Jag kunde inte sova

Jo, för ibland blir det så – att jag inte kan sova. Det har jag ärvt av mamma, som har en sådan där sömn som om man nyser i huset bredvid hennes, rusar hon in i morgonrocken och säger med höttande fingrar ”jag sov faktiskt”. Sedan kan hon förstås inte somna om, för hon är ju så väldigt upprörd.

Farmors oroliga nerver har jag kanske också ärvt, för hon sov visst oroligt. Orolig är jag dock inte. Det har jag ärvt av min pappa, som aldrig är orolig – och som kan somna överallt. Hade han varit cowboy, hade han varit den piggaste av dem alla eftersom han utan problem hade kunnat sova på hästryggen under sina långa färder över Amerikat. När han jobbade på Kemikum i Lund, blev han en eftermiddag lite pömsig och kröp ihop under sitt skrivbord. Sedan utöste han storlarmet när han vid midnatt försökte ta sig ut. (Så kemister får alltså inte nattjobba?)

När jag ligger där klockan 01, klockan 02, och till exempel klockan 03:27, är jag sådär pissed off så att jag egentligen vill lägga mig raklång med armarna i kors och muttra ”det är dittt fel” till någon. Någon vem som helst. Nu är det ju oftast min djefla man som ligger bredvid mig – han, vars sömn är snäppet bättre än min pappas. (Ja, pappa är en kemist med bra sömn och min man är en kemist med bra sömn. Freud har säkert ett bra namn på detta.)

Men jag bytte säng. (Vi har alltid några lediga i huset.) Sedan bytte jag säng igen, och hamnade i en med härliga lakan, tjocka och med brodyr och insydda, egenknypplade spetsar. (Mormor knypplade, inte jag.) Sedan gick jag upp och åt en banan. Sedan började jag fundera på att kanske blogga om att inte kunna sova. Sedan räknade jag baklänges. Det är oslagbart:

Jag räknar baklänges från 99, men måste visualisera siffran innan jag får gå vidare. Jag har valt att se siffrorna på basketlinnen som hänger på tork i en för mig okänd trädgård. (Min egen är för stökig för att visualisera.) När jag ser 99 försöker jag att låta bli att tänka på Wayne Gretzky, för då tappar jag räkningen. Tröja 98. Tröja 97. Tröja 96. Tröja 95. Aha, jag kommer ihåg en resa 1995, vi åkte väl till ... Stopp! När jag börjar tänka på andra saker än tröjorna, måste jag som straff börja om. Wayne Gretz.... nej! Stopp! 99 ... 98 ... 97 ... 96 ...

Och nu har jag vaknat. Lakanen, bananen eller räkningen gjorde susen.

Jag har faktiskt aldrig kommit ner till 0. Inte ens till 33 har jag kommit – tyvärr – för Larry Bird skulle jag gärna tänka på. Och efter gårdagens träningslandskamp mot Tyskland funderar jag på att börja visualisera fotbollströjor istället. Snacka om sömnpiller.