Sju sanningar och en önskan
Förbaskade Ica och förbaskade Helene behagar inkräkta på min blogg och yra om utmaningar och sanningar. Inte nog med det, först ska man lista – och följa – regler!
Länka till utmanarna. Ok, nu har jag gjort det, men varför då? De är ju redan färdiga med sitt? Hallå? Hur vinner jag den här tävlingen?
(Ni förstår, jag vill ju tävla och vinna. Genom att i slutet länka till sju andra och ”utmana” dem, vinner jag länkningar av dem. Men inte för att jag har gjort något stort och fint och skrivit synnerligen initierat. Jasså, ska jag vara tyst och lyda nu? Ok.)
1. Jag fick igår erbjudande om jobb som xxkslmfmxxmlkjsfxx på Mmxksxxk Sljxm efter nyår och det är jättehemligt. Men kommer jag att kunna försörja mig på’t? Och kommer jag att hinna blogga mellan varven?
2. Jag påminner lite om Brennan i Bones: konkret och ickeromantisk.
3. Jag har haft ont i vänster knä sedan 3 oktober 1982 och höger knä sedan 3 november 1982. Det är förstås väldigt synd om mig.
4. Texter utan stor bokstav och punkt går fetbort. Hejsan svejsan, Claude Simon!
5. Den här mackan äter jag oftare än jag snyter mig. (Och jag är alltså allergiker; you do the math.)
6. Jag var förfärligt bedrövlig och skrattretande dålig när jag provade in till Scenskolan.
7. Jag är arg på genusgalningarna som trycker ner åsikter i halsen på mig och försöker omvända mig som vore de med i en sekt. (Men så får man junte tycka. Felåt dårå.)
8. Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Oj, åtta skulle det ju inte vara.
Jag skulle vilja att John Cusack, Sophia Loren, Will Ferrell, Goldie Hawn, Charlie Chaplin och Whoopi Goldberg gjorde en film tillsammans. Eller att jag kunde utmana dem på armbrytning. Jaså det hör inte hit? Ah well.
Länka till utmanarna. Ok, nu har jag gjort det, men varför då? De är ju redan färdiga med sitt? Hallå? Hur vinner jag den här tävlingen?
(Ni förstår, jag vill ju tävla och vinna. Genom att i slutet länka till sju andra och ”utmana” dem, vinner jag länkningar av dem. Men inte för att jag har gjort något stort och fint och skrivit synnerligen initierat. Jasså, ska jag vara tyst och lyda nu? Ok.)
1. Jag fick igår erbjudande om jobb som xxkslmfmxxmlkjsfxx på Mmxksxxk Sljxm efter nyår och det är jättehemligt. Men kommer jag att kunna försörja mig på’t? Och kommer jag att hinna blogga mellan varven?
2. Jag påminner lite om Brennan i Bones: konkret och ickeromantisk.
3. Jag har haft ont i vänster knä sedan 3 oktober 1982 och höger knä sedan 3 november 1982. Det är förstås väldigt synd om mig.
4. Texter utan stor bokstav och punkt går fetbort. Hejsan svejsan, Claude Simon!
5. Den här mackan äter jag oftare än jag snyter mig. (Och jag är alltså allergiker; you do the math.)
6. Jag var förfärligt bedrövlig och skrattretande dålig när jag provade in till Scenskolan.
7. Jag är arg på genusgalningarna som trycker ner åsikter i halsen på mig och försöker omvända mig som vore de med i en sekt. (Men så får man junte tycka. Felåt dårå.)
Jag skulle vilja att John Cusack, Sophia Loren, Will Ferrell, Goldie Hawn, Charlie Chaplin och Whoopi Goldberg gjorde en film tillsammans. Eller att jag kunde utmana dem på armbrytning. Jaså det hör inte hit? Ah well.
21 Reflektioner:
Jobberbjudande, minsann? Spännande! Eller inte? Själv brukar jag få en smula panik över tanken på att behöva göra som någon annan säger. Varje dag. Hela tiden.
Men det klarar du säkert mycket bättre!
Håller med Stellan. Jag tror också det skulle vara svårt att gå tillbaka till ett liv som anställd efter många års frilanstillvaro. Men det är väl olika förstås.
- Hej, jag heter Lotten och jag vägrar göra som regelverket säger.
Förstår du nu varför det är så roligt att utmana dig?
Stellan och Översättarhelena: Skrng bhlkoe ksaökf lslmfr!
(Jag får ju inte säga något alls. Men jag kommer i alla fall inte att vara anställd.)
Ica: Aha.
Duktig Lotten! Och det är, precis sin Ica säger, väldigt kul att utmana dig. Man vet aldrig var som kommer ut när utmaningen har passerat genom ditt huvud. (Det var postivt, även om det kanske inte lät så)
Jamen då kommer ju saken i ett annat läge. Jag spricker av nyfikenhet!
Hm. Kommer saken verkligen i ett annat läge? Jag spricker också av nyfikenhet.
