Jag vill ha många av allt (uppdat. konstigt nog)
Mutter, mutter. Spara, spara, spara, spara, inte slänga, inte slänga. Måste ha kvar alla skor jag någonsin haft på fötterna. Mutter, mutter. Vill helst inte slänga en enda mattebok sedan 1971. Måste samla på skärp till mitt skärpmuseum.
– Nej! Rör inte kokböckerna från förr i tiden! De har så bruna bilder!
Jag kommer att på Hemmet om 40 år sitta och krampaktigt hålla fast i gamla syltburkar och sortera säkerhetsnålar. Personalen kommer att slita glasspinnar och hålfotsinlägg ur händerna på mig och mina barn undersöka mina smyckeskrin, där jag då förvarar snigelhus och vaxproppar.
Hu, hemska framtid.
Efter denna tanke tog jag mig själv i den krage jag inte ens har, och grävde i eftermiddags upp två- och enhjuliga lik ur trädgårdens skrymslen och hörn. Att sedan trots utstickande trampor och elaka, spretande ekrar samt vattendrypande, spruckna sadlar lyckas få upp dem på den lilla släpkärran var en så stor bedrift att jag av någon förbipasserande borde ha belönats med applåder och öl. (”Av hjärnarbetares kroppsarbete följer obligatorisk öl.” Nytt ordspråk, skaldat av L. Bergman.)
Före. Plockepinncykelleken kommer inom kort att roa en av cykelreparatörerna i staden.
---
Förresten:
Jag kräver att ni som läsare ber om en rapport om detta eftersom jag har en känsla av att cyklarna kommer att stå kvar där de står i flera veckor. År.
----
Uppdatering!
Jag pekade med hela handen mot cyklarna och sade till Den djefla mannen att nä nu fick han vara karl i sin hatt och visa vart cyklarna ska fara, om inte åt fanders. Och si:
Efter. För att förvirra er och ge er lite mer att titta på, tog jag denna bild från andra hållet.
– Men, säg mig, min djefla man, hur gick det till?
– Vi åkte först till LG Cykel på Västeråsvägen. Sju hojar säkrade med ett blått rep guppade dystert på flaket och betraktade det vårliga landskapet som om det var deras sista resa. Som en hop franska adelsmän på väg till Place de la Revolution.
– Men giljo...
– Sscchh. På LG cykel blev cyklarna bortmotade som ett 14-hjuligt tattarfölje.
– Adelsmänstattare är ju ett intress...
– Ssscch. Mot Cykelkällaren på Stenkvistavägen. Trevlige Torbjörn, alltid jäktad, alltid trevlig. Bruna ögon och solbränd, oljesvärtade fingrar. I hans affär finns det smala cyklar och tjocka cyklar och långa cyklar och korta cyklar, lagade cyklar och trasiga cyklar, sneda cyklar och raka cyklar, gamla cyklar och ... inga nya cyklar.
– Låter som my kind of place. Tog han även de små som var oåterkalleligen döda?
– Han tog emot alltsammans och bannade sig själv i samma andetag. Trevlige Torbjörn har alltid bråttom. Så här i våryran har väl allmänheten drabbats av cykelklåda. Allt med två hjul ska trampas på. Hur man utrustar sig beror på hur tjock plånboken är.
– Cykelklåda! Vilket ro...
– Sscchh. Men ungdomscyklar går knappt att sälja. När antikaffärsinnehavaren i lokalen intill – som Trevlige Torbjörn hyr ut till – kommer i morgon kommer han att få sig en rejäl överraskning: sju cykelkrymplingar utan armar och ben som står och håller sig i teakbord, bufféer och speglar.
Nu tror ni att jag har fått blodad tand och kommer att fortsätta på denna få-rumpan-ur-vagnen-väg? Nej, förmodligen inte. Om jag inte ... hm. Källaren är ju intressant. Hm.
– Nej! Rör inte kokböckerna från förr i tiden! De har så bruna bilder!
Jag kommer att på Hemmet om 40 år sitta och krampaktigt hålla fast i gamla syltburkar och sortera säkerhetsnålar. Personalen kommer att slita glasspinnar och hålfotsinlägg ur händerna på mig och mina barn undersöka mina smyckeskrin, där jag då förvarar snigelhus och vaxproppar.
Hu, hemska framtid.
