Sanningsvittnet Bergman
Fredagar är (liksom ons- och torsdagar) gå-upp-tidigt-dagar eftersom jag sänder morgonradioprogram. Jag sätter mig på cykeln 06:30 och har ingen som helst marginal för omkulltrillningar eller eventuella trafikkaos. Snöstormar och hotellbränder med polisavspärrningar sabbar effektivt tidsplanen.
Så vad händer då när man plötsligt stöter på en ko i villakvarteret?
En ko vid korsningen.
Jo, man stannar, tar en bild, går lite närmare och klappar kossan.
Vilken stor skälla!
Kon hade lurig blick och var lite plastig – men avslöjade inte på något sätt sitt ursprung. Extremt stressad cyklade jag vidare, bara för att efter 50 meter tvärnita, stoppad av tre ankor i samma plastmaterial, stående i vägrenen. Jag tog en bild till, och upptäckte då att ankorna hade sällskap av slalomskidor som låg som plockepinn i diket bredvid.
Skidor i väldigt kort backe.
Mer stressad än rulltrappeåkare i Stockholms tunnelbana, hastade jag sedan iväg för att inte missa ”gomorron-gomorron” i radion. (Ja, allt sägs två gånger i lokalradio. Hej-hej.) Väl där, berättade jag i etern andfått om mina ko- och ankupplevelser och skrev om det i bloggenloggen.
Tyvärr blev bilden på ankorna helt svart, så jag ringde hem och bad den djefla mannen att svischa iväg och ta en ny bild. Beviset för att jag har valt rätt man att vara min djefla, är att han då inte sa ”nej, inte nu” eller ”ok, men senare” eller ”men åh, varför, neeeeej, måste jag?” utan bara:
– Ok! Finns det batterier i kameran?
Visst var det konstigt med plastdjur i gryningen och slalomskidor i diket. Men det underligaste kommer nu. För ankorna ... var inte ankor. Jag gjorde i minnet om djuren till något de inte alls var.
En räv, en get och en gris. Inte så värst anklika.
Om jag någonsin kallas som vittne i en rättegång, ber jag bara att få hänvisa till detta blogginlägg. Jag är inte att lita på.
– Förövaren hade stor näsa, vita kläder och breda, orangefärgade skor! kan jag frankt påstå.
– Han såg alltså ut som en gris, en get eller en räv? är då den naturliga följdfrågan från åklagaren.
Så vad händer då när man plötsligt stöter på en ko i villakvarteret?
En ko vid korsningen.Jo, man stannar, tar en bild, går lite närmare och klappar kossan.
Vilken stor skälla!Kon hade lurig blick och var lite plastig – men avslöjade inte på något sätt sitt ursprung. Extremt stressad cyklade jag vidare, bara för att efter 50 meter tvärnita, stoppad av tre ankor i samma plastmaterial, stående i vägrenen. Jag tog en bild till, och upptäckte då att ankorna hade sällskap av slalomskidor som låg som plockepinn i diket bredvid.
Skidor i väldigt kort backe.Mer stressad än rulltrappeåkare i Stockholms tunnelbana, hastade jag sedan iväg för att inte missa ”gomorron-gomorron” i radion. (Ja, allt sägs två gånger i lokalradio. Hej-hej.) Väl där, berättade jag i etern andfått om mina ko- och ankupplevelser och skrev om det i bloggenloggen.
Tyvärr blev bilden på ankorna helt svart, så jag ringde hem och bad den djefla mannen att svischa iväg och ta en ny bild. Beviset för att jag har valt rätt man att vara min djefla, är att han då inte sa ”nej, inte nu” eller ”ok, men senare” eller ”men åh, varför, neeeeej, måste jag?” utan bara:
– Ok! Finns det batterier i kameran?
Visst var det konstigt med plastdjur i gryningen och slalomskidor i diket. Men det underligaste kommer nu. För ankorna ... var inte ankor. Jag gjorde i minnet om djuren till något de inte alls var.
En räv, en get och en gris. Inte så värst anklika.Om jag någonsin kallas som vittne i en rättegång, ber jag bara att få hänvisa till detta blogginlägg. Jag är inte att lita på.
