Att göra en tralla (trailer alltså)

Radiopratartiden i mitt liv närmar sig sitt slut efter 18 månader, och då börjar jag förstås att summera vad jag har lärt mig. (Jag kommer säkert att göra likadant när jag ligger på min dödsbädd.) Jag har pratat, intervjuat, bloggenloggat och sagt "hur känns det?" flera gånger.

Sven Jerring väljer och pratar runt plattor på 1940-talet. Är det månne ... öl i flaskan?

Att prata och ställa frågor har jag aldrig haft problem med, men det här att tänka i ”ljud” var något helt nytt när jag började. Men nu är jag van.

– Ringa och boka en intervju med Gunde Svan? Ja, vad kul!
– Springa ut på stan och attackera okänt folk och fråga om vädret? Nämen så roligt!
– Klippa en tralla? Javisst, tre sekunder bara!

Kjell Stensson och Astrid Lindgren ska strax sända. Året är 1963 och båda har de skaffat radiofrisyr.

Aldrig att jag före radiojobbet tänkte på trallorna – alltså trailrarna. De kommer i olika versioner, som

• de som sammanfattar dagens program i efterskott: lyssnarna ska bli nyfikna och tänka ”nämen de där lustigkurrarna vill jag höra på imorrn”
• de aktuella som annonserar vad som komma skall: lyssnarna ska tänka ”åhå, de pratar om 1980-tal hela nästa vecka, det ska jag lyssna på”
• de allmängiltiga som kan spelas om och om igen i ett halvår: lyssnarna ska känna igen sig och ... hm, nej, jag vet inte vad de ska tänka, jag förstår inte riktigt poängen med dessa trallor.

Trallor är alltså 30–45 sekunder långa reklamsnuttar för den egna radiokanalen och dess program, kan man säga. Man hör dem mellan musik, reportage och direktsänt prat. Ni har hört dem. Men hur gör man en? Öh, jag har ingen aning – borde förstås ha gått någon utbildning. Men jag kan berätta hur jag i min lilla naiva och banala värld gör eftersom ni alla just nu tuggar på naglar och hoppar av nyfikenhet. Men först en pausbild.

Tage Danielsson när han 1954 var ny på radion.

Man hittar på någon av dessa ingredienser först:

• bakgrundsmusik (Jailhouse Rock till ämnesvecka om brott?)
• repliker (kanske två radiopratare som käbblar om något?)
• miljö (flygplats och mumlande resenärer, dångande högtalare och personal med konstig betoning)
• allmän tossighet som skulle kunna bli något.

Sedan drar man in prat och musik och ljudeffekter i ett roligt, digitalt program som lägger ljuden ovanpå varandra och så höjer och sänker man volymen så att allt blir ”lagom”.

Lagom? Ja, som sagt har jag egentligen ingen aning om jag gör rätt eller fel – men kul är det! Så här lät jag i trallan om temat vatten, som går denna vecka. (Snacka om flyktigt medium – efter ett och ett halvt år har jag skapat och skapat och har ingenting sparat!)

John Travolta visar sin handdans för mickhållande Kersti Adams-Ray 1983. Kolla, tändstickor på marmorbordet – de kanske tog en cigg ihop sedan? (Sådana där väskor med inspelningsmanicker har de fortfarande på radion. Fast mindre.)