Hallå alla tidsoptimister – förklara!
Jag är ju som bekant en sann slarver och stökmaja. Jag vräker ner saker i alla proppfulla väskor och häller sedan ut allt på olämpliga platser och fyller både fickor och källare till max ... åh, nu får jag illustrera med min favoritbild!
Förutom att stöka till i verkligheten, stökar jag även till i datorer. Mappar har konstiga och ologiska namn (”Valborg var trasig” och ”köp bananer”), skrivbordet är fullt av foton på Johnny Depp, bilder är feldaterade och mejlens papperskorg töms aldrig.
Men: jag kan hålla tider. Jag kommer helt enkelt alltid i tid. Oftast kommer jag inte ens fem eller tre minuter före, utan verkligen prick på sekunden när det är dags.
Och nu till dagens fråga: när man inte kan hålla tider – hur tänker man då? (Förklara gärna.) Min djefla man tror att almanackan är full av små hemliga utrymmen där han kan stoppa in roliga stunder ... och han kommer alltid för sent. Senkommandet föregås dessutom alltid av
– Ska du säga! säger den omkringrusande med kisande ögon och pekar på mina skräphögar.
Nu ska jag försöka hålla bättre ordning. Var sak på sin plats och kammen i smöret. Men kommer min djefla man att kunna planera tiden och respektera klockans framfart?
Sann bild ur verkligheten: min djefla man har jättejättebråttom och ingen marginal och skulle nu-nu-nu ha varit tre mil härifrån när han tappar allt viktigt i golvet och batteriet hoppar ur mobilen samtidigt som bilnyckeln har lagt sig att sova i en barnstövel.
Förutom att stöka till i verkligheten, stökar jag även till i datorer. Mappar har konstiga och ologiska namn (”Valborg var trasig” och ”köp bananer”), skrivbordet är fullt av foton på Johnny Depp, bilder är feldaterade och mejlens papperskorg töms aldrig.
Men: jag kan hålla tider. Jag kommer helt enkelt alltid i tid. Oftast kommer jag inte ens fem eller tre minuter före, utan verkligen prick på sekunden när det är dags.
Och nu till dagens fråga: när man inte kan hålla tider – hur tänker man då? (Förklara gärna.) Min djefla man tror att almanackan är full av små hemliga utrymmen där han kan stoppa in roliga stunder ... och han kommer alltid för sent. Senkommandet föregås dessutom alltid av
- hjärtklappning
- svettstress
- vilda ruscher upp och ner i trappan i jakt på glasögon eller plånbok eller nycklar eller jacka eller innersula till de bekvämaste skorna eller bara den där goda mackan som skulle kunna vara blodsockerhöjande och som ju skulle kunna göra att glasögonplatsen uppdagas som av ett mirakel.
– Ska du säga! säger den omkringrusande med kisande ögon och pekar på mina skräphögar.
Nu ska jag försöka hålla bättre ordning. Var sak på sin plats och kammen i smöret. Men kommer min djefla man att kunna planera tiden och respektera klockans framfart?
Sann bild ur verkligheten: min djefla man har jättejättebråttom och ingen marginal och skulle nu-nu-nu ha varit tre mil härifrån när han tappar allt viktigt i golvet och batteriet hoppar ur mobilen samtidigt som bilnyckeln har lagt sig att sova i en barnstövel.
36 Reflektioner:
Oordning? Äh, allting är relativt.
Jag kikade på "Rent hus" på TV4 igår, så tro mig.
Fördelen med programmet var att jag plötsligt fick en väldans lust att ta bort badkarsfronten och torka rent bakom, samt städa garderober, kylskåp och skafferi.
Det ska jag roa mig med under de närmsta dagarna.
Passa tiden är inga problem, men jag förstår mig inte alls på folk som inte gör det.
Mysko.
Jag är fullkomligt hopplös. Jag är en sån där optimist som tror att jag alltid hinner göra en sak till. Dessutom har jag minne som en guldfisk och glömmer saker som jag lovat att göra 30 sekunder tidigare. Men jag tar tekniken till hjälp – jag har en välfungerande hjärnprotes i form av Outlooks kalender synkad med mobiltelefonen och larm och påminnelser på båda ställena. (Om någon av mina kunder läser detta – jag har ett bra program som håller reda på jobben också! Barasånivet!)
