På tredje dagen ...
... inte särskilt återuppstånden.
Numera föder jag ju inte barn särskilt frekvent. Men när någon i min närhet får barn, rusar jag till dem med uppmaningar som ”hurra, föröken eder” och ”njut medan de inte äter jord”. Sedan försöker jag komma mamman nära och viska i hennes öra:
– Pssst. Tre dagar efter förlossningen byter någon ut dina fina, mjuka bröst mot bowlingklot samtidigt som en alien sätter sig i ditt huvud och ger dig en ”näe skareverkligen va så här-spark”. Liksom en flashback, nej, set back, nej en sån där ...
Här menar jag alltså backlash, samma sak som bakslag – ord som alltid sitter djupt begravda och alls inte ligger på tungan, beredda att hoppa ut som grodor. Och aldrig hinner jag berätta färdigt, för någon kommer och drar mig i armen så att den redan med råd överösta kvinnan ska skonas. Då försöker jag attackera pappan:
– Hörru, tre dagar efter förlossningen kommer hon (diskret nick mot mamman) att vara ledsen. Kanske inte ledsen. Men lite nere. Alltså inte hej hopp och trallala. För att inte tala om brös...
Och här blir jag förstås avbruten av någon hyssjande, välmenande person som säger att jag inte ska måla fan på väggen och att om det nu är så att någon inte mår bra just på tredje dagen efter förlossningen, så är det väl deras ensak.
Ok. Men ibland märker man inte ens att man är ledsen fastän man är det. Och då tror jag att man mår bättre om man vet det. Så det så.
Erfaren moder:
- Haha, trams, jag har då aldrig känt något speciellt under tredjedagen!
Erfaren fader:
– Du grät visserligen sju gånger, vek ihop en stålgalge och kastade mosters tändstickslampa i toaletten.
Den erfarnaste Lotten, vrålandes:
– Exakt! (Och så får jag elaka blickar av alla som vet att den nyfödde inte bör väckas.)
Hur ska jag nu kunna sprida detta evangelium till alla som behöver det? Man prioriterar kanske inte obskyra bloggar precis efter förlossningen, nej.
Numera föder jag ju inte barn särskilt frekvent. Men när någon i min närhet får barn, rusar jag till dem med uppmaningar som ”hurra, föröken eder” och ”njut medan de inte äter jord”. Sedan försöker jag komma mamman nära och viska i hennes öra:
– Pssst. Tre dagar efter förlossningen byter någon ut dina fina, mjuka bröst mot bowlingklot samtidigt som en alien sätter sig i ditt huvud och ger dig en ”näe skareverkligen va så här-spark”. Liksom en flashback, nej, set back, nej en sån där ...
Här menar jag alltså backlash, samma sak som bakslag – ord som alltid sitter djupt begravda och alls inte ligger på tungan, beredda att hoppa ut som grodor. Och aldrig hinner jag berätta färdigt, för någon kommer och drar mig i armen så att den redan med råd överösta kvinnan ska skonas. Då försöker jag attackera pappan:
– Hörru, tre dagar efter förlossningen kommer hon (diskret nick mot mamman) att vara ledsen. Kanske inte ledsen. Men lite nere. Alltså inte hej hopp och trallala. För att inte tala om brös...
Och här blir jag förstås avbruten av någon hyssjande, välmenande person som säger att jag inte ska måla fan på väggen och att om det nu är så att någon inte mår bra just på tredje dagen efter förlossningen, så är det väl deras ensak.
Ok. Men ibland märker man inte ens att man är ledsen fastän man är det. Och då tror jag att man mår bättre om man vet det. Så det så.
Erfaren moder:
- Haha, trams, jag har då aldrig känt något speciellt under tredjedagen!
Erfaren fader:
– Du grät visserligen sju gånger, vek ihop en stålgalge och kastade mosters tändstickslampa i toaletten.
Den erfarnaste Lotten, vrålandes:
– Exakt! (Och så får jag elaka blickar av alla som vet att den nyfödde inte bör väckas.)
Hur ska jag nu kunna sprida detta evangelium till alla som behöver det? Man prioriterar kanske inte obskyra bloggar precis efter förlossningen, nej.
Etiketter: tips
28 Reflektioner:
På tredje dagen... nedgången?
