Nå, hur var det att äta sniglar?

För tio dagar sedan berättade jag om vår snigelsafari, och nu har jag dränkts av krav på ätrapport. (Jag måste vara ute på djupt vatten eftersom jag anser att man dränks av i runda slängar tio mejl.)

I vanliga fall äter man ju sniglar genom att dra ut vitlöks- och persiljeinkletade små sega saker ur snäckskal. Men kocken Örjan tyckte att det var trist, så han tillagade till oss i radiostudion snigelragu, snigelspett och snigelsoppa – som serverades med surdegsbröd.

Och det var mycket gott! Sniglarna var varken sega, slemmiga eller läbbiga och från alla möjliga krypin på Sveriges Radio dök provsmakare upp och yrade om GI-sniglar och veganmat. Meeeeeen ... om man tar vad som helst och tillagar med grädde, vin, ouzo, olivolja samt smaskiga kryddor och serverar gott bröd till, kan man väl nästan ha vilket skröfs som helst som bas?

– Nej! röt Örjan. Sniglarna har ju en underbar mustighet!

Jahaja. Någon vidare matnörd är jag inte. Men tidigare har jag ju undervisat barnen här hemma i konsten att äta sådant som jordärtskockor, kronärtskockor och brylépudding. När det var dags för sniglarna var motståndet kompakt.

– Jag äter hellre bajs, sa Bästisgrannen, vände på klacken och gick.
– Om jag slipper behöver jag inte lördagsgodis – jag lovar, sa Tioåringen.

Den djefla mannen pratade omkull mig:

– Precis som med spindlar tycker jag att sniglar är ett väldigt intressant fenomen och naturligtvis ska jag smaka, men precis som när det gäller spindlarna hyser jag en instinktiv motvilja som inte alls stämmer överens med min livssyn som att jag vill vara kompis med alla kryp och äta kalvhjärna och komage samt fårtestiklar. The spirit is willing but the flesh is weak, som det står i bibeln. Eller ”Anden är villig, men köttet är svagt”. Matteus tjusex nånting, vilket påminner mig om ...

Då var det jag som vände på klacken och gick. Och av alla i familjen var det bara Åttaåringen som lite försiktigt vågade doppa en brödbit i soppan.

Jag äter alltså utan problem sniglar, men kan inte riktigt känna mustigheten i de små musklerna. Till min stora förvåning visade det sig däremot häromdagen att jag lider av en helt annan mataversion: armhålevy.

Det var på ett café på Östermalm. Framför mig satt en kille i linne och åt. Varje gång han plockade fram mobilen eller sprättade salladsblad omkring sig, blottades armhålan.

Armhålan i fråga.

Min blick sögs mot linnet och armhålan blev större och större. Den närmade sig min mun som Triffider mot ett tilltänkt offer. Maten som jag stoppade i munnen kändes som växande marshmallows och jag tuggade liksom på decimeterlånga hårstrån som lindade sig som Storsjöodjuret runt mina utstående tänder. Jag försökte tänka på mindre läbbiga saker som t.ex. när någon äter rå orm i Capricorn One, men gav till slut upp.

Så hur botar man en plötsligt uppdykande armhålefobi? Kan jag ens äta glass utomhus i sommar? Eller var det bara denna armhåla – i kombination med ett linne som påminde om madrassöverdrag – som smakade illa?