Efter denna tanke tog jag mig själv i den krage jag inte ens har, och grävde i eftermiddags upp två- och enhjuliga lik ur trädgårdens skrymslen och hörn. Att sedan trots utstickande trampor och elaka, spretande ekrar samt vattendrypande, spruckna sadlar lyckas få upp dem på den lilla släpkärran var en så stor bedrift att jag av någon förbipasserande borde ha belönats med applåder och öl. (”Av hjärnarbetares kroppsarbete följer obligatorisk öl.” Nytt ordspråk, skaldat av L. Bergman.)
Före. Plockepinncykelleken kommer inom kort att roa en av cykelreparatörerna i staden.---
Förresten:
Jag kräver att ni som läsare ber om en rapport om detta eftersom jag har en känsla av att cyklarna kommer att stå kvar där de står i flera veckor. År.
----
Uppdatering!
Jag pekade med hela handen mot cyklarna och sade till Den djefla mannen att nä nu fick han vara karl i sin hatt och visa vart cyklarna ska fara, om inte åt fanders. Och si:
Efter. För att förvirra er och ge er lite mer att titta på, tog jag denna bild från andra hållet.– Men, säg mig, min djefla man, hur gick det till?
– Vi åkte först till LG Cykel på Västeråsvägen. Sju hojar säkrade med ett blått rep guppade dystert på flaket och betraktade det vårliga landskapet som om det var deras sista resa. Som en hop franska adelsmän på väg till Place de la Revolution.
– Men giljo...
– Sscchh. På LG cykel blev cyklarna bortmotade som ett 14-hjuligt tattarfölje.
– Adelsmänstattare är ju ett intress...
– Ssscch. Mot Cykelkällaren på Stenkvistavägen. Trevlige Torbjörn, alltid jäktad, alltid trevlig. Bruna ögon och solbränd, oljesvärtade fingrar. I hans affär finns det smala cyklar och tjocka cyklar och långa cyklar och korta cyklar, lagade cyklar och trasiga cyklar, sneda cyklar och raka cyklar, gamla cyklar och ... inga nya cyklar.
– Låter som my kind of place. Tog han även de små som var oåterkalleligen döda?
– Han tog emot alltsammans och bannade sig själv i samma andetag. Trevlige Torbjörn har alltid bråttom. Så här i våryran har väl allmänheten drabbats av cykelklåda. Allt med två hjul ska trampas på. Hur man utrustar sig beror på hur tjock plånboken är.
– Cykelklåda! Vilket ro...
– Sscchh. Men ungdomscyklar går knappt att sälja. När antikaffärsinnehavaren i lokalen intill – som Trevlige Torbjörn hyr ut till – kommer i morgon kommer han att få sig en rejäl överraskning: sju cykelkrymplingar utan armar och ben som står och håller sig i teakbord, bufféer och speglar.
Nu tror ni att jag har fått blodad tand och kommer att fortsätta på denna få-rumpan-ur-vagnen-väg? Nej, förmodligen inte. Om jag inte ... hm. Källaren är ju intressant. Hm.
31 Reflektioner:
Okej, rapportera nu om alla cyklarna är packade på kärran än? :-)
Vilken fin släpkärra ni har! Och vad kul det verkar att ha en släpkärra. Det är sånt man kan sakna när man inte bor i villa.
Släpkärran var dyyyyyyyr, Ö-helena. Och har funkat ungefär som en kompost nu i vinter. Jag krafsade ur både jästa och torkade äpplen när cyklarna skulle i.
Klockan är nu 16:31 och jag sitter vid datorn och kör alls inte iväg cyklar.
Jag hade bara en cykel att roa cykelreparatören med idag, men både han och jag blev nöjda ändå, tror jag.
Nu är klockan nästan kvart i fem och jag undrar verkligen hur det går med dina cyklar.
Ska du köra dom till en reparatör? Mitt tonfall är besviket, fast det kanske inte hörs.
Är det inte bättre att slänga skräpet? Så kan du sedan förklara för min fru hur skönt det var att bli av med gamla cyklar som bara står i vägen överallt, och som ingen aldrig cyklar på ändå?
Snälla?
Släpkärra är något man kan sitta och sukta över när man inte ens har krok på bilen. (Ja, jag vet. En norrländsk bil utan krok är som en ... ja, nånting miserabelt.)
Har du dratt iväg än då?
Nu vet jag vad min norrländska bil kan säga: som wv: am so ufo.
Arkeologiskt fynd från 2290: "På tredje dagen av våra utgrävningar stötte vi på metallföremål. Vi frilade objektet, vilket visade sig vara någon form av släp, då en nästan helt söndervittrad dragkrok hittades av professor Söderberg.