Jag har själv inte fött barn men är alert vad gällertredjedagsbluesen liksom förlossningsdepression. Det är förfärligt om folk mår dåligt utan att våga tala om det för att det är så skambelagt. Det var en mamma här som var så illa däran att ingen vågade lämna henne ensam med barnet, det tänker jag ofta på. Även om hon inte "gjort" något kan man behöva extra stöd under jobbiga perioder, jag är säker på att det gjorde dem båda gott att ha den avlastningen.
Nej jag har inte förväxlat de tu, men man är medveten om att det kan kännas jäkligt den tredje dagen behöver man inte vara rädd att det är en fullskalig depression som slagit till.
wv tycker jag ska logga ut nu, "logoof" uppmanas det.
Ja, den tredje dagen ja.
Det var den dagen man lite pedagogiskt försökte få den stackars nya människan att begripa hur man bär sig åt för att ut käket ur de där spända saker, INNAN de exploderade.
Så upptill gjorde det ont på grund av övertryck och nedtill för att någon varit tvungen att lappa ihop en med nål och tråd. Vojne.
Lätt desperat vill jag minnas att jag var.
Hahahaha! Man ska kanske inte skratta åt ett så otroligt bra och viktigt inlägg, men du skriver ju så otroligt roligt och härligt och exakt. Själv var jag otroligt insatt i just detta med tredje dagen. I alla efter att ha upplevt det första gången (kanske det var). I min familjekonstellation hade det däremot varit otroligt skönt om även den manliga delen hade varit insatt och förstående, för han trodde ju antingen att något var fel, eller att jag abra larvade mig (har lite svårt för tårar den mannen - så där i allmänhet).
... och på tredje dagen åkte vi hem från BB med den förstfödde. "Välkommen hem lille vän, här är *buhuhu* köket och här *snyft* är badrummet, och *yyl* här är din vagga där du ska sova om mamma någon gång kommer att släppa dig!" Wv säger prerper, men förberedd på att alla känslorna kommer på en och samma gång (nynna Gessle)kan man nog aldrig vara. För att inte tala om brösten - så det gör jag inte. Bra beskrivning, Lotten!
Aaaah, tack. Jag var lite rädd att kommentatorsbåset skulle fyllas av ilskna, kränkta och förtalade men jätteglada tredjedagsmänniskor.
Det är ju inte bra vid förlossningar som tredjedagsbluesen sätter in!
Men eftersom man BORDE vara lycklig så märks det desto mer.
Hemma kämpar jag med en herre som blivit opererad för starr för tre dagar sedan....
Vetenskapligt sett har det ju med homeostasen att göra....
wv:fasom
På den tiden när jag fick barn var man fortfarande kvar på BB på tredje dagen.
Jag tittade häpet på mina spärrballonger som såg ut att kunna klä vilken porrblaskas framsida som helst. Skulle de se ut så nu resten av tiden?
Tack och lov inte.
Och när nästa barn kom knappt 2½ år senare så hoppade de över det stadiet.
Jag kände till 3:edagsblusen innan jag blev gravid tror jag. Maken blev upplyst för någon månad sen (7:e månaden av min graviditet) av min mamma och mina mostrar. Han blev irriterad på att det inte hade stått nåt om den i de gravidböcker han läst. Och glad att han blivit varnad.
Se där, så bra, spärrballonger och tacksamt folk! Skicka nu hit alla gravida och nyförlösingar. Mamma Lotten ska berätta sanningen.
Nästa kapitel måste väl handla om blooohooodet?
Inte dags för den typen av blues just nu, men jag skall minnas det när det blir aktuellt.
Faktum är att kvinnokunskap, när den inte är överpersonlig, skrämmande eller äcklig, är mycket värd för dem av oss som inte har mödrar och mostrar och annat klokt äldre kvinnfolk omkring oss.
Tack!
Basket förstår jag mig inte riktigt på, men i övrigt är det en riktigt bra och njutbar blogg du har!
Spärrballong och blues - fast först på den fjärde dagen. Med första barnet.
Med nummer två slapp jag blues för jag ägnade mig åt livmoderinflammation och bröstinflammation i stället, intravenös hästmedicin, sjukhussäng och annat som distraherade ganska effektivt.
Första natten med tredje barnet fick jag hjälp av en snäl barnmorska att sova två timmar eftersom ungen bara ville bajsa och äta. Andra natten sov lillungen som en stock. Då låg jag med vidöppna ögon och kom ikapp. Tredje natten var vi hemma och då var jag redo att sova. Inte hon.
