Teaterröster

Ännu ett Dramaten-besök har lagts till handlingarna. ”Drottningens juvelsmycke” tar fyra (4!) timmar (timmar!) att se och var en sådan här upplevelse:

I dipparna somnade den djefla mannen. Så länge han inte snarkade var det helt ok.

Funnes det aktier till salu i en spirande storstjärna, skulle jag ha investerat i Peter Engman. Även om han alls inte är spirande – det är bara det att jag aldrig tidigare har lagt märke till honom.

Tulledutt.

Liksom Johnny Depp baserar sin rolltolkning av Jack Sparrow på Keith Richards, är Peter Engman som Ferdinand på Dramatens scen ibland farligt snarlik en ung Jonas Hallberg i Måndagsbörsen. Och skitrolig! Tvärtom är det med Gunnel Fred som pratar så här:

– Jag önskar åtminstone av hans namn få välja det, so .... och det är
Laz...
– Detta är en fråga, som fordrar sva... Är Lazuli en fli..?
– Jag hatar honom. Jag ... vaurien min familjs ytte...
– Av samma skäl tar jag för avgjort, att Lazuli ej är en fli..., ty jag har aldrig sett honom annorlunda kostymerad än som ...

I pausen, när vi åt och drack så att vi nästan sprack, gick jag fram och tillbaka genom den hemliga dörren. Det måste man göra på Dramaten. Åh, känner ni inte till den hemliga dörren?

Var är den, var är den, den är så hemlig så att jag inte ser den!

Åskådarnas genomsnittsålder var ungefär 82,3, vilket fungerar alldeles utmärkt eftersom Dramaten numera är utrustad med ramper och hissar samt hörselslingor och ... tadaaa ... hörlurar med kontinuerlig beskrivning för de synskadade. Framför mig satt en man som tröttnade på den beskrivande rösten och tog av sig lurarna. Så att alla vi andra också skulle få höra, kanske?

När Rolf ”Vi hade i alla fall tur med vädret” Skoglund tar några steg mot Tintomara hör vi en beslöjad röst:

– Han tar några steg mot Tintomara och hon vänder honom ryggen.

När Tintomara blir bestulen på smycket hör man:

– Han smyger fram och tar av henne smycket. Hon märker ingenting eftersom hon sover.

Detta skulle man ju ha [paw rihk-titt]. När någon på jobbet beter sig underligt och lägger armarna i kors istället för att slå sig på knäna och skratta när man är hur rolig som allrahelst, hör man:

– Hon lägger armarna i kors och ser trumpen ut eftersom hon har bekymmer på hemmafronten.

När Femåringen påstår att pyjamasar är till för små barn och inte för honom, hör man:

– Han bara testar gränserna för att sådan är femåringens natur.

När jag leende lyssnar på en människa som berättar om sin senaste dröm där den och den slogs med ögon i tomatsoppa i Gävle fastän det var Karlskrona och liksom på 800-talet och enorma myror dök upp och massa flaggor fick ben, hör man:

– Lotten låtsas lyssna men gör det inte.