Beatles ska lyssnas på i mono
Jag har en Ipod och trevliga hörlurar. Alla andra också, de har sin musik på överallt, jag står i radiostudion och lyssnar på musik och busschauffören lyssnar på musik och i bilen sätter jag på radion och lyssnar på musik medan tonåringarna sätter på sin musik i antingen mobilen eller i Ipodarna.
(Enligt skrivreglerna ska man faktiskt skriva Ipod och inte iPod, precis som Nisse och Lisa eller Ikea och Göteborgsoperan ... men inte som pH-värde. Jag är inte riktigt kompis med den skrivregeln, men är man språkpolis så är man, så jag försöker vänja mig.)
Man skulle ha investerat i en hörlursfabrik.
När jag var liten, köpte jag för sparade barnvaktspengar en kassettbandspelare. Ett år senare köpte jag en högtalare till den. Wow, liksom. Förutom mina föräldrars skiv- och rullbandspelare (två separata apparater), var mitt underverk det enda som spelade musik i huset. På lördagar spelade mamma och pappa Beatles, på söndagar Vivaldi, Mozart, Bach och de andra grabbarna. (Inte riktigt genuskorrekt, nej.) Hörlurar hade vi inga. Och för att uppleva skillnaden här och nu, bör ni nog ta på er ett par:
Stereoversionen. Sången hörs i ena örat, gitarrer och trummor lite här och där. Bra, men konstigt.
Monoversionen. Vid 1,35 hör man plötsligt en gitarr – vid ”I don't really want to stop the show”. Den finns inte i stereo!
Det är nästan magiskt. Låtarna låter plötsligt som låtar, inte som enstaka instrument och pålagda sångröster, inte med plötsliga trumpetstötar i ena örat och vilsna gitarrplink i andra. Hur i hela friden kan Beatlarna ha varit nöjda med att stereoversionerna har sålts som det enda alternativet sedan mer än 30 år? När jag nu letar information, hittar jag detta gamla Lennon-citat: ”You haven’t heard Sgt. Pepper unless you've heard it mono.”
(Tur att detta inte måste överföras även på bokkonsten så att vi bleve tvungna att läsa Dickens hungriga och Aristofanes i toga. Eller för den skull 2004 års blogginlägg på en stationär dator.)
Men nu tar vi lärdom av detta, flickor och pojkar. (=Jag tror med andra ord att jag är först i världen med denna aha-upplevelse. Trarajdiraaa.) Beatles gjorde sin musik i mono, de tänkte monoistiskt och musiken är avsedd att lyssnas på i mono.
Men var finns monoknappen på min Ipod?
(Enligt skrivreglerna ska man faktiskt skriva Ipod och inte iPod, precis som Nisse och Lisa eller Ikea och Göteborgsoperan ... men inte som pH-värde. Jag är inte riktigt kompis med den skrivregeln, men är man språkpolis så är man, så jag försöker vänja mig.)
Man skulle ha investerat i en hörlursfabrik.
När jag var liten, köpte jag för sparade barnvaktspengar en kassettbandspelare. Ett år senare köpte jag en högtalare till den. Wow, liksom. Förutom mina föräldrars skiv- och rullbandspelare (två separata apparater), var mitt underverk det enda som spelade musik i huset. På lördagar spelade mamma och pappa Beatles, på söndagar Vivaldi, Mozart, Bach och de andra grabbarna. (Inte riktigt genuskorrekt, nej.) Hörlurar hade vi inga. Och för att uppleva skillnaden här och nu, bör ni nog ta på er ett par:
Stereoversionen. Sången hörs i ena örat, gitarrer och trummor lite här och där. Bra, men konstigt.
Monoversionen. Vid 1,35 hör man plötsligt en gitarr – vid ”I don't really want to stop the show”. Den finns inte i stereo!
Det är nästan magiskt. Låtarna låter plötsligt som låtar, inte som enstaka instrument och pålagda sångröster, inte med plötsliga trumpetstötar i ena örat och vilsna gitarrplink i andra. Hur i hela friden kan Beatlarna ha varit nöjda med att stereoversionerna har sålts som det enda alternativet sedan mer än 30 år? När jag nu letar information, hittar jag detta gamla Lennon-citat: ”You haven’t heard Sgt. Pepper unless you've heard it mono.”