Minns att jag gick ut i trapphuset för att dra vagn knyckigt över hisströskeln eftersom jag inte ville väcka övriga parvlar som sov i lägenheten. Ja, och mannen. Nej, jag var inte logisk. Snörvel.
Visst vill man förmedla även sådana klokskaper!
Kvinnokunskaper är ovärderliga Lotten, blogga på om dem bara! Mången som läser dig kommer att antingen nicka igenkännande eller vara förberedda när det väl händer.
Det finns en just-blivit-gravid-blues också. Jag hade den innan jag visste om graviditeten, en märklig, seriös tomhetskänsla.
Sedan finns det (inte för alla!) en det-är-fullbordat-känsla efter förlossningen. Barnet har kommit och man har inte lust på sex. Helt logiskt och inget man behöver prata ut om, bekymra sig om eller vidta åtgärder emot. Varen lugna – vilda, härliga erotiklustar återkommer om ni bara tar det lugnt! Du man som får leva i celibat ett tag ska bara hålla tyst, hjälpa till, gosa med bebis och se fram emot återföreningen.
(Jo, jag vet, det finns kvinnor som blir sexgalnma av förlossningar också. Allt är möjigt samt bra.)
Vet du...
Jag hade fan i mig varit jäkligt glad om någon hade talat om det här för mig.
För jag fattade nada när syndafloden av tårar, mysko fika tankar och ännu mer konstiga saker skedde (det var dom som jag själv gjorde)
Du gör så rätt!
Precis! Med första barnet kommer jag inte ihåg om jag blev ledsen (bara den mystiska känslan när jag satte mig i fikarummet tredje kvällen och någon satte på nyheterna och jag - helt seriöst - tänkte "va! har de inte slutat slåss i Israel?"), men med lilla tvåan var det verkligen tydligt. Pigg och glad och hunky dory i två och ett halvt dygn, sedan lade jag mig på soffan och grät.
Ja jösses, ja. När vår dotter var tre dagar satt jag, med ballongbröst och mosat sittkött, i en mörk sjukhusssal och tittade på ultraljudsbilder av mitt barns hjärna. Om jag grät? Bara en halvliter eller så. Sen kom några barnmorskor och slet och klämde på mina fotbollsbröst varannan timme. Skulle tro att det kom mer tårar än mjölk. Sen var det plötsligt dag 5, och då sken solen och dottern åt var visst frisk hela tiden och vi fick åka hem. Mycket underligt, alltihop.
Keep 'em coming, alla tredjedagshistorier!
(Jag sitter och är inte alls deppig på ett finhotell i Mariefred. Sju kuddar i sängen!)
Du får vänta 1-2 månader för min alldeles egna 3-dagshistoria. Jag väntar med spänning på bäbisen. ;-)
Tredjedagsgråten är helt fascinerande!
Första gången slog den till när vi var ute på stan och jag tänkte bara att jag måste hem innan jag bröt ihop.
Andra gången var jag beredd men min mamma som bott med oss i två veckor innan förlossningen var tvungen att åka hem just tredje dagen. Total kollaps!
Tredje gången hade jag sagt till mamma att hon måste stanna ett par dagar extra och då gick det helt plötsligt hur bra som helst.
Det är konstigt att man kan veta precis vad ångesten beror på, att den går över till imorgon och ändå vara så totalt förstörd.
Nu sticker jag ut hakan lite: Även om jag har fött 17 barn vet jag väl bara hur JAG mår på tredje dagen. Nej, jag har bara fött tre. Eller två, då: den förste är inte född; han blev kejsarsnittad.
All slags förhandsreklam eller "goda råd" gör väl bara att flickorna blir tokiga om de inte känner som de "ska". Så fort nån i min närhet är gravid säjer jag bara entusiastiskt: "Grattis!Du har en underbar tid framför dej." För visst har hon?
NU återkommer jag efter att ha lusläst kommentarerna. Och då framstår det ju, helt klart, att jag är totalt onormal. Tredje dan var inte olik alla andra dar, inte nån gång! Solsken och sång bara! Och att ha fått lite bröst var väl intressant, som omväxling; jag har inte haft mycket att komma med i den vägen annars. Ont gjorde det bara med trean, för då hade jag mjölkstockning och låg inbäddad i fetvadd mest hela tiden.
