Älska din väska, och jag ska säga vem du är

Antinomi behagar kräva väskredovisning. Och inte duger det att skylla på att jag inte använder handväska eftersom det duger finfint att hälla ut ryggsäckens innehåll, säger hon. I all hast så här på morgonkvisten följer jag order. Det kan ju inte ta lång tid, tänker jag. (Innan jag börjar fnula med text inne i bilden. Skrrnff.)

(Klicka på bilden vid skumögdhet.)

Hump och släng – jag borde förstås ha arrangerat och tänkt efter och lagt till några saker som ska få mig att framstå som ... något.

• Förstoringsglas (en nyfiken en).
• Tändstickor (en hjälpsam en).
• Nycklar (en helt normal en).
• SAOL (en helt normal en).
• En leksakspistol (en kontroversiell, rädd pacifist till joggare).

Behöver jag förklara att nubbeglasen bara råkade glömmas kvar häromdagen? Att fickkniven har hängt med sedan artonhundrafrösihjäl? Att det som ser ut som en basketboll är ett anteckningsblock? Eller att mobilen inte är med på bilden eftersom den inte bor i väskan utan i en ficka? Och att bilden de facto är tagen med mobilkameran eftersom storkameran ju är med på bilden? Näh.

Men ... sickna små pengar som ligger där på datorn. Vad kan de vara av för nationalitet? Jag åker ju aldrig utomlands. Vi tar en närmare titt.

Självklart är det en ettöring (1855–1972) och
tre tioöringar (1855–1992).

Och vad är det där obeskrivbara bredvid den lilla ensamma halstabletten?

Ett kycklingben, förstås.

Sensmoral? Öh. Jag citerar förstås Oscar Wilde, som ju brukar ha rätt.

”It is a very sad thing that nowadays there is so little useless information.”

Fast idag hade han fel.