En Sexårings plötsliga sorg
Jag blev vid lunchtid uppringd på radioredaktionen. Femtonåringen berättade hemifrån att Sexåringen grät hysteriskt och att hon inte kunde få honom lugn.
– Har han ätit?
– Jag håller på att ge honom en macka nu.
– Vaknade han för tidigt?
– Nej, han är ledsen för att Michael Jackson är död.
Vabaha? Jag hörde hulkande, förtvivlad sexåringsgråt i bakgrunden. Men jag förstod ingenting. Inte på några villkor kunde Sexåringen veta vem Michael Jackson är. Var. Jag bad att få prata med det otröstliga barnet, som till nu har haft ett synnerligen okomplicerat förhållande till liv och död.
– Mahaammaaa! Majkel Djäcksån är död!
– Vad fint du uttalar hans namn, men när har d...
– Han är död! Tror du ahaatt han ligger uhunder en filt på ett sjukhuuuus nu?
– Ja, det gör han nog, men vet du ... han var så sjuk att han ... faktiskt kanske ville dö.
– Nej! Ihiiinga människor vill dö!
– Men han kanske har det bättre nu när han är död ...
– Sådant där tror inte jag på, mamma, sa Sexåringen med en plötsligt vuxen, glasklar och bestämd röst.
– Men har du ... har du ens sett Michael Jackson någon gång?
– Nej! Och nu kommer jag aldrig att få träffa honom! Uhuuuuuu!
Fortfarande förbryllade, enades de stora barnen och jag telefonledes om att glass på studsmattan och lite sagoläsning skulle få den lille på rätt köl igen.
Efter en stund ringde Sjuttonåringen och berättade varur den stora sorgen hade sitt ursprung: ett datorspel där en av figurerna agerar som i ”Thriller” – en figur som alla helt enkelt och självklart vet heter Majkel Djäcksån.
Plants vs. zombies. Den numera avlidne inringad.
När vi nu på kvällskvisten hörde oss blå på Jacksonlåtar och dessutom tittade på videosnuttar, konstaterade Sexåringen lyckligt mitt i Thriller detta:
– Vad kul, Plants Versus Zombies fast otecknat!
Otecknat var ordet. Min son sörjer en tecknad figur.
Ni som orkar kolla på lite basket: se när Michael Jackson ska lära sig basket av Michael Jordan och denne tvärtom ska lära sig dansa av popkungen. Eller när Magic Johnson agerar vakt i en annan video.
– Har han ätit?
– Jag håller på att ge honom en macka nu.
– Vaknade han för tidigt?
– Nej, han är ledsen för att Michael Jackson är död.
Vabaha? Jag hörde hulkande, förtvivlad sexåringsgråt i bakgrunden. Men jag förstod ingenting. Inte på några villkor kunde Sexåringen veta vem Michael Jackson är. Var. Jag bad att få prata med det otröstliga barnet, som till nu har haft ett synnerligen okomplicerat förhållande till liv och död.
– Mahaammaaa! Majkel Djäcksån är död!
– Vad fint du uttalar hans namn, men när har d...
– Han är död! Tror du ahaatt han ligger uhunder en filt på ett sjukhuuuus nu?
– Ja, det gör han nog, men vet du ... han var så sjuk att han ... faktiskt kanske ville dö.
– Nej! Ihiiinga människor vill dö!
– Men han kanske har det bättre nu när han är död ...
– Sådant där tror inte jag på, mamma, sa Sexåringen med en plötsligt vuxen, glasklar och bestämd röst.
– Men har du ... har du ens sett Michael Jackson någon gång?
– Nej! Och nu kommer jag aldrig att få träffa honom! Uhuuuuuu!
Fortfarande förbryllade, enades de stora barnen och jag telefonledes om att glass på studsmattan och lite sagoläsning skulle få den lille på rätt köl igen.
Efter en stund ringde Sjuttonåringen och berättade varur den stora sorgen hade sitt ursprung: ett datorspel där en av figurerna agerar som i ”Thriller” – en figur som alla helt enkelt och självklart vet heter Majkel Djäcksån.
