En resa i tiden

Det vet man ju, att för 100 år sedan gick allt svart-vitt. Alla gick med struttig gång och hade hatt. Ja, alla var helt enkelt Charlie Chaplin. (Därför skulle det ju bli väldigt svårt för oss färgglada att smälta in om vi reste i tiden.)

Igår gick jag vilse på nätet och hamnade i en färgfilm från 1926. (Det står 1927 på Youtube, men fler och mer pålitliga källor säger 1926.) Det handlar inte om kolorering i efterskott, utan om en teknik som kallas Biocolour. Filmaren är Claude Friese-Greene, och han

• slutade gå i skolan när han var 14
• skickades till fronten (första världskriget) i 17-årsåldern
• blev stridspilot när han var 19
• filmade London när han var runt 25
  
• dog när han bara var 45.
  

Jag förstår dåtidens filmares frustration. Där ligger hela världen framför dem, full av färger och ljud – men när de avbildar den, är den tyst och grå. (Det är lika frustrerande som att vi idag inte kan få tag i fungerande rullgardiner, är beroende av batterier och eluttag samt måste flyga till N.Y. istället för att teletransporteras. Jag vill tro att allt kommer att ordna upp sig inom, säg, 20 år.)

Nu ska ni ta en paus i livet och titta på filmsnutten här nedan. Den är knäpptyst samt barn- och kontorssäker. Det är London vi ser, och efter ett tag tänkte jag att ”det måste vara en fejk”. Men det är ju inte det. Se på kläderna, hattarna, ansiktsuttrycken, människornas gång och trafiktempot … och njuuuut.

London 1926. (Själv hakade jag upp mig på kvinnornas kjolar, ben och skor.)

Om jag vore lärare, skulle jag visa detta för eleverna omedelbart – även om mitt ämne var matematik eller träslöjd.
_________
Tillägg efter att Niklas i kommentatorsbåset påpekat att jag kunde stryka 30 % av bokstäverna i ordet ”teletransportering”. Kolla så fint och lovande det står i NE om teleportering (min kursivering):

”Teleportering av personer eller vardagliga föremål förekommer i science fiction men är med känd teknik omöjlig i verkligheten.”

Telefonkiosk-scoop!

Blott fyra arbetsdagar återstår på P4. Och idag var jag med om ett scoop igen!

(Mina scoop är som fisar i vinden, som måsar på månen och som kvistar i marmor. De finns nästan inte. Men är stora för mig.)

Ibland åker radiostationerna ut och sänder från den riktiga världen – ute på gator och torg, på tåg, i slott och koja samt vid en och annan telefonkiosk. Redan för ett par veckor sedan pratade vi om gamla tiders mobiltelefoner med Nils Olander från Tekniska museet i Stockholm. Han viskade till oss att om vi nu skulle sända från Mariefred, skulle vi ju göra det storslaget genom att klämma och känna på en unik telefonkiosk.

Vi muttrade något om att alla telefonkiosker av numera utdöende slag är unika. Och stämde förstås möte med honom; i morse klockan 07 stod vi huttrande i Mariefreds hamn och skådade över vattnet, mot Gripsholms slott – och så gick vi mot Telefonkiosken med stort T. Det är en sådan där kiosk som har kjol nertill – ett glest galler som lär göra att endast exhibitionister lättar på trycket i den och ”som är skydd mot hundar”. Berätta för mig alla som vet: hur var det egentligen med hundarnas agressivitet i Stockhom för 100 år sedan?

Nils berättade ivrigt, småhoppande och samtidigt nästan andäktigt om telefonsituationen i Stockholm runt förra seklet. Mellan 1901 och 1904 tillverkades kjolkiosken (som kallas pagoden i expertmun) och bilden här nedan är från 1910 ungefär, när det rådde stor konkurrens mellan bolagen. (Känns det igen?)

Röra på Kornhamnstorg i Gamla Stan – telefonkiosker från både konkurrenten Stockholmstelefon och Rikstelefon (Televerkets namn på telefoni innan före monopolet) .

Tydligen var det inte helt lätt att ringa mellan de olika näten, och Stockholmstelefon (1908–18) köptes sedermera upp av Televerket. Vad jag undrar är hur det var med abonnemangstätheten – det var väl inte helt vanligt med telefon hemma?

Det unika med telefonkiosken i Mariefred är att den är den absolut enda bevarade av Stockholmstyp … men någon gång har den rätta skylten bytts ut mot Televerkets – fastän den inte riktigt får plats!

Blixtarna syns bara nästan, ser ni? (Irk, vad den nya, lilla gröna teliaskylten skär sig.)

De gamla telefonkioskerna fick förresten ett uppsving under de år när fula, fyrkantiga Epa- och Domusvaruhus sköt upp som mördarsniglar ur marken. Då ville man pynta lite – och nästan alla valde då att köpa en gammal telefonkiosk och ställa som pendang till allt det fyrkantiga.

Denna dag innehöll även

• rundvandring på Gripsholm tillsammans med Antikrundans Knut Knutsson
• intervju med en dansk blodproppsläkare
• lång konversation på tyska med rödbrusiga tyskar
• förtjusande hotellfrukost
• ettrigt ilsken lyssnare som inte hade rattat in P4 på fyra–fem år för att det ju var så dålig musik då.

Detta foto tog jag från min hotellsäng i morse. (Men då fick jag förstås lägga mig på sniskan, huvudstupa med endast vaderna och fötterna på sängen.)