Glädjeflickor och garvsyra i London
Igår kväll, på Charing Cross Road, försvann min djefla man ner i en källarlokal full med saker som jag inte bryr mig om. Istället för att stå där och sucka, titta i taket och demonstrera mitt ointresse (nej, jag fejkar inte intresse, det gjorde jag bara när vi var unga), ställde jag mig ute på gatan och tittade.
London påminner i mångt och mycket om Köpenhamn. Den som är skarpögd kan se Sir Ian McKellen på Gielgud-teaterns skylt, två Bobby-poliser – men bara en med hjälmen på – samt en s.k. glädjeflicka. (Som för övrigt var just det: jätteglad.)
Rättning i ledet!
Det är alls inte Ian McKellen som spelar MacBeth på The Gielgud Theatre. Jag har gjort detta misstag förut: blandat ihop Ian med Patrick Stewart. Visst är det lätt hänt?
Prick klockan 20:45 gick alla affärsinnehavare ut på gatan med dagens soppåsar. De dumpade dem så här (se den gråa på bilden) och jag tänkte:
– Men hur går detta slarv ihop med att det ser så rent ut överallt, och tänk om man planterar en bomb i en pås...”
PANG! Klockan 20:50 dundrade sopbilen in med små orangeklädda män utan förslitningsskador. Klockan 20:53 var gatan soppåsefri igen.
Har du testat den här, Stellan?
Vi intog som äkta sybariter efter den indiska maten en sådan här oreo-glass. Den var fantastisk – krämig, knastrig, smaklig och kall!
Till det ljuva ljudet av en duschfläkt sov vi sedan sött i en säng som var mjuk som granit.
Dagens frukost på källarplanet går inte att jämföra med sådana som jag har rapporterat om från USA och mina tjänsteresor. Det var roligt att få komma ner i lokalerna där Mrs Bridges körde med Mr Hudson – jag anade trots renoveringar hur det såg ut förr i tiden. Att alla hus på detta sätt har källare har jag för mig beror på att man efter en brand inte fick bygga med fler än tre våningar – så då byggde man neråt istället. (Har någon av er en länk där jag kan läsa på?)
Aha! Här kom via mejl två! Läs och förundras!
A New London Underground
Basement Extensions are turning London to Swiss cheese
Visst blänker den gula duken fint?
Bröd, smör, marmelad, inplastad hamburgerost och juice. That's it. Vi längtade efter det engelska teet i kanna, men så kom jag på att det är ju inte så de dricker här! Tepåsarnas förlovade land!
Den där saltströaren med ett enda hål ströar inte salt. Den humpar ut salt i en stor hög och är mycket olämplig, så det så.
Efter att ha bett om te, kom Mrs Bridges in med plåtkannor som var lika stora som kopparna. En förskrämd tepåse guppade på insidan, tillsammans med försvarliga mängder garvsyra. Men tebehovet är tillfredsställt, så jag är så nöjd så.
Här kommer min djefla man nu och säger på engelska ”I dropped the door”. (Han talar med den indiska hotellpersonalen.)
– You did what?
– I dropped the door.
– Where?
– Number 25. Room 25. So I need help to open it.
– Why did you drop the door?
– I was thinking of ... well, I just need help to open it.
– How, what, why ... drop the door?
London påminner i mångt och mycket om Köpenhamn. Den som är skarpögd kan se Sir Ian McKellen på Gielgud-teaterns skylt, två Bobby-poliser – men bara en med hjälmen på – samt en s.k. glädjeflicka. (Som för övrigt var just det: jätteglad.)Det är alls inte Ian McKellen som spelar MacBeth på The Gielgud Theatre. Jag har gjort detta misstag förut: blandat ihop Ian med Patrick Stewart. Visst är det lätt hänt?
Prick klockan 20:45 gick alla affärsinnehavare ut på gatan med dagens soppåsar. De dumpade dem så här (se den gråa på bilden) och jag tänkte:
– Men hur går detta slarv ihop med att det ser så rent ut överallt, och tänk om man planterar en bomb i en pås...”
PANG! Klockan 20:50 dundrade sopbilen in med små orangeklädda män utan förslitningsskador. Klockan 20:53 var gatan soppåsefri igen.