Om det var någon som såg Vad är en människa med Fredriks Lindström så känner jag igen mig mycket i liknelsen Husse och hund, eller Matte och hund.
Ändå har han bättrat sig...
Du skulle vare i Spanien!
Gammal family shorthand = Spik i foten.
Uttalat av en farbror när den gamle inte åt upp sin gröt. Spanien = Spanska inbördeskriget!
(Till mina jämnåriga sa´man Du skulle vara i Tyskland - JAG åt alltid upp...)
Här är det fjortonåringen som har svårtast att passa tider. Och om hela familjen ska åka nånstans tillsammans så står alla utom hon och stampar i hallen, otåliga och genomsvettiga, medan hon flänger runt och "ska bara". Nu har hon löst det så här: Om vi till exempel ska till mormor och morfar och har bestämt att vi åker prick halv elva, så ställer hon klockan på sju. Hon går upp, äter frukost, duschar och klär på sig, packar vad hon vill ha med sig och går sedan och lägger sig igen! Och somnar på stört. En kvart innan vi ska åka väcker vi henne, så att hon bara kan snubbla halvsovande ut i bilen. Den djefla mannen kanske kan översätta detta system till sina behov på något vis? Det vill säga att göra sig alldeles klar i väldigt god tid och sen lägga in alla de där extra skojigheterna.
Svårtast var ju ett kul ord, men jag menar svårast.
Jag passar också tider, tämligen på pricken eftersom jag hatar att förspilla tid i onödan. Som boende norr om Göteborg saboteras dock min tillvaro av en sabla tunnel som utgör ett mycket oförutsägbart moment i trafiken.
Det tar mig exakt en halvtimme att köra till centrala Göteborg, förutsatt att det inte är kö i Tingstadstunneln. Om jag då lägger på 15-30 minuter för att kompensera eventuell kötid, kan man vara tämligen säker på att det inte är någon kö.
Då har man ödslat bort ett antal värdefulla minuter. Irriterande.
Om man istället chansar på att kunna glida rakt igenom, kan man däremot vara bergis på att man får sitta där och mögla i minst en kvart. Murphys lag, typ.
Jag förstår inte människor som kan hålla tiden. De är från en annan planet. De åstadkommer det omöjliga. Hur gör de? Hur ser de ut i hjärnan?
Jag känner sådan sympati med den djefla mannen.
Jag har bra ordning på mina pryttlar, ofta nedstoppade och sorterade i snygga lådor, så i de fall det är lite rörigt, så syns det inte utåt.
Men min tidsuppfattning är allvarligt skev... Sista minuten och andan i halsen och ska bara... Ofta hinner jag, om inte på minuten så i alla fall inom rimlig försening, men eftersom jag tågpendlar får jag skärpa mig.
Fast å andra sidan... den som väntar är ofta mycket ilsknare än den som kommer för sent och vem vill vara ilsk?
Jag tittade också på rent hus igår och allt ÄR verkligen relativt. Han hade knappt någon golvyta att gå på. DET var grejer ÖVERALLT. När det var som värst så var jag sådär att det kan inte vara friskt även om man bara har kapitulerat. Han hade sparat en motordel från en Volvo Amazon. Ifall att den skulle bli bra att ha... Och han hade som sagt ingenstans att gå eller sitta. Det finns ett tillstånd som kallas hoarding, då kan folk inte slänga någonting, inte ens plastpåsar. Det är saker som inte fyller någon praktisk funktion men de sparar och sparar. Vi pratar inte liiite oordning här, vi pratar KAOS. Och det här såg faktiskt väldigt mycket ut som hoarding. När de körde bort containern som de hade kastat grejer i så innehåll den nästan tre ton grejer.
Och precis som Marianne började jag småplocka och ska till att städa. Här kan det också se ut som om en bomb har briserat tidvis men inte på ovanstående sätt. Mitt minne gör gott sällskap med Görels.
Jag blev inte riktigt klok på karln; han verkade ganska sympatisk och trevlig men oföretagsam.
Inga tydligt märkbara psykiska problem utöver röran i bostaden och svårigheterna att slänga grejer, tyckte jag. Får väl erkänna att jag trodde det skulle synas på en person om han/hon har det så hemma.
Fast det klart, han umgicks med folk som utan vidare accepterade att han inte släppte in dem i sitt hem ...
Reprissändning på lördag, förresten.
12.30 har jag för mig.