– Förövaren hade stor näsa, vita kläder och breda, orangefärgade skor! kan jag frankt påstå.
– Han såg alltså ut som en gris, en get eller en räv? är då den naturliga följdfrågan från åklagaren.
Etiketter: expertvittne
14 Reflektioner:
Och du gick dessutom av och flyttade på dem? Utan att upptäcka att de var o-ankor!
Hur trött ÄR du när du cyklar till jobbet, Lotten?
(Ska jag säga som är ungefär i koma när du sätter dig på cykeln. Dock befinner jag mig i sängen. Ett säkert ställe för oss i koma.)
Så trött kan jag också vara en tidig morgon.
Däremot har jag av polisen fått beröm för detaljrikedom när jag lämnat vittnesuppgift.
wv hävdar att detta du såg måste vara ett slags "const".
Konspiratiosteori.
07.10 skriver du om ankorna i Radiobloggen, men inget om fotografering.
Kanske, kanske någon bytt ut ankorna....
Bekanta som vill spela dig ett spratt, trots att det inte längre är 1 April??
Men det krävs sanning för Wv sager "pressedr"
Wv (är wv blogg- och tankeläsare?) aningris. En aning gris...?
Alla är alltid usla vittnen. Jag har just i jobbsyfte studerat minnet och det är inte mycket att hänga i julgran, kan jag meddela! Man hittar på, lägger till, tolkar och tror i en salig röra. Vem har inte varit tvärsäker på att den postat ett brev/betalat en räkning, bara för att hitta båda eller endera i fickan?
Jag tror förstås att ankorna bytts ut. Din förväntan att se just ankor torde ha varit minimal.
Jag tror att det var simultanförmågan och stressen som orsakade hjärnsmältan; jag fotograferade samtidigt som jag flyttade på dem lite, samtidigt som jag noterade slalomskidorna samtidigt som jag lyssnade på min kollega i lurarna när han spelade upp en repris av en intervju från igår där jag var med och jag var så rolig och intressant, men när fotot skulle tas var jag tvungen att stänga av radion (mobiltelefonens simultanförmåga är inte som min) och jag försökte ju göra allt så snabbt och effektivt som möjligt för att inte komma för sent och inte missa så mycket av min reprisintervju.
Säga vad man vill, men långa meningar kan jag skriva.
Läckage från en trädgårdstomteförsäljares flak som någon ställt upp? De har ju inte bara tomtar på repertoaren.
Hedrad av WV: hionured
Jag vill skriva en liten hyllning till vårt trevliga hörn av världen. På bilden med räven, geten och grisen ser man den vackra lilla bit av Sörmlands-Sörmland som är instucken mellan villa-Mesta och barack-Lagersberg. Man är långt ut på vischan i trehundra meter, bara så där, när man cyklar in mot stan.
Om ni förstorar bilden ser ni Lagersbergs säteri – ”en av landets mest genuina karolinergårdar”.
Åh, men har ni inte fått reda på varför alla dessa plastdjur så fint fanns uppställda? Vem har gjort det? Spänningen är oliiiiidlig!
Jag vet! Eller, rättare sagt, jag vet inte!
Vi står alla här med stora ögon och gapande munnar. Vad hände? Vems var djuren? Vem tog bort dem? Va? Va? Va?
En annorlunda variant av rondellhund månne?
Precis vad jag tänkte, Cina!
– Aha, djurinstallationer är det nya svarta!
Liksom.
Var kommer de från då?? Uppdatering!
Men jag vet ju inte! Ingen förklaring står att finna! Frustration!
Däremot var det ju kul att en av mina kolleger på radion även han cyklade till jobbet denna morgon -- en halvtimme efter mig. Då stod alla djuren kvar ... men:
- Det stod en man i diket i shorts och fotograferade! Tror du att det var han som ... en konstnär ... eller ..?
- Ja! Så måste det ha varit! Såg han skum ut?
- Ja!(Hm. Den djefla mannen var lite dåligt klädd på morgonkvisten.)
Skicka en kommentar
<< Home