Har du testat den här, Stellan?Till det ljuva ljudet av en duschfläkt sov vi sedan sött i en säng som var mjuk som granit.
Dagens frukost på källarplanet går inte att jämföra med sådana som jag har rapporterat om från USA och mina tjänsteresor. Det var roligt att få komma ner i lokalerna där Mrs Bridges körde med Mr Hudson – jag anade trots renoveringar hur det såg ut förr i tiden. Att alla hus på detta sätt har källare har jag för mig beror på att man efter en brand inte fick bygga med fler än tre våningar – så då byggde man neråt istället. (Har någon av er en länk där jag kan läsa på?)
Aha! Här kom via mejl två! Läs och förundras!
A New London Underground
Basement Extensions are turning London to Swiss cheese
Visst blänker den gula duken fint?
Den där saltströaren med ett enda hål ströar inte salt. Den humpar ut salt i en stor hög och är mycket olämplig, så det så.Här kommer min djefla man nu och säger på engelska ”I dropped the door”. (Han talar med den indiska hotellpersonalen.)
– You did what?
– I dropped the door.
– Where?
– Number 25. Room 25. So I need help to open it.
– Why did you drop the door?
– I was thinking of ... well, I just need help to open it.
– How, what, why ... drop the door?
11 Reflektioner:
Men Lotten! Man äter inte frukost på hotell i London. Man går till närmaste hörn och sätter sig på något frukosthak där man kan få ägg, bacon, mushrooms och beans!
MUMS!
:-D
Jag vet, jag vet, Petra. Men vi hade en alldeles för tidig utcheckningstid kombinerad med en alldeles för sen uppstigningstid ihoprörd med för få väskor och för många påsar med nyinköpta, livsnödvändiga ting som väger som en elefantbebis.
Ekvationen gick inte ihop med scrambled eggs ...
Nu ska vi ut och härja på museum!
Okej! Du är nästan förlåten! :)
Själv äter jag inte bacon och ägg utan krattar löv på traditionellt sätt medans min man blåser löven med en lövblås han köpt (sa jag att han är tokig i olika maskiner och verktyg?!). Bilder kommer i bloggen.
Det är dock roliga blickar vi får från grannarna. Där står jag, på ena sidan huset, höggravid med krattan i hand och han springer runt och blåser över löven på min sida....
Man skulle inte kunna tro att de ar sa daliga pa te i detta land som de faktiskt ar. Typiskt engelskt te (i pase saklart), typ Tetleys, ar hemskt. Jag lever pa Earl Grey och koper kilovis med te hemma i sverige o slapar hit...
har precis upptackt din underbart roliga blogg o har spenderat en vecka pa jobbet med att lasa bakat i alla arkiv, nu ar det slut o jag har inget kul kvar att lasa. har du skrivit bocker med?
Näjjj! Den har jag inte testat. Kan du ta med en hem till mig? Snälla?
Sara: Mejla mig din adress så skickar jag den bok jag har gett ut! (Så går det, hörni, när man berömmer.)
Om vaxduken och tepåsteet var menade att avskräcka svenska Londonlängtare som läser här, så lyckades det inte.
Ha så roligt och tänk inte på oss svårt avundsjuka människor. ;-)
Även på vårt hotell på samma gata (jag har kollat, vi bodde faktiskt på precis den gatan!) åt man frukost i källaren och talade med den indiska personalen. Utom vid just frukosten, för då var det i stället kinesisk personal.
Men! Vi haaaaaaar verkligen gått i dina fotspår, Översättarhelena! (Men nog måste ni ha haft ett större rum än vårt?)
Vårt rum innehöll en dubbelsäng, två enkelsängar och en duschkabin. ("Private shower" tyckte jag lät bra när jag bokade, men tonåringarna ville givetvis inte duscha mitt i sovrummet, så den använde vi inte.) Den återstående golvytan rymde fyra par skor. Väskorna hade vi under sängarna, och så fort vi skulle plocka fram något ur en väska fick man dra fram den och lägga den på en säng. Ja, så lite större var det nog.
Åh, Oreo McFlurry! Jag blir hur avundsjuk som helst.
Hm. Jag tror jag ska säga till chefen idag "jo jag tar nog lite semester iallafall, jag måste åka till London och shoppa och äta McFlurry"...
Skicka en kommentar
<< Home