Det hårda arbetarlivet
Som egenföretagare pratar man gärna om hur det är att vara just egenföretagare. Vi låter lite bittra och jämför oss gärna med arbetarna på 1860-talet utan reglerad arbetstid, utan semester och utan pengar.
– Vem för vår talan i dagens alltmer jämlika samhälle? Va? Va? Va?
– Visserligen bröt jag benet i förrgår, men om jag inte står på scen om en timme får jag inga pengar och vem ska då köpa fil till mina barn?
– Ingen fara, jag ska ändå sitta uppe och jobba i natt, ring du från N.Y. klockan 03.
– Ojojojoj, stackars liten, har ni inte varit i Thailand! Någonsin? JAG HAR INTE VARIT UTOMLANDS SEDAN 1988, OCH DÅ FANNS INTE THAILAND!
Efter sådant här gnöl drar vi alla kollektivt efter andan och säger snabbt och tyst samt med en suck:
– Menjaja, jagvill ju bara jobbasåhär, jagvillintevaraanställd, vettu. Friheten ... ja, det är det värt.
Efter att ha jobbat utan paus för rast och vila 28 dagar i sträck, är jag idag ledig. Visserligen har jag jobb att utföra, men är så sömnig att bara blogginlägg låter sig göras utan kramp.
Istället har jag – fortfarande klädd i det jag sov i, vilket inte är Chanel No. 5 – sett på en film och sovit förmiddag.
Lunch.
Nyss åt jag lunchen som ses på bilden här ovan, inspirerad av filmen jag såg. Vilken film var det, tror ni? (Svaret finns i kommentatorsbåset.)
Uppdatering i kvällningen
Ni som är egenföretagare kan väl blogga om det hårda livet i gruvan från ert sätt att se det? Liten summering:
As Good as it Gets kommenterar att hon uppskattar arbetskamrater nu när hon inte är egen längre, medan Caveat lector (inte Ceveat) nöjer sig med bloggarbetskamrater. PGW skrattar och säger att vi är konstiga, Howdy Sailor har kul en gång i månaden (jag läser lite som jag vill, jag) medan Bondhustrun slår fast att f-skattsedel minsann är det nya svarta. Nej, enligt denna undersökning finns det inga egenföretagande karlar.
Ni som inte läser kommentarer ser vad ni missar, va?
– Vem för vår talan i dagens alltmer jämlika samhälle? Va? Va? Va?
– Visserligen bröt jag benet i förrgår, men om jag inte står på scen om en timme får jag inga pengar och vem ska då köpa fil till mina barn?
– Ingen fara, jag ska ändå sitta uppe och jobba i natt, ring du från N.Y. klockan 03.
– Ojojojoj, stackars liten, har ni inte varit i Thailand! Någonsin? JAG HAR INTE VARIT UTOMLANDS SEDAN 1988, OCH DÅ FANNS INTE THAILAND!
Efter sådant här gnöl drar vi alla kollektivt efter andan och säger snabbt och tyst samt med en suck:
– Menjaja, jagvill ju bara jobbasåhär, jagvillintevaraanställd, vettu. Friheten ... ja, det är det värt.
Efter att ha jobbat utan paus för rast och vila 28 dagar i sträck, är jag idag ledig. Visserligen har jag jobb att utföra, men är så sömnig att bara blogginlägg låter sig göras utan kramp.
Istället har jag – fortfarande klädd i det jag sov i, vilket inte är Chanel No. 5 – sett på en film och sovit förmiddag.
Lunch. Nyss åt jag lunchen som ses på bilden här ovan, inspirerad av filmen jag såg. Vilken film var det, tror ni? (Svaret finns i kommentatorsbåset.)
Uppdatering i kvällningen
Ni som är egenföretagare kan väl blogga om det hårda livet i gruvan från ert sätt att se det? Liten summering:
As Good as it Gets kommenterar att hon uppskattar arbetskamrater nu när hon inte är egen längre, medan Caveat lector (inte Ceveat) nöjer sig med bloggarbetskamrater. PGW skrattar och säger att vi är konstiga, Howdy Sailor har kul en gång i månaden (jag läser lite som jag vill, jag) medan Bondhustrun slår fast att f-skattsedel minsann är det nya svarta. Nej, enligt denna undersökning finns det inga egenföretagande karlar.
Ni som inte läser kommentarer ser vad ni missar, va?
34 Reflektioner:
When Harry met Sally? Jag tänker på den (ö)kända scenen från Katz's Delicatessen. De äter väl ungefär såna mackor där innan Meg Ryan börjar med ni-vet-vad.
Filmen vet jag inte, men när det gäller egenföretagande satt jag nyligen med ett gäng vänner och käkade frukost när vi kom på att samtliga i gänget var f-skattare, och vi slog fast att f-skattsedel är det nya svarta. Eller det nya proggiga, snarare.
ALLA har f-skatt, alla gnäller och alla är lite fattiga men älskar ändå friheten. SÅ progg. :)
Det måste vara Alien som inspirerat lunchen. Ägget i mitten hoppar snart ut på matbordet och far vidare över golvet i en slemmig sträng av blod och hinnor.
Jag har varit frilansare och haft en räcka starka argument i bakfickan för det. Nu är jag anställd och kan lätt som en plätt hitta ett gäng fördelar för det, som är lika starka. Den viktigaste stavas a-r-b-e-t-s-k-a-m-r-a-t-e-r.
Filmen? Kan det vara Frankie & Johnny?
Äh, vem behöver arbetskamrater när det finns bloggare? :-)
"Stekta gröna tomater II - de har mognat"?
