Kulturella fru Bergman
Snart har jag inte sovit på två dygn, men kan både stå, gå, kliva på rätt tåg samt lyssna på Lasse Berghagen och tre trallande operasångerskor i det ölskvalpande Kungsträdgården. Men det var förstås bara uppladdningen inför kvällens övningar.
För si, jag har varit på tijaaaater.
Det var lillasyster Orangeluvan som när biljetterna till ”I väntan på Godot” släpptes, kastade sig över internetkön, knuffade sig förbi alla sajbermänniskor och trängde sig före html:are som inte visste bättre. Och så fick hon de allra, allra finaste biljetterna – ganska långt fram och prick i mitten av Stadsteatern.
En helt annan anledning att besöka just denna teater: teaterteet i pausen! I tiokiloskannor med etiketterat te.
Långstånken strax bakom mig somnade visserligen och snusade med enorma näsvingefladdrande andetag när Micke Persbrandt på scenen höll en slutmonolog med bl.a. denna replik:
– Han sover, han vet inget, låt honom sova.
Och visserligen ringde en satans mobiltelefon när Persbrandt och hans kompis Johan Rabaeus dansade tryckare det allra sista de gjorde på scenen. Men annars skötte sig publiken bra (även om Gunnel Lindblom framför mig stack i pausen).
Som jag njöt – ”I väntan på Godot” är en vansinnigt cool pjäs. Och Micke Persbrandt är ungefär en miljard gånger mer karismatisk på scen än på film, så det så. Föreställningen rekommenderas varmt.
Nästa gång någon till dig säger ”vad väntar du på?”, kommer du inte att tjoa ”bättre tider!” utan bara undslippa dig ett stilla:
– Jag väntar på Godot.
För det gör vi ju alla. (Djupinglotten har talat.)
För si, jag har varit på tijaaaater.
Det var lillasyster Orangeluvan som när biljetterna till ”I väntan på Godot” släpptes, kastade sig över internetkön, knuffade sig förbi alla sajbermänniskor och trängde sig före html:are som inte visste bättre. Och så fick hon de allra, allra finaste biljetterna – ganska långt fram och prick i mitten av Stadsteatern.
En helt annan anledning att besöka just denna teater: teaterteet i pausen! I tiokiloskannor med etiketterat te. Långstånken strax bakom mig somnade visserligen och snusade med enorma näsvingefladdrande andetag när Micke Persbrandt på scenen höll en slutmonolog med bl.a. denna replik:
– Han sover, han vet inget, låt honom sova.
Och visserligen ringde en satans mobiltelefon när Persbrandt och hans kompis Johan Rabaeus dansade tryckare det allra sista de gjorde på scenen. Men annars skötte sig publiken bra (även om Gunnel Lindblom framför mig stack i pausen).
Som jag njöt – ”I väntan på Godot” är en vansinnigt cool pjäs. Och Micke Persbrandt är ungefär en miljard gånger mer karismatisk på scen än på film, så det så. Föreställningen rekommenderas varmt.
Nästa gång någon till dig säger ”vad väntar du på?”, kommer du inte att tjoa ”bättre tider!” utan bara undslippa dig ett stilla:
– Jag väntar på Godot.
För det gör vi ju alla. (Djupinglotten har talat.)
Etiketter: teater
30 Reflektioner:
Vi fick läsa den på litteraturvetenskapen (såklart) och jag har verkligen velat se den, så nu måste det väl bli av då.
Ah, jag säger bara I väntan på Godot med Jan-Olof Strandberg och Ernst-Hugo Järegård! DET var en föreställning som sitter kvar livet ut. Precis som Den goda människan i Schezuan med Lena Granhagen.
Om man hatar Micke Persbrandt (på grund av hans dryga utstrålning, privat känner man honom ju inte), står man då mer eller mindre ut med honom på scenen? (Dessutom är jag putt för att han lämnade kollegerna på Dramaten vind för våg.)
Ja, AB, man står ut och mer än det. Man längtar efter hans nästa replik.