Plants vs. zombies. Den numera avlidne inringad.När vi nu på kvällskvisten hörde oss blå på Jacksonlåtar och dessutom tittade på videosnuttar, konstaterade Sexåringen lyckligt mitt i Thriller detta:
– Vad kul, Plants Versus Zombies fast otecknat!
Otecknat var ordet. Min son sörjer en tecknad figur.
Min favoritvideo med Michael Jackson. (Dock inte favoritlåt.)
Ni som orkar kolla på lite basket: se när Michael Jackson ska lära sig basket av Michael Jordan och denne tvärtom ska lära sig dansa av popkungen. Eller när Magic Johnson agerar vakt i en annan video.
Etiketter: Michael Jackson
16 Reflektioner:
När mina barn var små gick deras gräns mellan tecknat och otecknat längs fantasin.
Pippi med frk Nilsson och Saltkråkan var lika tecknade som någonsin Dark Wing Duck, dvs påhittade.
Däremot antar jag att Johan-på-tv *påtisdagpåtorsdag* var otecknad.
F'resten, är du kvar på radion än?
Oj vad jag sapammar ...
Din favvovideo var ju ganska Monty Pythonsk.
Hahahahaha! Jag sörjde väldigt när Olof Palme dog. Då var jag nog sju. Sen tyckte jag att det var ohyggligt sorgligt när år 1988 skulle bli 1989 till de vuxnas stora förbryllelse, men det var ju bara det där med alltings förgänglighet, plus att jag tyckte att 88 var ett snyggt tal (smygnazist?). Men det där med tecknat och otecknat... Jag blev dödligt besviken när det visade sig att Saltkråkan var otecknat. Har aldrig kommit över det och tycker fortfarande att det är en skitserie. :@
Men å, vad söt han är. Hoppas att han känner sig bättre.
Här har tvååringen också lärt sig uttala namnet för dagen -- fast inte sådär engelskt-snyggt.
Och apropå engelskt-snyggt så säger WV imlaw, är det en variant av in-law, tro?
På tal om namn och stavning och sånt så kanske det kan vara trevligt att veta att Michael Jackson brukar stavas Majkell Xhekson på albanska. Kolla bara på alla googleträffar på albanska sidor.
Oj vilken rar historia!
Påminner mej om min systerson (4) som vill gå ut i skogen och skjuta rådjur och älgar men blir arg för att jag ger min hund koben att äta. "Man får inte döda kor" morrar han som ska bli bonde när han blir stor. Och fiskare och hårdrockare.
Nej, Cecilia N., nu är jag inte kvar på radion längre. Nu slut.
Statusrapport:
Sexåringen är som pånyttfödd och övar på moonwalk i köket i detta nu. Den otecknade Majkel Djäcksån visade sig vara bra mycket coolare än den i datorspelet.
Jag sörjde Ronny Petterson, när jag var nio, innan han dog visste jag inte vem han var.
Min 13 (snart 14) åring sms'ade från lägret i obygden: "Mikel Jakson är död" igår. Jag blev också förvånad att hon ens visste vem han var, men det visste hon! "Det är han som anklagas för att ha angripit små pojkar..."
Hahaha, vilken liten sötnos till son..
Kan ju inte låta bli att associera till när vår 30-åring var 5 och grät hejdlöst när han kom från dagis. Det tog närmare en timme att få ur honom vad som hänt. HAN ÄR DÖ! vem? KARL DEN TOLFTE...
Då var det faktiskt ganska svårt att trösta med skrattet vääääldigt nära. De hade sjungit "Karl den tolfte hade hundra tusen man" och självklart kände den lille namnen ett visst släktskap. Och så var Kalle dussin död.
Knepigt, Bloggblad! *fnissar hejdlöst!*
Kära nån så underbart, Bloggblad!
Pysseliten: Jag sörjde Ronny såpass att jag målade dagbokssidan just den dagen svart. Jag -- som verkligen SKITER i all motorsport.
För ett halvår sen var även Sigge lite bekymrad över Karl XII:s öde. Det visade sig att han hade blandat ihop honom med Jesus. Lille gubben!
Åh, vilket härligt inlägg! Tack för det!
Skicka en kommentar
<< Home