De föremål som fanns i och runt släpet har skickats till labbet. Min gissning är att det är delar från cyklar; ett omtyckt transportmedel för 300 år sedan."
Med det sagt så kommer framtidens arkeologer ha ännu mer skoj i resterna av mitt garage...
Ordspråket platsar lätt i en Lärarkalender från Lärarförbundet och är dessutom sannare än de flesta (eller borde åtminstone vara det).
Ni aaanar inte vad som händer här!
(Stellan kommer att bli SÅ besviken.)
Kolla nu uppdateringen, är det inte sanslöst bra?
Reparatören tog alltså emot rubbet och kommer att på fredag lämna en prognos. Vi hoppas att vi av de sju kan få ihop tillräckligt mycket pengar till inköp åt Sextonåringen (vars cykel blev stulen ur trädgården)och Trettonåringen (vars knän plötsligt slår i styret).
Här hemma har vi också två tonåringar som är cykelspekulanter. Har de då inga cyklar? Jovisst, varsin. Är det några dåliga, fula och slitna gamla cyklar de har? Nej, inte alls. Det är det som är problemet! Bland dagens ungdomar är det nämligen högsta mode att trampa omkring på gamla damcyklar, gärna rostiga och med kjolskydd och sprucken lädersadel. Såna där citybajkar med rakt styre och tjugoen växlar är för tanter som jag.
Snyggt marscherat att få allt det gjort! Eloger och bugningar till den djefla mannen!
Attans att ni inte råkade tappa en cykel utanför mig. Attans igen, att jag inte är en brottsling och därför inte kan sno mig någon cykel.
Men va hallå! Vad händer här?! Här är jag i desperat behov av en cykel då någon fått för sig att SNO min cykel, min fina svarta cykel utan varken växlar eller lyse. Fattig student vill köpa cykel billigt! Någon som har en till övers?
Jag är inte alls besviken. Att sälja är förstås en lysande lösning, det trodde jag var omöjligt.
Och en släpkärra har jag ju redan - jag vädrar morgonluft! Dock ingen djefla man. Kanske kan det funka med en sabla hustru? Eller en sakramentskad son?
Den som lefver får se.
Tänk på Hallwylska muséet. Tant Hallwyl sparade ALLT. Och nu är det ett väbesökt muséum. Fundera över detta.
"Karl i sin hatt" Heter det inte karl FÖR sin hatt? säger Anmärkningsråttan, back and kicking, eller vad det heter.
tpgw: ... och katalogiserade allt, ned till minsta knappnål.
Min cykel saknar nyckeln till låset (finns på en sääääker plats i huset) och så har blåmesarna (eller kollegor till dem) stulit stoppning ur sadeln så jag måste nog köpa ny sadel.
Sonens Skeppshult står på huvudet sedan sex veckor (eller så?) och väntar på ett nytt hjul som är beställt.
Anmärkningsråttan: han bar för tillfället hatt, den djefla mannen. Sorry -- jag skulle ju ha tagit en bild för att förklara't.
Tant Hallwyl har jag all respekt för -- däremot är jag ju extremt ickeoganiserande och osorterande av mig. Jag får satsa på ett sammelsuriummuseum.
r
Nog för att det här är fullständigt off topic som det ju heter på det engelska språket, men detta är vad jag kom att tänka på när jag läste det där om kokböckerna, och att du förmodligen skulle uppskatta det. Jag höll i alla fall på att skratta ihjäl mig, särskilt åt de fantastiska drinkarna som står att finna på ett av korten. Låt dig väl smaka.
Meh, här kommer man med expertråd gällande cykelreparatörer och så ignorerar ni dem bara.
Ni kunde fått ta med min defekta hoj med. Och även om Heléne förkunnar kriminella sidor som hon verkligen inte har skulle jag här tipsa om att SÄLJA en av hojarna till henne så man slipper ta henne på pakethållaren varje natt vi är ute.
Åh, Jules, tack! Sicken pudding!
(Jag har en egen variant häääär.)
Nejdå Ica, här ignoreras icke. Vi gjorde en karta med stadens alla reparatörer och ringde till några av dem -- men din svarade inte. Ingen telefonsvarare, inga cyklar.
Haha, näe, han hade väl lunch. Han har det några timmar.
Bra jobbat, djefla mannen!
Men jag trodde det var Lotten som hade hatt hos er?
Wv: ammff
Är det amf pension som ger lite mer?
