Farstahallen och gympasalen i Tärendö (uppdat.)

Just nu sitter jag på golvet i Farstahallen i Stockholm. Om fem timmar kommer jag att sitta på golvet i Västertorpshallen i Stockholm. För snart 30 år sedan satt jag på precis samma sätt på golvet i Tärendö. I Överkalix. I Boden. Någon enstaka gång i Piteå.

Det handlar alltså om bortamatcher.

När jag var liten och spelade basket i Luleå, hade klubben ett gäng minibussar som coachen körde mil etter mil. Vi var borta hela helgerna, sov på liggunderlag och aldrig, aldrig, aaaaaaldrig var det någon förälder med på färden. Hade jag velat ha mina föräldrar med? Nope. Mamma hade hejat på laget med de snyggaste dräkterna och pappa hade hejat för mycket.

Idag kör vi våra barn enligt ett sedan länge uppgjort schema och är med och kollar på alla hemmamatcher. Kanske hade jag knorrat om barnen hade valt fotboll eller hockey istället för basket i varma, illaluktande, dammiga hallar – nu njuter jag bara.

Men vart man än kommer för en bortamatch är reaktionerna alltid likadana:

– Uäääh! Vilket golv!
– Nej, kolla korgarna! Alldeles snea!
– Men har dom inga linjer på sidorna?
– Taket trillar ner!
– Bara hälften av lamporna funkar!
– Det här kommer inte att gåååå!

Sedan ordnar det sig alltid. Hala golv är inte något problem om man först kliver i en pöl med läsk, sneda korgar vänjer man sig vid – och om det är mörkt, är det ju mörkt för båda lagen.

Här i Farstahallen är takhöjden i klass med ett härbre från 1700-talet, så vi får akta oss för höga långpass och skott med snygg båge.

Fjortonåringarna som ska spela flätar varandras hår, tittar på P98 som spelar före, stretchar lite och fnittrar.

Det finns bara ett fel, egentligen. Jag är inte 14 år och får inte vara med och spela!

Uppdaterat
Tragedi i baskethallen! Ett kortläsarår motsvarar tydligen tjugo människoår.

Den hastiga bortgången var brutal och oväntad, såsom hastiga bortgångar plägar vara.