Har du köpt bra försäkringar åt ditt kommentatorsbås nu när vi alla håller på att spricka?
Jag har inte läst Claude Simon, men däremot en bok av José Saramago. Den var skriven i en teknik som jag tycker passar in på beskrivningen av Simons.
Först blev jag galen, men sen kändes det mer som film.
Jag tyckte om boken.
Jahapp, försäkringsbolaget är kontaktat. Dock mumlade de om "premier", så jag vänder mig nån annanstans där det säger "pris" eller "det kostar".
(Ni tror att NI spricker? Jag som inte kan hålla tyst om över huvud taget någonting, håller på att implodera.)
7. Jag är arg på genusgalningarna som trycker ner åsikter i halsen på mig och försöker omvända mig som vore de med i en sekt. (Men så får man junte tycka. Felåt dårå.)
Jomenvisst!
Det var för att de goda människorna teg som det som hände på trettiotalet i Tyskland kunde hända!
Cordelia Edvardsson
Jag tycker vi stryker parentesen i 7:an!
Kudden, Lotten. Det är den som man skriker i när man håller på att gå åt av att inte få yppa.
Angående de sk genusgalningarna: Vad försöker de omvända dig från? Och till?
Förresten kanske den blyga känner sig ännu mer hågad att svara på min fråga. Kommentaren antydde (milt sagt) det.
Genusgalningarna (som JAG stöter på i mitt liv, alltså) vill låta påskina att alla människor är skapade exakt lika och att pojkar som klättrar i träd gör fel och att flickor som leker med dockor gör lika fel de. Pojkar som leker med dockor frivilligt, de får fortsätta med det, för de gör "rätt". Flickor som frivilligt leker krig och klättrar i träd, får fortsätta med det och behöver inte omprogrammeras, för de gör "rätt".
Genusgalningarna (som JAG stöter på i mitt liv, alltså) lär på dagis ut allt om homosexuell kärlek för fyraåringarna, men berättar inte om hur barn blir till, för det får vi föräldrar (tack) sköta själva.
Genusgalningarna (som JAG stöter på i mitt liv, alltså) tycker att det är underbart och fint om pappor vill vara hemma med barnen i ett år medan mamman gör karriär, men står beredda att skälla av sina lungors fulla kraft om mamman vill vara hemma i ett år medan pappan väljer att göra karriär.
Upprörd? Jag? Jahapp.
Det var värst. Några sådana har jag faktiskt aldrig träffat. Jag har kanske haft tur.
En sak undrar jag: Vad skulle poängen vara med att förutsätta att könen sinsemellan rent biologiskt är mer benägna till det ena eller det andra? Det är ju så svårt att särskilja från kulturell påverkan, menar jag.
Jo, förresten. En biologistgalning träffade jag häromdagen. Hon hade en treårig kille som röjde som King Kong. Och en bebisflicka som satt fint och rasslade med en skallra. "Tur att flickor är så mycket lugnare!" Sade hon. "Haha". Tänkte jag.
Som har heeeelt andra erfarenheter av vad små individer kan hitta på.
Utmaningar! Sanningar!! Käre tid -luta dej nu mot dina hang- arounds, Lotten. And who better to föra deras talan än jag, the one and only Ökenråttan.
En grundtrygghet är värdefull eftersom den gör det möjligt att låta kreativiteten spela fritt.
Men!! Är man alltför trygg blir man slö och däst, n'est-ce pas (jag är just återkommen från Côte d'Azur) och förlorar the knack.
(Ring eller mejla mej, helt enkelt, och berätta vad det handlar om, så ska jag ge dej ett oväldigt råd.)
cruella: Ja, Lotten svarade ju men jag känner mig utmanad
Ja, det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag är så gruvligt trött på att i Sverige ryms bara en åsikt åt gången som en utrikeskorrespondent på semester sa´redan på 70-talet!
På den tiden var det dock inte genus som var på tapeten...
Vi har en family shorthand för denna brist på civiliserat samspråk: in our family we drive Rover.
Förklaring dyker upp före jul på min blogg!
Spänningen stiger som min far sa´!
(också family shorthand )
Apropos åsikter och dess hävdande: Har Du läst Jan Myrdal i SvD idag på brännpunktssidan? Han till och med hänvisar till sin mor...
Ökenråttan behagar på min ära vara mystisk!
(Ringa? Jag? Moahahahaaa, jag ringer bara 112 i paniksituationer.)
Ööööhh .. F'låt då!
Svar: Talet gick oerhört bra, helt galet egentligen! Du hade blivit stolt.
Min chef brukar också erbjuda mig att börja jobba, till exempel varje gång jag står i korridoren och pratar skit, förlåt, viktigheter. Då svarar jag i allmänhet med såna där konstiga ord som du har i texten, fast med fler krumelurer i. Typ: grr@!§gnji¤#to*%uud!!! Eller så citerar jag valda word verifications.
Skicka en kommentar
<< Home