Ring, ring

Det ringde alldeles nyss och i den lilla rutan som jag har svårt att kalla något annat än ”display” stod 031-nånting. Alla som jag känner i Göteborgstrakten är bloggare och sådana ringer sällan. (Förlåt generaliseringen – de ringer i alla fall sällan till mig.) Så jag stålsatte mig: det är säkert en försäljare och försäljare gör faktiskt bara sitt jobb och förtjänar min respekt även om jag inte vill köpa något.

– Lotten Bergman!
– Mummel skrap mummel [konsonanter i kluster] mummel knaster [en och annan kort vokal] mummel Oooolle?
– Förlåt, vad ... vad sa du?

”Olle” är Den djefla mannen, det förstår jag ju. Men eftersom han är i Ukraina och letar efter världshistoria, kan jag inte bara överlämna ärendet.

– Hustrun det är till denna Olle jag tror?

Hjälp. Jag talar med Yoda.

– Olles hustru? Ja, det är jag.
– Då jag kan med dej tala istället jag tror?
– Ja, men vad gäller det?
– Olle är i vår kampanj med. Slips och två boxerkalsonger med och mummel skrap mummel [konsonanter i kluster igen] mummel knaster. Du förstår?
– Nej tack, det behövs inte, men stort tack ändå! Hejhej!

Här inväntade jag ett slags respons, vara vad det vara månde. Men Yoda lade bara på luren. Klick. Varpå jag gjorde så där som de bara gör i amerikanska filmer: tog luren från örat och stirrade dumt in i hålet som pratet kommer ur. Men fann inga svar.

Hur har ni det i Göteborg? Har ni bytt till forna tiders telefonledningsknaster och invaderats av Stjärnornas krig-figurer som öser ut slipsar och kalsonger över Mälardalen? Och var är alla som ger bort bh:ar och mamelucker?

Telefonledningar genom Stockholm i slutet av 1800-talet – att de ser vita ut beror på rimfrost. Källa: Tekniska museet.