Ica försöker agera cykelhallick på Lottens blogg. Så kul! Vad vi andra blir om Ica är hallick låter jag vara osagt.
Eftersom jag har gått lärarutbildning, två gånger om, har jag fått höra många kinesiska visdomsord. Ett kinesiskt tecken på en overhead: "det här betyder katastrof, men vänder man på det ett kvarts varav så betyder det möjlighet!" Mmmm vilka visa människor dessa kineser var tänker man då.
Det finns roliga kinesiska ordspråk också, min favorit är:
lita aldrig på en smal kock.
(hoppas att det nu är kinesiskt)
Den har jag tänkt på ungefär en gång i månaden sedan jag hörde det för hundra år sedan Jag är smal, visst, men inte är jag kock. Alltså, det går att lita på mig. Men jag gillar att laga mat. Oj då, nu närmar jag mig gränsen...
Hur som helst, de oändligt visa kineserna kan ha fel också! Se här bara:
"Det är lätt att ändra en flods lopp och spränga bort ett berg. Men nästan omöjligt att ändra en människas natur"
Men, man kan faktiskt ändra sig! Jag har sparat allt, framförallt pappersbaserat: gamla kvitton, gamla att göra-listor, gamla teckningar, allt allt allt. Tills jag en hemsk dag började känna kvävningskänslor i mitt arbetsrum. Då bestämde jag mig för: papprena måste ut! Första omgången blev cirka 16 pappkassar med papper (jag överdriver inte) och så har det fortsatt, som stammis vid pappersåtervinningen har jag sakta men säkert minskat mitt papperslager. Mina lärarutbildnginar har minskat från 15 pärmar till cirka 3. Böcker har jag slängt i mängder. Jag vet att man inte får slänga böcker, men jag måste. Broschyrer, tidningar, böcker igen, prospekt, reklamblad, artiklar, etiketter, frimärken, släng, släng, släng. Och jag börjar se ljuset i tunneln: En vacker dag, jag vet inte när den inträffar, en vacker dag har jag inte ett onödigt papper i mitt arbetsrum.
Så, det går att ändra sig!
(får man skriva så här långa inlägg?)
När vi hade bott 25 år i samma funkislägenhet och sett fyra söner båda växa i och ur sina byxor, så skulle vårt hus totalrenoveras och vi skulle tillfälligt (8 månader sades det) bo på annat håll, som var något mindre till ytan. Flyttningen skulle ske om hösten och under sommaren då jag var på landet passade min man och en av sönerna på att röja inför flytten. De påstod att de kört eller skänkt bort 30 kubikmeter. Bland annat hela min stora samling av alla fyra sönernas urvuxna jeans från ettårsåldern och uppåt. Dem hade jag tänkt att jag skulle väva trasmattor av som pensionär någon gång i framtiden. Även högvis av utrangerade lakan, av den sort man hade innan påslakanens tidevarv, hade avyttrats. De skulle också ingå i mitt tänkta vävprojekt.
Jag vet inte vad som försvann i övrigt, några smårester av diverse slag finns i källaren sedan flytten som blev permanent eftersom vi faktiskt trivdes med att ha hamnat i en grön utkant i stället för centrum. "Vi har sparat lite blandad nostalgi till dig", fick jag veta, men som sagt det står orört i en källarskrubb sedan mer än 15 år nu.
I skrubben som är fylld till bristningsgräns finns också tvenne spjälsängar från mitten av sextiotalet. De ingick i KF:s "Växa-med-läxa-serie" och hade hela gavlar som var blå. Förmodligen hoppades jag på många barnbarn och tänkte att de skulle komma väl till pass. Snart har de kanske antikstatus. Vem vet!
Alltså. Här går det moderna samhället i frontalklinch (?) med våra urgamla samlarinstinkter. Bäst att på sommaren samla det som man vill ha på vintern. Missar man hasselnötterna så får man vänta tolv månader till nästa möjlighet, och då fick man vara hungrig under tiden. Och varför har vi bilbiotek, museer och lager? Jo, samla, samla, samla. Spara, spara, spara.
Senast jag var på återvinningsstationen så åkte jag därifrån med tre väldigt begagnade trädgårdsstolar. Bilen var full både dit och tillbaka. Och då hade jag ändå struntat i att ta med en bioplansch med "Från och med herr Papphammar", inramad och allt, jag grämer mig fortfarande.
Men jag har ändrat mig. Delvis. Jag började med papprena.
Skicka en kommentar
<< Home