När jag röt till
Jag är mycket vänligt inställd till skryt och uppmanar kreti och pleti att inte hymla och humma och skrapa med foten när man har gjort något man är stolt över. Även här i kommentatorsbåset har jag eldat på er och uppmanat till självhurra och egenberöm.
Nu är det min tur.
I lördags såg jag en basketmatch mellan min klubbs (EB:s) 15-åriga tjejer och Norrköpings 13–14-åriga tjejer. EB hade fullt lag (massa avbytare), hade hemmaplan och mötte yngre tjejer ... som till råga på allt bara var sex spelare. Alltså hade Norrköping bara en enda avbytare.
Till saken hör att Norrköpingslaget är ett av de bästa i sin årskull. Trots att spelarna i EB var fler och äldre, hade vi svårt att hålla jämna steg med motståndarna. (Jag kallar oss ”vi” fastän jag inte alls är inblandad egentligen, ungefär som att jag är ”vi” med svenska landslaget. Tjänamoss Zlatan, säger jag.) Matchen svängde fram och tillbaka och när det var åtta sekunder kvar, ledde det yngre, gästande laget med en enda futtig poäng. I sådana lägen försöker man bara att hålla bollen inom laget och få tiden att gå.
Men då snodde EB bollen av de mycket, mycket trötta motståndarna och passade tokpass fram och tillbaka, varefter en EB-tjej humpade iväg bollen på måfå mot korgen – från alldeles för stort avstånd. Alla höll andan.
Samtidigt som slutsignalen ljuder, går bollen i korgen och EB vinner matchen.
Alla i hallen blev förstås tossiga av glädje – hoppade och skrek och kramades. Utom då de sex spelarna från Norrköping som ju hade förlorat. De satt på sin spelarbänk för att (håll i er) ta emot en vedervärdig utskällning av sin coach. Högröd i ansiktet, spottande och fräsande berättade han för dem att de inte var vatten värda och att han aldrig hade varit med om något så vidrigt:
– Jag skäms över er! Skäms! Och det borde ni också göra! UT OCH TACKA FÖR MATCHEN NU!
Medan tjejerna gick ut på planen igen för att tacka (man applåderar och tar varandra i hand), gick jag fram till den där mannen som kallade sig coach och sade till honom att
– Jaha. Det får du tycka bäst du vill.
– Bra. Får jag prata med ditt lag?
– Gör det om du vill, du.
Så då gjorde jag det. De små tjejerna grät (förstås), men sa tack och log mellan tårarna.
My deed was done. Någonstans gör man i förlängningen skillnad om man sätter ett litet, oansenligt plåster på ett svidande skrubbsår som någon har hällt ett saltkar i. Och nu fick jag skryta om’et också.
Varsågoda, kommentatorsbåset är ert! Skryt!
Nu är det min tur.
I lördags såg jag en basketmatch mellan min klubbs (EB:s) 15-åriga tjejer och Norrköpings 13–14-åriga tjejer. EB hade fullt lag (massa avbytare), hade hemmaplan och mötte yngre tjejer ... som till råga på allt bara var sex spelare. Alltså hade Norrköping bara en enda avbytare.
Till saken hör att Norrköpingslaget är ett av de bästa i sin årskull. Trots att spelarna i EB var fler och äldre, hade vi svårt att hålla jämna steg med motståndarna. (Jag kallar oss ”vi” fastän jag inte alls är inblandad egentligen, ungefär som att jag är ”vi” med svenska landslaget. Tjänamoss Zlatan, säger jag.) Matchen svängde fram och tillbaka och när det var åtta sekunder kvar, ledde det yngre, gästande laget med en enda futtig poäng. I sådana lägen försöker man bara att hålla bollen inom laget och få tiden att gå.
Men då snodde EB bollen av de mycket, mycket trötta motståndarna och passade tokpass fram och tillbaka, varefter en EB-tjej humpade iväg bollen på måfå mot korgen – från alldeles för stort avstånd. Alla höll andan.
Samtidigt som slutsignalen ljuder, går bollen i korgen och EB vinner matchen.
Alla i hallen blev förstås tossiga av glädje – hoppade och skrek och kramades. Utom då de sex spelarna från Norrköping som ju hade förlorat. De satt på sin spelarbänk för att (håll i er) ta emot en vedervärdig utskällning av sin coach. Högröd i ansiktet, spottande och fräsande berättade han för dem att de inte var vatten värda och att han aldrig hade varit med om något så vidrigt:
– Jag skäms över er! Skäms! Och det borde ni också göra! UT OCH TACKA FÖR MATCHEN NU!
Medan tjejerna gick ut på planen igen för att tacka (man applåderar och tar varandra i hand), gick jag fram till den där mannen som kallade sig coach och sade till honom att
- jag tyckte att han hade helt fel
- det inte är med skäll man skapar bättre spelare
- han i mina ögon helt enkelt hade betett sig illa
- med tanke på att spelarna i hans lag var yngre och väldigt få, skulle han istället ha berömt dem.
– Jaha. Det får du tycka bäst du vill.
