Den gångna natten klockan 02:22 ...

... satte jag mig upp och tänkte ”oj så många tvåor som lyser där borta vid klockradiohörnet”.

Men orsaken till det plötsliga uppvaknandet var inte tvåorna utan att jag hade drömt att jag var åskådare till hur en obeskrivligt ilsken kvinna kröp under ett fint dukat middagsbord och skar sönder hälsenorna på dem som åt.

Fast hur intressant är det att lyssna på vad andra människor har drömt? Inte ett dugg, faktiskt. Jag somnade om, och sedan var det inte mer med det.

Förutom att jag nu måste berätta att jag vaknade igen – kl. 04:44 – av en ny mardröm där jag ljög mig blå i ett samtal med Robert Downey Jr. Som inte trodde på mig. (Det var det som var det hemska, inte att jag ljög.)

Men nu till mardrömmar på riktigt och dagens livsvisdom. Det är mardrömslikt

• när man glömmer att närvara på viktiga möten (i torsdags)
• när man nyser och råkar prutta samtidigt (1975)
• när man bakifrån kramar sin man och upptäcker att den man kramar är en helt främmande karl (1995)
• när man går omkring med en jättelik, gul, sprickfärdig finne en hel dag och alla man talar med flackar med blicken och kliar sig på näsan (i onsdags)
  
• när man kissar på sig bara för att man har ringt på fel dörr och en arg tant öppnar och man faktiskt har fyllt sex år och alls inte är i kissapåsejåldern (1970).

Allt detta hände när jag minst anade det. Jag hade liksom inte vett att vara rädd i förväg. När jag häromåret iklädd blommig pyjamas talade inför 400 personer, var jag däremot hemskt nervös. Med detta vill jag bara säga: kasta er alla in i okända situationer och nervositetsskapande happeningar eftersom det ändå inte kommer att hända något hemskt.

(Talar jag till mig själv? undrar ni. Japp. Jag vill blott och enbart resten av livet ligga i sängen och äta praliner med avskurna hälsenor och alls inte uppträda, jobba, skapa eller ens tänka.)