Öppet brev till SJ

Tänk om SJ skulle bli lite mer goodwill-inriktade. Bli som en gammal vän som man tycker om och vill hälsa på på ålderdomshemmet? Bli som en ideellt arbetande vän som gör alla glada? Eller ... bli som en god vän som man utnyttjar när det passar sig ... är kanske en mer träffande beskrivning?

Här har jag nu en idé: sponsra landets idrottsklubbar med något slags lag-pass för resor till bortamatcher. Som det är nu, fylls vägarna från norr till söder med trötta föräldrar som kör mil etter mil med sina avgasbilar.

Själv är jag den störste boven av dem alla; jag kör basketspelare fram och tillbaka genom halva Mellansverige i en bil av 1987 års årgång. (Ja, nittonhundraåttiosju.) Alltid annars åker jag tåg – men med dagens tågpriser kan jag inte tvinga andra människor (och basketspelare) att göra detsamma.

• Istället för att tvinga bortalaget att köra bil till matcherna skulle man starta traditionen att hemmalaget hämtar det gästande laget på tågstationen.
• Istället för att slumpen styr matchstart, är det tågens ankomst som bestämmer tiderna.
• Istället för att tre–fyra–fem föräldrar kör och kör i små pruttande bilar, åker de tåg och umgås med sina idrottande barn.

Vi (jag talar för alla nu, det brukar jag göra) lovar att uppföra oss och inte prata i den tysta vagnen eller förirra oss in i första klass och kommer dessutom att slänga allt skräp i därför avsedd behållare. När man väl har börjat få in vanan att åka i miljövänliga och kraftsparande tåg, kommer man inte att sluta bara för att man sedan blir vuxen och ickeidrottande, är min tanke.

Så här suddiga och glada skulle även seniorlag kunna bli av SJ-passet för idrottsklubbar.

Vafalls? Hör jag klagomål på att det är orättvist att bara idrottare skulle få dessa tågförmåner? Pah och fnys, så är det: livet är orättvist.

Gamle vän.