– Bra. Får jag prata med ditt lag?
– Gör det om du vill, du.
Så då gjorde jag det. De små tjejerna grät (förstås), men sa tack och log mellan tårarna.
My deed was done. Någonstans gör man i förlängningen skillnad om man sätter ett litet, oansenligt plåster på ett svidande skrubbsår som någon har hällt ett saltkar i. Och nu fick jag skryta om’et också.
Varsågoda, kommentatorsbåset är ert! Skryt!
24 Reflektioner:
Oj, det var snällt! (Av dig då, inte tränaren, förstås.)
Jag kan på rak arm inte komma på en enda grej att skryta med, men jag ställer mig upp och gör vågen för ditt civilkurage! Hurra!
Vilken gris, han coachen. Bra gjort Lotten! Är det kanske du som är den där "KOMPIS LOTTEN" som de skyltar om i alla spelbutiker och -hörnor för tillfället? Ja, jag tror nästan det.
Hurr! Hurr! som min farfar skulle sagt.
hmm, har den där s.k coachen missat det som ALLA coacher pratar om? att för att förstärka nåt så uppmärksammar man ett beteende och att icke önskvärt beteende bara ska ignoreras? så förfärligt nittio-tal... ;)
och bra gjort av dig! som fan!
Bra Lotten! Såna där uschlingar ska skämmas.
Det enda anfall av civilkurage jag kan påminna mig är när jag sa åt några ungar att inte jaga kaniner i parken. Jag tycker inte att det är trevligt sätt att skrämma små djur så att de måste fly.
Även om kaninerna är pest och plåga.
(Känns som om ordet "civilkurage" kanske blir lite urvattnat om man applicerar det på kaniners beskyddande. Men. Ja.)
Vilket brakarsel!! Du var alldeles för snäll mot honom! Nej, det var förstås kalasbra att du sade ifrån. Jag hoppas att han lärde sig en läxa.
Mutter civilcourage är ditt mellannamn.
Underbart! Det behövs fler med råg i ryggen! :)
Jag är nog en så'n där som "lägger sig i" titt som tätt, men det mest "offentliga" jag gjort var nog att skälla ut en rasistisk karl efter noter när han trakasserade två yngre, utländska, barn på pendeltågsperrongen. Jag kokar fortfarande över att perrongen var full med folk & inte en j:vel reagerade!
Heder åt dig, Lotten! Vilken ärans drummel.
FY FANKEN INI GLÖDHETA vad bra gjort! Huskorsets Stora Medalj för Humanism & Ilska i Vardagen, i Smaragd- och Fuchsia-band delas härmed ut till Lotten, under pompa och ståt och ackompanjemang av ÖHs orkester. Men buffé efteråt!
Nu till Huskors-skrytet: Jag fick för flera år sedan, av en händelse, kontakt med en olycklig 12årig tjej och under några år fikade vi och pratade ungefär en gång i månaden. Jag lyssnade mest men sa det jag önskade att någon sagt till mig:
"Tonåren är SKIT. Stå ut. Det är det enda du kan göra. Och sköt skolan, för det har du igen."
När hon började gymnasiet blev det mer sällan, sedan fick jag barn och vår bekantskap rann ut i sanden. En dag (2005) var jag på picknick m familjen i Slottsskogen och det kommer fram en 18-19åring till mig och säger "Hej, jag vill bara tacka dig. Det hade inte gått utan dig" Jag känner först inte igen henne. Hon har tårar i ögonen av rörelse och det är på ögonen jag ser att det är hon. Jag får en stor kram och vi har inte setts sedan dess.
Det var coolt. Vi hade varandra ett tag, och det var gott så.
görel: "Mutter Civilkurage"! Åh, vad bra! Det tycker jag du ska skriva in i loggan , Lotten.
Bra bra bra Lotten! Vilken eländig tränare.
Vad var det för en satans idiot till coach? Direkimporterad från rumänska gymnastiktränarmaffian? Han borde AVGÅ.
Vilken himla tur för norrköpingstjejerna att de var i Eskilstuna och snopförlorade!
Hoppas det fanns nån mer vuxen från Nkpg där som såg både "coachens" utskällning av tjejerna och alternativet och kan göra en utveckling av det.
Häromsistens på skidspåret var det en liten tjej på sisådär 6 år som åkte ner för den (enligt mig) otäcka långa backen som avslutas i en mycket snäv kurva. Jag bromsar mig nerför den varenda gång.
Lilltjejen stod kanske inte på, men hon stod upp! Hela vägen! Tills hon uppfattade att jag kom ifatt henne nästan nere vid kurvan och hon tappade koncentrationen och väghållningen och susade rätt ut i lössnön med ansiktet före.
Så när som på ansiktet i lössnön gjorde jag samma grej en annan gång senare då jag blev skrämd av en annan som susade ifatt mig.
Lillflickan grät och jag hurrade. Inte åt att hon grät, men att hon hade vågat sig på att åka och klarat det så bra.
Man ska berätta att man gjort saker bra. Helt inne på det.