Psssst, grönsakerna är inte med i filmen. Det är bara jag som fortfarande försöker rätta mig efter 1970-talets kostcirkel.
Kanske en Harveysandwich, från världens längsta osynligaste kanin?
Och visst är det kul att vara egen. Jag är med i ett nätverk för kvinnliga företagare och vi träffas och gottar oss åt hur bra vi har det en gång i månaden.
Skrattade så att gästhunden vaknade! :-) Jamen så är det ju ... men lite konstiga måste vi ju vara. Frihet att äta knäckebröd en månad eller två, ibland tär de.
V för Vendetta skulle jag gissa på
Frukost på Tiffany's?
Jag gissar på Landstingets lilla Lotta
Om nu grönsakerna ska bort så blir det nästan bara tallriken kvar....
Ha, dagens skratt: Landstingets lilla Lotta!
Men nej.
Lattemamma har rätt: V for Vendetta.
Men någonstans i bakhuvudet skvalpade även en annan upplevelse med mackor och ägg omkring: Moonstruck.
I När Harry mötte Sally käkar de mackor som särskilt Sally klafsar ihop på ett väldigt lottenigt sätt. Häpp, tjofs bara.
Frankie & Johnny gjorde säkerligen "egg in a basket" eller vad det kan heta på amerikanska, men jag kunde inte hitta något klipp där det syns.
Aliens slem finns det däremot gott om på Youtube. Och John Hurt var med i både Alien och V for Vendetta, så nu har vi slutit ännu en cirkel.
Jag kom att tänka på en annan väldigt charmig film med Cher, där de hela tiden äter mackor som är utstansade med pepparkaksformar: Mermaids. (Efter 8 minuter ungefär.)
Lotten: skaffa en bättre brödrost.
Så den gemensamma nämnaren -- när det gäller mackor med hål i -- är Cher.
Lotten är trött och jag gnäller: Caveat, ju.
Himla viktigt :-)
Men, jag som till och med koncentrerade mig -- sorry Marianne. Caveat, Caveat, Caveat, Caveat, Caveat.
Brödrost, Anna? Här har inte rostats, här har ju stekts i floooooder av extrasaltat smör. (Som sedan neutraliseras av vissna salladsblad.)
Fru Decibel: Jag hittade inga äggvisningar till Breakfast at Tiffany's. (Men vilken förtjusande trailer. Hattarna ser ut som fruktskålar och gosedjur.)
Tack och bock!
Hmm, innebär detta att jag måste korrekturkompensera genom att blogga om en typisk dag i översättarpörtet?
Hu.
Mycket skarpsynt iakttagelse av Ulrika, där.
Arbetskamrater har jag saknat de senaste fjorton åren. Tur att nätet finns…
Jag ska nog knåpa ihop ett litet inlägg, kanske.
Ah. Stellan. Det finns alltså egenföretagare som är män.
Det är klart att ni ska knåpa -- allihop!
(Detta blir ju nästan som en utmaningsschmuppmaning.)
Det fria livet -
1. Man kan stövla runt som man vill hemma på arbetsplatsen, se ut som usch, inte duscha förrän man skrivit ner det där man kom på, äta godis och slicka tallrikar utan att någon ryser, plötsligt avbryta Viktiga Saker för att man vill försöka göra fisklasagne from scratch (vansinnigt gott). Stundom måste man förstås klä ut sig till vanlig människa och träffa folk, men det är ju mysigt det också.
2. Inget fikarum! Inga arbetskompisar! Inga konferensresor till Åland! inga kontorsflirtar! Jättetrist!
Formellt är jag inte egenföretagare, bara stallchef i det egna stallet. Obetalt men en massa jobb. Fast jag gnäller inte om det.
Mer frihet har jag i min anställning, nyckeln heter avtal om distansarbete. Genom det har jag rätt att arbeta hemma en dag i veckan. Då kan jag börja dagen med en ridtur och istället arbeta under dygnets mörka timmar.
Å - when the moon hits your eye like a great pizza pie - that's amore!
Såg den på gymnasiet och blev också inspirerad! Vet inte om jag någnsin gjorde mackan, dock.
Fast det var visst en annan film... även om hon/han som stekte mackor såg ut som cher.
Så du menar att det finns folk som inte läser dina kommentarer?!
De är ju precis lika underhållande som "framsidan" av bloggen!
Det finns absolut tänkbara jobberbjudanden jag skulle skrika ja till, men eftersom de inte behagar dyka upp fortsätter jag att jobba vidare som egenföretagare. När jag är studioman är vi ett stort gäng som jobbar tillsammans (=arbetskamrater), men det, trots att man är i händelsernas centrum som DJ, är oerhört ensamt att vara ute och spela musik.
Har återkommit till bloggen efter lite vila och bloggar om hur man gör när man ska DJ:a.
Värst med att vara egenföretagare:
K10-blanketten vid deklarationen!! (Delägare i fåmansföretag.) Nu har vi gjort den så många gånger att den inte känns så blodig längre, men i början var det en riktig pärs.
/Monica
Jag är egenföretagare med arbetskompisar. Tricket är att hyra in sig i en lokal med andra egenföretagare.
Den som stekte äggmackor i Mångalen var Olympia Dukakis (syster till Michael D.) som spelade Chers mamma.
Jag extraknäcker med ett "vanligt" jobb så att jag ska kunna finansiera mitt företag (som än så länge går med förlust).
Lycka är att kunna jobba i pyjamas.
Egen (som jag), eller inte - tricket är nog att göra det man verkligen VILL.
Låter det för enkelt?
/Svante
Den här bloggen fick mig att tänka på dig - något för ord-älskare! :)
Jamenvisst, Leva!
Skicka en kommentar
<< Home