Sniglande stavgång

Bästisgrannen har i ett drygt år tjatat på mig om att hon vill gå stavgång. Med mig – inte ensam.

– Men haaa, mäh, bah och pah har jag som Pomperipossas hovmarskalk svarat henne.

Att vi två gånger i veckan tränar basket med ruscher, hopp, skutt, skott samt armhävningar och dessutom har klippkort på gym har inte på något sätt fått hennes stavningslängtan att stillas. Så igår kväll var det dags. Jag var glad som en treåring som ska få äta leverpudding.

– Hur långa ska de vara?
– När ska man sätta ner dem?
– Ska man parera som en kamel eller en häst?
– Varför har man dem över huvud taget?
– Men varför har man inte små hantlar istället?

Vi började gå nerför gatan. Solen sken, skorna var bekväma, luften frisk och livet underbart. Men stavarna var bara i vägen – precis som mina fötter när jag i 18-årsåldern följde med Maitgudrun i min klass på jazzdans.

– Aj. Det gör lite ont i ryggen, sa jag.
– Tramsa inte. Gå nu, det här är bra för axlarna, svarade Bästisgrannen.
– Psst. Det står folk längre ner på gatan.
– Gääääääsp, gäspade Bästisgrannen demonstrativt.
– Pssssssst. Det står tonåringar med moppar där nere. Kolla!
– Va? Var? VAR?

Plötsligt gick vi inte stavgång längre. Plötsligt promenerade vi i rask takt och huvudet högt ... med stavarna i ett lätt grepp som ätpinnar på väg mot en sushi i fjärran. Plötsligt brydde vi oss (än en gång) om vad femtonåriga killar eventuellt skulle kunna anse om oss.

Sedan följde en tyst, koncentrerad stavpromenad i femton minuter. Vilket följdes av tre kvarts snicksnackande, stavviftande, fnitter, fågelspanande, rotsnubbel och gång rakt in i lyktstolpe. Himla onödigt, jag ser ut som Rudolf med min mule.

Väl hemma igen hade jag ont i ryggen som begynnande krystvärkar. (En helt ok känsla.) Beslutet är lätt att fatta. Stavarna får aldrig mer följa med varken mig eller Bästisgrannen; vi ska hålla oss till basketspel. I alla fall så länge vi är pigga och nyktra.

-----
Bonusläsning: Pomperipossa.