Nära döden mitt i natten (uppdat.)

Klockan är inte bara barnet, den är knappt ens påtänkt. Men jag kan inte sova.

Då kan man gå upp, dricka varm mjölk, äta en banan, sätta sig att vänta på tidningen, meditera, rabbla neråt från 100 (brukar funka bäst) eller i fantasin möblera om i vardagsrummet. Tyvärr började jag möblera om i huvudet, och kom på att jag borde blogga istället. (Mest för att kunna säga att jag bloggade mitt i natten förstås.)

Min djefla man brukar, när han inte kan somna, tänka på att han är en soldat i amerikanska inbördeskriget. Han är skjuten och sitter under ett träd på en kulle och blöder helt enkelt ihjäl. Tanken på att livsandarna rinner ur honom är tydligen så lugnande att han somnar.

Jag är han till vänster, känns det som.

Det tricket försökte jag mig på nyss – men detaljerna irriterade. Var jag syd- eller nordstatare? Vilket år var det? Är detta egentligen en scen ur Rötter eller Familjen Macahan? Hur kom jag som nyskjuten upp på den här kullen och var är alla mina kompisar?

Jag kunde helt enkelt inte dö där.

Då kom jag på när jag var nära döden på riktigt – jag och Broder Jakob badade i havet (förmodligen inte alls i Frankrike, förmodligen 1980) och trycktes plötsligt ner under vattnet av en stor våg. Och kom inte upp igen. Vattnets krafter tryckte ner oss mot sandbottnen och höll oss kvar, hanterade oss som en hand som gör köttbullar. Det funkade som ... ptja, som sandpapper mot bacon.

Efter ”vad som verkade som en evighet” (extremt slitet uttryck) spolades vi upp på stranden, där alla människor inte alls rusade mot oss utan där alla människor bara smörjde in sig med kokosolja och grävde ner varandra och åt glass och kanderade nötter som om ingenting hade hänt. Vi hostade och frustade, plockade stenar och grus ur våra sår och letade upp våra föräldrar som inte hade märkt någonting alls. Hur kunde de inte sakna oss? Upprörande! De skulle ju sitta och spana efter oss som jag ju gör med mina barn hela somrarna!

Nämen det här funkar ju bra. Åh så lugn jag känner mig. Nu kommer jag att somna på studs.
__________
Lillasyster Orangeluvan korrigerar mig i kommentarerna:

”Det var 1980, jag är vittne att intyga att vågorna var stora som hus och att jag förundrades över hur våra föräldrar kunde släppa ut er i detta kaos. Men orten var Ventimiglia och landet Italien. Vi for över gränsen på en dagstur med den sura, mustaschprydda busschauffören som inte tillät baguettesmulor på buss-sätena.”