Dammråttan: off you go, beställ fina biljetter i mitten – inte längre bak än rad 13. (Eller ... det kanske bara är jag som vill vara skådespelarna nära?)
När var ni i Kungsan?
Alltså det här med ord... när du skriver långstånken så undrar jag om du menar det som jag skulle stava långskånken, dvs en människa med långa ben??? Eller vad är en långstånk?
LLaG -- jag har sedan jag gick i blöjor sagt fel: långstånken istället för långskånken. Det försöker jag sluta med, men just i fallet med den sovande mannen stämde det så himla bra med min bild av en stånkande, sovande man ... så jag lät det stå.
(Vilket även gäller gårdagens kanderade nötter. Det fick stå kvar för att jag fick en rolig association.)
Klarläggande: jag tycker mycket, mycket, mycket MYCKET om alla era påpekanden och undringar när det gäller språket. Ofta gör jag ju helt fel och behöver rätta. Och ibland får jag det stora nöjet att förklara att jag var finurlig eller skojade fastän det inte var ett dugg roligt.
Broder Jakob: Förlåt, var du också där utan att vi hade sagt till dig? Vi satt där och åt calamares på fontänkanten kl. 17-18.
Nä, jag är inte så glad i den där röran. Däremot gick jag från jobbet klockan 4; som du vet ligger det vid Kungsan.
Så länge de inte spottar, eller skvätter sitter jag gärna nära. Har blivit både spottad och svett-skvätt och det förtar liksom tjusningen (även om det såklart gör det hela lite mer verklighetsnära).
Näe, jag vet inte att du jobbar vid Kungsan, det har jag glömt att ta reda på! Ack, tänk om vi hade kunnat äta calamares alla tre? Vi hade ju fnittrat ihjäl oss.
Under föreställningen tänkte jag spontant: "Mikael Persbrant är ett GENI!" och förvånade mig själv. Men han var verkligen fantatiskt imponerande! I total kontroll över alla repliker, plastik, danssteg. Inte en replik var tråkig, man lyssnade vaket och intresserat på allt han hade att säga. Och en sådan humor!!
Har vi shanghajat syrrans blogg nu? Ja, calamares är kul.
Hm. Jag står inte ut med Persbrandts röst heller. Intressant det här, jag som faktiskt inte hatar ens väldigt dumt och elakt folk, kan bara inte med den här karln.
Råttan: Spott- och svettstänk är inte kul, det blir så konkret. Likadant med nakna skådisar. Man sitter bara och tänker att se där, en cellulit, vad kul den ser ut när han springer runt och skriker, och se där, en liten finne på rumpan...
Hurra, vad bra att den var bra! Jag ska se den på söndag tillsammans med tre tonåriga killar och två pyttesmå vuxna tjejer från Hongkong. Det blir säkert lagom konstigt och kul.
Jag såg den första gången med JOS och EHJ men var för ung och/eller dum för att uppskatta den då. Sen såg jag den med Jonas Karlsson och Krister Henriksson för några år sen och blev helt förtrollad.
Ser fram mot söndag!
Shanghaja på, Broder Jakob och Orangeluvan!
Anna: Kolla noga, vi misstänker att de improviserade ett flertal gånger. Vilket gav allt en extra dimension och alls inte störde, kanske jag ska påpeka.
AB: Nu måste du ju gå och kolla!
Jakob - ja, vad trevlig, nu slipper vi ju träffas i verkliga livet. Gör du nåt i helgen förresten eller vill du gjuta lite plintar?
Jag kom på en fantastiskt bra replik till herrarna. När den ena i en utskällningsscen (improviserat) kallar den andra för "fildelare", borde repliken tillbaka ha varit "anakronism"! Ha!
Det har aldrig tidigare slagit mig att "I väntan på Godot" i själva verket är ett relationsdrama.
Talar de om fildelare också? Grr!