(Tur att detta inte måste överföras även på bokkonsten så att vi bleve tvungna att läsa Dickens hungriga och Aristofanes i toga. Eller för den skull 2004 års blogginlägg på en stationär dator.)
Men nu tar vi lärdom av detta, flickor och pojkar. (=Jag tror med andra ord att jag är först i världen med denna aha-upplevelse. Trarajdiraaa.) Beatles gjorde sin musik i mono, de tänkte monoistiskt och musiken är avsedd att lyssnas på i mono.
Men var finns monoknappen på min Ipod?Etiketter: Beatles, mono, Sgt. Pepper
24 Reflektioner:
Hehe, typiskt: Klåfingriga tekniktokiga ljudsnubbar som pajade hela klabbet. De tyckte säkert det var så roligt med stereo att de panorerade bara för att, liksom.
Ja! (Och jag vill så gärna dra en passande parallell till dagens klåfingrighet ... men kommer inte på något originellt. Hjälp mig!)
Men. Varför finns inte gitarren med i stereoversionen? Det finns ju ingen som helst anledning att ta bort den!?!
För övrigt så lyssnade jag på all min musik i mono på min lilla ITT-bandspelare när jag växte upp (iallafall tills jag var stor nog att tjäna ihop pengar till en bergssprängare). Spolknapparna fick man hålla nere själv, eller kila fast med en glasspinne - och sen komma ihåg att ta bort innan kassettbanden slets sönder... Fast mor och far spelade musik i stereo från så väl skivspelare och radio (min röst ska nu komma från höger sida) som Tandbergs rullbandspelare OCH de hade hörlurar. Min far jobbade på Tandberg med att reparera alla apparater som gick sönder, så vi hade bra grejer hemma. Och min ITT-monobandspelare höll fram till för några år sen!
Men deras "No 9" måste väl bli tämligen trist i mono.
När rösten börjar säga "number" i ena högtalaren och fortsätter över i den andra där "nine" kommer.
Beatles svar på "Min röst ska nu komma från en plats mittmellan högtalarna .. Min röst ska nu komma från en obestämd plats i rummet ... Min röst ska nu komma från höger högtalare ..."
En mesioni säger wv, mission skulle andra säga.
Men monoknappen sitter väl mitt i bilden? Eller vad menar du? Skulle du vilja ha en monoknapp på den moderna utrustningen också?
Jag håller med dig. Det låter hemskt med trummor till höger och all sång till vänster och diverse andra missgrepp.
Inte för att det är riktigt jämförbart, men jag kommer ändå att tänka på att jag så sent som igår hörde hur min sextonåring och en av hennes kompisar var rörande överens om att man helst skulle lyssna på Miles Davis på LP. Gärna repig.
Cecilia och jag pekar: Monoknappen sitter ju i mitten, ju! Men det kanske var en upprörd, retorisk fråga?
Cecilia N & AB! Förlåt, jag ska uttrycka mig tydligare -- jag menar: var är monoknappen på min Ipod?
Citronanka: Att kila fast spolknappar med tops utan bomullsludd var min variant av samma problem.
Mono- och stereoversionerna av Sgt Pepper är olika mixar av Geoff Emerick, som var tekniker. Det är väl därför gitarren inte hörs (så bra?) i stereoversionen.
Emerick föredrog annars att lägga instrumenten i antingen vänster eller höger kanal, utan att panorera. Han tyckte att de lät bättre då.
Hittade en låda i helgen. Befanns vara makens vinylsamling som han bestämt påstått att han gjort sig av med för läääääänge sedan.
Gissa vilken skiva jag fick tag på när jag stack ned handen på måfå.
Det är väl som i ljudfilmens eller färgfilmens barndom. Det tar tid innan man förstår att använda ny teknik till något mer än roliga effekter.
Den där gitarren (som är suverän!) finns faktiskt i höger öra ihop med sången, fast väldigt svagt.