Nelson Mandela har uttryckt det så bra:
"Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vi är kraftfulla bortom allt förnuft.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss.
Vi frågar oss själva - vem är jag att vara lysande, härlig, talangfull och fantastisk?
Faktiskt - vem är du att vara allt det?
Du är ett barn av Gud.
Att du spelar liten gör inte världen bättre.
Det finns ingenting upplyst över att krympa för att andra inte ska känna sig osäkra i din närhet.
Vi är födda att visa Gud härligheten som finns inom oss.
Den finns inte bara i några av oss - den finns i oss alla.
Och när vi låter vårt ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.
När vi blir fria från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra omkring oss."
Tänk att jag bli rlika berörd av Mandela varje gång jag läser hans ord.
Civilkurage saknas det ofta. Hos mig alltså. Däremot gör jag lite tvärsom, eller hur jag ska skriva, att i de situationer man kan bli irriterad, snäsig och förbannad i onödan - typ köer med människor som beter sig som idioter - så försöker jag låta bli att bli just det. Lite mera tolerans kanske? Tror många av oss skulle må bättre av mer av det i stort.
Men jag har ju också satt slemgubbar på plats. Såna som skämtar trötta sexistiska saker med en när man utövar sitt yrke. Blä. Men en isande kall blick och några få ord brukar få dem att om inte skämmas så åtminstone fatta att beteendet inte är önskvärt.
Och så har jag sagt till mammor som låter sina barn krypa hur som helst på ett kafégolv med risk för både barnets och andras liv och hälsa. Hade jag kunnat länka till min gamla blogg hade jag gjort det just här. :)
Hihi, jag är "kompis lotten"! (Ska kanske stjäla mig en skylt?)
Tiila -- jag känner också en som inte hurrar hurraaaa utan blott hurr.
Nu ska jag ska skriva "Mutter civilcourage" och sätta upp den på Dramaten.
Undebart, Lotten! Applåder och visslingar! Hoppas "coachen" skämdes riktigt rejält innerst inne.
Jag blir riktigt glad av ditt inlägg!
Vad ska jag skryta med? Ja, för ett tag sedan blev ett par småtjejer bombarderade med sten (!) av en kille på en trottoar. Jag gick fram till killen och sade med ord och inga visor vad jag ansåg om beteendet ... Ganska paff lät han stenen rulla undan.
Cecilia N, tack för citatet, jag blev alldeles blankögd! tack!
så fick jag en bra idé till prunsent till Lottenplotten nu också! :)
Bravo!
Så skönt att du verkligen gjorde det, inte bara gick hem och snackade om den dåliga coachen.
Själv hörde jag nyss om en idrottstjej (14 år) som vill sluta med sin idrott, hon älskar sporten, träningen och kompisarna, men hennes tränare är så elak!
Det där, Humlan, hör jag hela tiden. Och så klagar de i en annan ände över att det finns så få som vill jobba ideellt i föreningar överallt!
1. Ta hand om alla som vill träna.
2. Ta hand även om dem som inte vill fortsätta träna.
Resten ger sig självt.
Sa jag att jag tror att jag har lösningar på alla problem i hela världen? Jahapp, helt korrekt.
Jag gör också vågen!
Och nu vill jag också skryta. Såhär va: Efter en truppgymnastiktävling i metropolen E-tuna firade den vinnande truppen (som bestod av tjejer i nedre tonåren) med att dela på en liten(!) chipspåse efter prisutdelningen. Deras tränare blev totalt hysterisk och skrek att chips åt bara misslyckade och feta människor och att det inte var tillåtet för gymnaster att sjunka så lågt och att de skulle bli feta och misslyckade själva om de fortsatte så. Jag skällde ut dumpuckotränaren efter noter, inför några av truppmedlemmarna.
(Vad himla bra det kändes att skryta!)
Heja Lotten!
Jag måste sälla mig till jubelkören.
Jag är nog mer som Atahari och utövar tolerans i de flesta situationer. Även om jag i egenskap av fackordförande har tagit min arbetsgivare till Arbetsdomstolen (jag jobbar fortfarande kvar).
Jag kan inte påminna mig om någon liknande situation som jag kan skryta om. Närmast är ett tillfälle då jag skulle åka flygtaxi hem och fick dela taxi med en hög chef (vid ett av de stora företagen) som var helt rabbiat över att bolaget hade missat hans bokning och att han därför var tvungen att samåka. Chauffören fick under resan in mot stan oavbrutet ovett och karln lyssnade överhuvudtaget inte på argument, vare sig från chauffören eller mig. Till slut kom jag överens med chauffören om att vi skulle släppa av chefen först, trots att det innebar att jag skulle få åka längre än jag skulle behövt annars. Jag insåg att att en mil ut på landet knappast hade förbättrat situationen för chauffören.
Undrar om inte karln var värd en diagnos av något slag.
Jag önskar att du var min tränare Lotten! (Eller iallafall min barns tränare om nu inte tant basket finns mer...
Klart du skall låna hem en sådan där skylt Kompis Lotten"
/Maria
Skicka en kommentar
<< Home