Apropos teaterföreställningar jag varit på:
Uppvuxen i Hälsingborg inträffade detta:
1944 tillträdde den då blott 26-årige Ingmar Bergman tjänsten som stadsteaterns chef. Samtidigt stod teatern inför ett stort ekonomiskt hot i och med att staten drog in bidragen till förmån för den nybyggda stadsteatern i Malmö. Helsingborgs kommun räddade teatern genom höjda bidrag.
Malmö Stadsteater stod färdig den 25 september och Ingmar Bergman flyttade över dit 1952-59. Denna tid brukar kallas en av de gyllene perioderna i modern svensk teaterhistoria. Det var här han renodlade sin växelverkan mellan teater på vintern och film på sommaren. Han samlade också kring sig en grupp skådespelare som han återvände i bägge medierna och också kom att omge sig med resten av sin karriär.
"De åtta åren vid Malmö Stadsteater blev den bästa biten av mitt dittills levda liv."
- Ingmar Bergman
OCH
1953-61 var jag studerande i Lund och såg nästan ALLA de stora produktionerna från Misantropen med Gertrud Fridh och Max v. Sydow till
till Glada änkan med Gaby Stenberg och Per Grundén
Malmö stadsteaters stora scen, 1954
Bergman satte nytt publikrekord (155 000 besökare) med uppskattad operettromantik lagom till Malmö stadsteaters 10 års-jubileum.
"Glada Änkan är som en gammal fin fotogenlampa. Man skall inte elektrifiera den, man måste behandla den varsamt och inte modernisera den".
- Ingmar Bergman
Det känns sorgligt att han är borta.
Jag ska vara märkvärdig och säga att jag har sett pjäsen med Rik Mayall och Adrian Edmondson (äh, ni minns väl Bottom? Och första världskriget i Blackadder?) i rollerna. Sublimt vet jag inte just, men bra.
cruella! Rik Mayall! Nu blir jag grön av avundsjuka. Citrongrön.
Jag säger som Anna och tänker att egentligen har jag ju inte varit med om något alls att skriva hem om. Rik Mayall. Jisses.
Vad ska du eu-rösta på?
Jag väntar, det blir bättre så.
Du går och väntar på vadå?
Godot.
(wv säger "Nonse")
En miljard gånger noll... Vad är det det blir nu igen? ;)
Har också sett Persbrandt på scen (i Don juan) men jag måste säga att jag är mer med Åsna i denna fråga.
Tänk vad du bidrar till kulturlivet - inspirerad av ditt inlägg har jag nu beställt biljetter till mig och dottern. Till på fredag!
Ja verkligen, Olsson, jag borde ha provision av Dramaten, Stadsteatern, SAOL, Språknämnden och SR.
Nu har jag övertalat åtminstone en av svägerskorna att vi bör gå och se denna pjäs - biljetterna återstår dock att beställa.
Sett! Mycket bra var den, fast helt annorlunda än uppsättningen med Karlsson & Henriksson. Jag gillade Peter Andersson bäst, han som spelar Pozzo. Fast Persbrandt och Rabeaus var också lysande.
Angående improvisationer - de sa "fildelare" och "tandhygienist" idag också. Men de verkade bli fulla i skratt ganska ofta, dialogen rann som vatten hela tiden.
Jag måste ändå erkänna att jag blev lite sömnig några gånger. Det berodde nog mer på stolarna än på pjäsen, man blir helt utmattad av att sitta på de obekväma sitsarna på första raden! Folk satt och hasade omkring för att inte bryta bäckenknölarna. Jag var helt slut redan före pausen.
Slutligen kan jag varmt rekommendera artikeln om IVPG på engelska Wikipedia, där man kan få politiska, freudianska, jungianska, existentiella, bibliska, autobiografiska, homoerotiska och medkänsliga tolkningar av Becketts pjäs.
Vad coolt, Anna -- en nästan i realtid-recension!
Stolobekvämheten håller jag med om. Det är dessutom trångt på Stadsteatern, man får trots normalstorlek inte plats med knäna.
Lite Ryan Air-känsla.
Nästa gång mitt teaterbesök sammanfaller med en bloggpost hos dig ska jag direktrecensera, det blir väl modernt!
Skicka en kommentar
<< Home