Det gäller att inte ha för mycket tid

I april skrev jag om vårt sju år gamla köksgolv – som är av breda furuplank:

Ett fulare golv har sällan skådats. Det blev snabbt missfärgat och ingrott med kökssmuts, skrapat av rangliga 50-talsstolar utan tassar och glipigt av allt vatten som jag hällde på lite då och då i förhoppning om bättring. Golvet gav igen för misskötseln och sprutade ut små stickor som borrade sig in i våra hälar. Min favoritrörelse – Sprint Medelst Glidstopp – har alltid varit helt utesluten i köket. Pincetterna bor i en kökslåda, need I say more?

Bildbevis från när vi höll på att slipa golvet inför uppfräschningen:

Rågolv upptill, cirka 14-karatsgolv nertill.

Vad hände sedan? undrar allmänheten. Jo, vi tog av oss huvudena och placerade dem under armen och fattade beslutet att måla golvet vitt.

Låt mig bara upprepa så att ni inser vidden av detta: Vi ville måla trägolvet vitt!

Tur var det att vi inte satte oss att planera framtiden i samma minut, för då hade vi säkert slagit ut bärande väggar för att uppnå öppen planlösning, dragit ut varandras naglar eftersom de inte verkar göra någon nytta och sedan åkt till Pajala och startat citrusfarm i det fria.

För vita golv må vara hur snygga som helst – men man ska inte ha dem i hus där det bor människor. Maken till irriterande golv lär vi aldrig få se, för det kommer aldrig att få gifta sig eftersom det är så irriterande. Jag har lagt ut mattor i omgångar, men de far omkring och lägger sig i bakhåll och fäller både gammal och ung.

Ni ser att mattorna är på glid? Tänk er då hur alla som är det minsta lilla runda under fötterna måste jumpa omkring som på isflak. Fast tvärtom.

Efter ett par dagars ljuvlig ensamhet när jag inte bytte ut fula gardinstänger, inte målade den blommiga plasttrappan, inte klippte gräsmattan och verkligen inte plockade upp mina egna kläder från golvet, skred jag till konstverket.

Jag beslöt mig för att måla en trasmatta på golvet.

Nu är det ju så att jag får många bra idéer som jag aldrig genomför. Och många dåliga som jag genomför. Om jag mot alla odds påbörjar något, så är de ovan nämnda oddsen för att jag ska avsluta projektet mycket låga. I morse var det dessutom bråttom; att måla golv med en hemvändande förvirrad make och fem barn i hasorna är otänkbart.

Klockan 09:23 började jag med att med tuschpenna rita ”mattans” konturer. (Det syns på bilden med de riktiga mattorna.) En minut senare slog jag mig som med lie i en djungel fram tilll målarskåpet i källaren och hittade målartvätt och tre färger: koboltblå, grå och vit. Klockan 10:07 tog jag ett svettkladdigt steg tillbaka och hurrade högt för mig själv.

Hurra! Hurra! Hurra!

Jag är Carl Larsson! Fast hans köksmatta var lite mesigare, va?

Carl & Karin Larssons kök.

Sensmoral: Ha ont om tid och bråttom, så får du saker gjorda i ett nafs, men kliver du då i otorkad färg så faller du kanske själv däri.