann i min högra vad, spottade in lite borreliabakterier och bestämde sig för att bygga bo. Eftersom han inte hade ansökt om tillstånd, blev jag purken och krafsade bort den lille.

– Men vad haaaaaar du på benet? sade sedan alla till mig nästan varje dag.
– Tsst, det var en fästing. Vi får se vad det blir av det, sade jag lugnt.

För här har vi haft det mesta. Fästingar, loppor, löss, mask och parasiter så till den milda grad att Olle skrev en jätterolig och nyttig bok om erfarenheterna.

Men igår var det dags för läkarbesök. Vaden var inte vacker, borreliosen låg på lut, alla var oroliga och Bästisgrannen till och med rynkade pannan. Jag ryckte på axlarna, och drabbades av denna ovanliga rörelse av nackspärr.

Panik.

För när man har borrelios, kan den slå sig på nervsystemet (neuroborrelios) och leda till hjärnhinneinflammation. Ett säkert tecken på hjärnhinneinflammation är nackstelhet. Svårighet att böja huvudet framåt.

– Nej, jag har bara nackspärr, det är lugnt. Jag lovar att gå till doktorn, men lugna er, jag har – aj! – bara nackspärr och fästingen hade nog bara glömt att tvätta munnen när han bet i mig.

Sa jag och blev slängd i en bil som Bästisgrannen prompt skulle köra eftersom man med hjärnhinneinflammation inte är vid sina sinnens fulla bruk.

Allt gick bra. Läkaren tittade på mig och mitt fästingbettsmärke och min stela nacke och mitt jääääääääättestora blåmärke på överarmen efter onsdagens basketträning och så sa han:

– Jahadu, det blir lumbalpunktion akut.

Läkare som omedelbart ser att de ska skoja med mig får en guldstjärna och en kram (vilket ju inte är särskilt lämpligt med tanke på bakterieöverföringar). Jag har nu fått finfint penicillin och går omkring här hemma i bikini och halsduk.

I morgon ska jag, borreliosen, blåmärket och nackspärren åka till Göteborg och där ska jag gå på mitt livs första megakonsert: Robbie Williams.