Nämen var har jag hamnat?

Gud måste ha blivit förvånad när han klockan fyra i morse fick höra en helt okänd röst mumla:

”… som haver barnen kär … om vi överlever flygresan lovar jag att aldrig mer lämna barnen hemma, jag ska äta grönsaker varje dag och lära mig rätt fingersättning på tangentbordet ... låt oss bara överleva flygresan!”

Det var ren och skär dödsångest. Jag såg framför mig hur planet sprängdes i småbitar och våra fem föräldralösa barn hamnade på barnhem eftersom ju varken min djefla mans eller mina släktingar kan hysa alla fem barnen på en gång. Bästisgrannen och Skotten tar hand om dem i vårt hus i detta nu, men det är ju en himla skillnad på att vara helgvakt och attt adoptera fem oregerliga bergmän. Jag måste skriva testamente, det måste jag.

Vi har redan hunnit ooooa och aaaahaa på The Globe, ätit sushi, fotografera sånt som alla andra fotograferar in absurdum och vandra över The Millenium Bridge. (Allt detta i väntan på att få checka in på hotellet Lord Jim.)

Sushin for som i en omloppsbana runt kockarna i små färgglada skålar. Man högg en skål och åt, tog en ny och åt och betalade sedan en miljard kronor.

När ett stort, vitt husschabrak dök upp bland de moderna kontorshusen, sa jag som den bimbo jag tydligen är:

– Oj, vilket stort hus mitt i alltihopa!
– Mmm. Det är S:t Paul’s Cathedral.

Jag ska nu leta efter bättre internetvågor, de här är så skakiga och tillåter inga bilduppvisningar. (Sitter alltså på en trottoarkant mitt i London.)

Uppdatering

I jämförelse med japanska sovlådor är hotellrummet riktigt rymligt! (Jag står alltså i dörröppningen – som till skillnad från allt annat är ganska bred.)

Vi har installerat oss nu. Åttiotalsöverkast och dito gardiner och en säkerligen näringsrik heltäckningsmatta gör vistelsen perfekt. Nu ska vi bara slå en stekpanna i huvudet på hotellvärden om han inte erkänner att det är fel på duschfläkten som låter som en flygplansmotor. Hela tiden.

Apropå det!

Sedan när ser flygplansvingar ut som åttiotalsfrisyrer?