Ökenråttan: Underbar tid - ja, i backspegeln, tror jag många skulle säga...
Jag brukar säga något om ett stort äventyr. DET är inte vilseledande reklam!
Jag minns ingen tredjedagsblues. Jag var kvar på KK och det var hur trevligt som helst. Man hasade runt med bebisarna i plastlådor och det fanns massor med tid att tänka, prata med andra mammor och ta emot besök ibland.
Ökenråttan, jag tycker tvärtom att man kan behöva höra lite olika historier. En del blir euforiska och går in i "bubblan" direkt, andra väntar till efter tredjedagen och ytterligare andra hamnar aldrig där.
Efter första barnet red jag på adrenalinpåslag i några dagar (kanske två, kanske fler) och gick sedan in en förlossningsdepression modell light som varade i dryga tre månader. Sedan blev det bättre, men någon "bubbla" eller några stora lyckokänslor över att vara mamma har jag aldrig känt. Trots att det gått fyra och ett halvt år och ett barn till sedan dess.
Det kan faktiskt vara en hemsk tid som man har framför sig. Även om man inte skulle vilja byta ut den mot något. I efterhand ...
Malinka -- du och min Bästisgranne kan ta varandra i handen. Hennes lyckorus har börjat infinna sig först nu när barnen är i tioårsåldern. Hon är liksom lyckligare som storbarnsmamma än som småbarnsmamma.
Hennes tredjedagsblues var besläktad med galenskap:
- Nej allt gick bra, förlossningen gick hur lätt som helst och jag är alldeles utvilad!
Sanningen var att hon hade försökt klämma ut barnet i fem dagar och att hon var totalt slut och bara tänkte "nä jag ångrar mig, kan man lämna tillbaka det där skrikande byltet någonstans?".
Jag minns bäst tredjedagsbluesen efter mitt andra barn. Jag lämnade henne i babysittern som stod i köket, gick ut i hallen, återvände efter max tio sekunder. Då står tvååringen och håller henne i vristerna, hängandes med huvudet nedåt. Jag ringde den oäkta maken stortjutandes, han fattade nog ingenting.
Förmodligen ville tvååringen bara hålla lillasyster, och det lättaste var väl att ta tag i vristerna och lyfta.
Cruella: Det vet väl jag att allt kanske inte blir toppen hela tiden för alla. Men det finns liksom ingen anledning att tala om att nu kommer du att må pyton på det här viset och sen kommer du att må tråkigt på det här viset. Olycksprofetior har ju en tråkig förmåga att bli självuppfyllande.
När jag väntade första barnet var jag långt in i tredje månaden när jag gick till gynekologen som konstaterade att jag till min förvåning var gravid. Jag hade ju inte mått ett dugg illa och av alla stories man hade hört skulle man stå och spy i rännstenen från första sekund av graviditeten och i månader framåt. Jag kräktes inte; alltså kunde jag inte vara med barn.
Ökenråttan: Jag tycker att det finns all anledning att tala om det som inte är så rosenrött - också. Det är liksom ingen risk att man missar att man ska vara lycklig och gå på moln och att man "ska" älska även det som är asjobbigt.
Nu menar jag förstås inte att man ska olyckskraxa och bre på helt okänsligt. Men som många barnmorskor brukar påpeka: Det är ofta lögn att få gravida, särskilt förstföderskor, att se bortom förlossningen. Det är Målet och Slutet. Fast det egentligen är början.
Har man då inte ens försökt att informera om blues och värre, t.ex. varningssignaler som kan tyda på förlossningsdepression, riskerar man att missa många nyblivna mammor som därigenom får det jobbigare än nödvändigt.
Har man inte upplevt något av det är det ju strålande bra!
När jag väl kom till BB var jag förberedd på allting -- utom det där med bröna på tredje dan. När de blev såna fick jag panik eftersom jag trodde de skulle vara så länge. Varför var det inte nån enda mänska som upplös mig om det? INte i nån bok, inte på MVC, inte i bekantskapskretsen, inte bland de glatt tilropande okända som skulle kommentera magen och dra förlossningsanekdoter. Ingen!
Deppig blev jag däremot inte såvitt jag och Maken kan erinra oss.
Skicka en kommentar
<< Home