Bara en rapport om gårdagen

I snöstorm tog jag mig igår till Stockholm för en föreläsning på Språktidningens redaktion. Jag pekade med hela kryckan och gav order om vininköp, stolsförflyttning, olivplacering och golvtorkning efter eget vinspill. Folk har krupit och krälat för mig i flera dagar och jag har haft fruktansvärt kul. Gårdagens förutsättningar:

Faktum 1: Jag tycker om språk och regler.
Faktum 2: Skrivreglernas redaktör Ola Karlsson tycker om språk och versaler samt skrivregler, men är mer uppmärksam på hur språket används på riktigt än vad jag är.
Faktum 3: Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius tycker att det är skitkul med språk, men det där med regler kan man väl ta med en nypa salt, right? Peace, love and understanding. (Och jag överdriver aldrig.)

Ni förstår hur kul det är att med dessa två föreläsa i tre timmar? Inför en yster publik som visste att skratta på rätt ställen? Och dricka vin klockan 16 en vanlig måndag? Samt gräla om petitesser i skriftspråket? Mums.

Men hör nu hur svårt det är att låtsas vara normal när man har brutit en tå. (För den ovane läsaren kan detta tyckas vara ett drastiskt hopp från den trygga, varma föreläsarmiljön till utomhusvärlden med snöstorm och människor som bara vill stjäla mina saker. Men så är det.)

Kl. 17:20 satte jag mig i en taxi. Mitt tåg gick 17:50 – lugna puckar även när det blåser snö på tvärsan. Planen var att jag skulle betala taxichauffören för att få hjälp med rullväskan in på Centralen när jag själv hoppade på kryckor, precis som jag kommer att göra när jag har rullator om 30 år. Men då hade jag inte tagit med tjyvar och banditer i beräkningen – de där som ju utövar fällebenstaktiken på distans:

Rånaren greps alltså nästan en timme innan jag dök upp.

Hela Stockholms Central (med omgivningar) var avspärrad. Taxichauffören började hyperventilera och svettas när jag bad honom om hjälp – han kunde ju inte lämna sin taxi i en snödriva när det var rånare i farten. Så jag kastade mig ut (betalade dessutom 70 kronor för den tid som gick när vi satt blickstilla och tittade på bistert viftande, frysande poliser i kuvertmössor), satte ryggsäcken på ryggen, tog rullväskan i ena handen och kryckorna i den andra och slääääpade mig som i filmen Alive mot ljuset i horisonten: tåget hemåt. Fem olika män hjälpte mig genom att ta rullväskan i trappor och över stup medan tån liksom domnade bort och inte var till besvär alls. Jag hade inte reagerat nämnvärt om någon hungrig hade bestämt sig för att bita av den. (Tån lider däremot idag av en bultande baksmälla.)

Synen som mötte min djefla man en timme senare: den frysande föreläsaren som utan vantar väntar på räddningen i rustning. (=Bil.)

Fotnot
Det är detta jag menar med kuvertmössa. (Som är mindre lämplig i snöstorm.)

Kallas den kanske egentligen ”båtmössa”? Men visst påminner den om ett kuvert?