Jo, gitarren finns visst med i stereoversionen såsom andra redan har påpekat.
Annars är just Sgt Peppers ett ypperligt exempel på hur stereo inte ska användas, det har du helt och hållet rätt i.
Vi ska nog vara försiktiga med att döma mer än 40 år gamla insatser efter dagens måttstockar. Stereo var nytt och häftigt då, och då tog man i.
1967 var det häftigt värre. Jag minns det som igår -;)
Geoff är intressant (och har gett ut sina memoarer, som är deprimerande för alla som vill att Beatlarna var gulliga och snälla mot varandra), men så himla ung han var: född 1945!
Men just därför att stereomixningen inte blev bra för 40 år sedan, ska vi ju idag återvända till monoversionen.
Jag ska bara köpa en monoknapp.
Ja, förresten, nu har även jag hört stereogitarren som jag trodde inte fanns. (Men inte förrän jag satt med en tratt i örat som Julia Cæsar.)
Cruella: Har ni kvar en skivspelare ..?
Oj, fel på ett år, Geoff Emerick var född 1946. Bara en pojkspoling! (Då.)
Mono på Ipod = ta ur ena öronsnäckan. ;)
Maken påstår att skivspelaren är väck för lääääänge sedan.
Jag är skeptisk, men OM det är så illa är jag fullt beredd att köpa en ny (ja, gammal då). Knaster, sus och mono - here I come!
För 40 år sen betraktades mixningen alltså som mycket lyckad.
Sätter man bara ena proppen i örat, så får man bara halva instrumenteringen. Fast vokalisterna är där, vad man än gör.
Åkej. Spela upp musiken i stereo, spela in i mon!
(Tar förstås en massa tid, men vad gör man inte?)
o
wv futtel. Säkert lågtyska för futil.
Så kul att du uppmärksammar detta! Det är faktiskt så att inspelningar från stereoskivornas barndom ofta låter märkbart bättre i monoversionerna än i stereoversionerna — inte därför att mono på något sätt är bättre än stereo, utan därför att skivindustrin hade mycket längre erfarenhet av mono och lade ned mera omsorg på monoversionerna vid den tiden.
Men det där med monoknapp är väl bara rent skoj? Man kan inte få fram de unika monoversionerna genom att lägga ihop kanalerna på stereoversionerna.
De flesta Beatles-låtar har mixats (minst) två gånger: En gång i mono och en gång i stereo. När studioinspelningen var klar, tog man flerspårsbandet med 2, 4 eller 8 kanaler och mixade ljudet till en monobandspelare. Sedan spolade man tillbaka flerspårsbandet och mixade det hela ännu en gång, till en stereobandspelare. Stereomixningen gjordes ibland samma dag som monomixningen, men oftare är den gjord dagar, veckor eller år efter monomixningen. (I några enstaka fall är stereomixningen gjord först.)
Under större delen av 1960-talet var mono det kommersiellt viktiga formatet, det som sålde i stora volymer. Stereoskivor var det bara ett fåtal ljudentusiaster som köpte; stereoskivorna var dyrare i affären, och de blev dessutom förstörda om man spelade dem med en monopickup. Så resurserna i skivproduktionen lades förstås på monoversionerna. Stereoversioner av skivor med populärmusik tog skivbolagen fram litet med vänster hand, för att kunna erbjuda dem som hade en stereoanläggning. (Med klassisk musik var förhållandena annorlunda.)
Om man går igenom protokollen över hur Beatles-skivorna spelades in och mixades, är det alldeles uppenbart att gruppen, producenten George Martin och teknikerna lade ned mycket mera tid på monoversionerna av skivorna. Stereoversionerna är nästan alltid gjorda i sista minuten, ofta av någon ljudtekniker utan att gruppen eller producenten ens var närvarande. (När det gäller de sista Beatles-inspelningarna som finns mixade i både mono och stereo, från 1968 och slutet av 1967, ägnade gruppen faktiskt mer uppmärksamhet åt stereoversionerna.)
En människa kan inte mixa samma inspelning exakt lika flera gånger. (En dator kan.) Därför finns det alltid små skillnader mellan mono- och stereoversionerna. Ibland är skillnaderna större, därför att den som mixade slarvade eller därför att man hade glömt bort att man hade gjort på ett särskilt sätt — t.ex. höjt volymen på ett instrument vid en viss passage, eller använt en särskild effekt — när man gjorde den första mixningen flera månader tidigare.
Ibland kan mono- och stereoversionen till och med vara olika inspelningar av samma låt: Beatles’ första hitsingel ”Please Please Me” är hopklippt av olika tagningar av låten, och det är delvis andra tagningar som har använts till monoskivan än till stereoskivan. På låten ”Help!” är det en annan inspelning av John Lennons sång på stereoversionen än på monoversionen (jämför hur han sjunger ”changed my mind” i första versen!)
En ohyggligt detaljerad genomgång av olika mixningar av alla Beatles-inspelningar finns på webbplatsen The Usenet Guide to Beatles Recording Variations. Men den är nog för nördig för de flesta.
På liveinspelade skivor från slutet av 1950-talet och början av 1960-talet — framför allt jazzskivor — är det ännu mera raffinerat. Då satte man ofta upp två skilda mikrofonuppsättningar i studion, som var kopplade till var sin bandspelare — en mono- och en stereobandspelare. Man spelade alltså in ljudet två gånger parallellt för mono- och stereoversionerna av skivan. Och då lät resultatet förstås olika på de två versionerna. Ibland kan det till och med vara helt olika tagningar av samma låt på mono- och stereoskivan. Det är fallet t.ex. med ”Autumn Leaves” på Bill Evans skiva Portait in Jazz från 1959 — där är en annan tagning av låten med på monoskivan (tagning 2, 5.19 lång) än på stereoskivan (tagning 1, 5.54 lång).
Så, sammanfattningsvis: När gamla skivor finns i både mono- och stereoversioner, är monoskivan oftast inte bara en version av stereoskivan med vänster och höger kanal sammanlagda.
(Det som händer om man lägger samman kanalerna på en stereoinspelning är att ljudbalansen blir fel i inspelningen. Allt som är mixat i mitten av stereobilden blir för högt jämfört med det som ligger till vänster eller höger — för det som är mixat i mitten ligger ju med på båda stereokanalerna. Om tre sångare är mixade lika starkt och placerade till vänster, i mitten och till höger på en stereoinspelning, blir sångaren i mitten 3 dB starkare än de andra, när man summerar stereoinspelningen till mono — t.ex. lyssnar på den i en monoradio. Och 3 dB är mycket, ty decibel är en logaritmisk enhet. Stereo och mono är alltså egentligen inte kompatibla format. Och då skall vi inte ens gå in på fasproblem som kan uppstå, som bl.a. kan innebära att ljud från stereoinspelningen helt enkelt försvinner när man lyssnar på den i mono.)
När det gäller just Beatles-inspelningarna tycker jag att monomixningarna ofta har en mer koncentrerad, slagkraftigare ljudbild. Stereomixningarna låter spretigare. Och så har monoversionerna mera bas, men det är har nog snarast tekniska orsaker. Men monoskivorna är nästan alltid mycket bättre!
Den 9 september 2009 kommer alla Beatles-skivor ut i ommastrade nyutgåvor efter 22 år med CD-skivor som låter halvbra. Då ges också monoversionerna ut, men för att få dem blir man tvungen att köpa en dyr box. Tyvärr. Stereoskivorna blir standardversioner för alla Beatles-utgåvor, även för inspelningarna från 1963 som har sång i höger kanal och instrumenten i vänster. Det är dumt.
Så invecklat är det alltså med de här gamla inspelningarna! Men en monoknapp skulle inte hjälpa — tyvärr!
Tack för din enorma utläggning, Magnus Andersson -- kul med nya kunskaper! Nördkunskaper är guld värda, så jag ska noga läsa på länken du gav. (Och ja, jag bara skojade när det gäller monoknappen.)
Skicka en kommentar
<< Home