Tyvärr har jag slutat att se på tv, så jag missade förstås det famösa stökprogrammet.
H.H. -- allting är relativt. Min hjärna (som kan hålla tider) ser förmodligen ut som min dators skrivbord och petar man på ett ställe, buktar det ut på ett annat.
Den djefla mannens hjärna (som inte kan hålla tider) ser nog ut som en karta över centrala London med spännande prång överallt.
Lotten, ni hittar barnen, ni kan äta mat vid ett köksbord tillika tillaga densamma vid en spis, ni kan diska, ni hittar barnen, du har en säng om än kallad snarkofagen. Ni har inte lätta från 1995 i kylen. Det har var inte tra la la lite oordning och slarv för det kan jag skriva under på att det är här också, men den djefla mannens pedantiskt sorterade bokhylla bland annat. Det måste ses. Det här kan vara bra att ha till nån annan gång, så kan jag också hålla på, häromsistens bestämde jag mig att några bra i ha grejer som papper-scraps aldrig skulle bli något med. Frågade och skickade till person som i sina illustrationer brukar använda sånt papper. Så var det med det.
Har man inte saknat något på fem år så släng det. Den här mannen var sådär att ja, nu vet jag ju inte om jag har slängt nån kartong som jag hade behövt senare...
Se reprisen.
(Sedan, så har man ett smått tvångsmässigt beteende så har man. Det är inget man vänder på i en handvändning. Och det är inte vad jag säger om den här mannen heller men jävlar alltså.)
Nä, men det är ju ingen här som tar tidsoptimisten i försvar.
Jag vidhåller att den som kommer försent är vid bättre mod än den som väntar.
Dessutom har tidsoptimisten ofta en i övrigt optimistisk syn på livet, eftersom man vill hinna med så mycket som möjligt och ogärna vill se tid gå till spillo, utan hellre fylla den med nåt kul.
Sen brukar tidsoptimisten vara charmerande, trevlig, underhållande, för att inte tala om snygg...
Tidsoptimister, förenen eder!
Lotten sa ju de förlösande orden "Tyvärr har jag slutat att se på tv". Det är TV som är tidstjuven. För övrigt så diskuterade vi det här med mobiltelefoner på lunchen idag. Nu för tiden så behöver man ju inte hålla tiden, eller bestämma en mötesplats eller tid. Man ringer ju bara och säger att "här är jag" eller "jag är en timme sen". Annat var det förr. Ju förr dessdå bättre.
Slutsats: Det är omodernt att passa tiden.
Det är omodernt att hålla tiden
Jag säger bara:
Tid är pengar!
Redan på 50-talet fick jag på högskolan lära mig hur mycket det kostade i outnyttjad arbetstid (genom majoritetens väntetid) om inte alla passade avtalade tider till konferenser och kollegier.
Med det under 70-80-talet än mer utvecklade demokratiska ledarskapet har det ju blivit än mera viktigt - De verkligt förankrade genomlysta besluten kan inte fattas förrän ALLA berörda är där.
Visst kan man raljera över kadaverdisciplin etc men de som inte redan insett det kan ju nu på tisdagar på TV åse hur den slappa tidsdisciplinen på våra högstadier omöjliggör överförande av kunskap.
Utkastade pengar skulle min moder sagt!(Lärarlönerna i.e.)
Sedan blir lärarna utbrända och sjukskrivna av den allmänna oredan och oväsendet och det kostar ännu mera pengar....
Ojjj...
Jag tror frågan är fel ställd. Tidsotimisten "tänker" inte alls, utan att han/hon kommer för sent har bara känslomässiga orsaker. Alla vet väl egentligen att det retar andra när vi kommer för sent, men ändå så överskuggas den risken av t ex känslan av att det är så skönt att vila lite först/hinna lite till/låtsas som att det kommande mötet inte existerar/göra som jag alltid gjort...
F ö så kommer jag själv sällan sent längre utan snarare en stund för tidigt. Dålig koll på tiden som sagt. Och jag har ett (i bästa fall) kreativt kaos runt om mig - men inne i skåp och lådor har jag minutiös ordning. Stormens öga eller nåt.
Exakt, den blyga!
Dessutom säger lärarna i "Klass 9A" gång på gång att det är oacceptabelt att komma sent till lektionerna, varpå ungarna fortsätter att göra just detta utan att det får några som helst konsekvenser för dem.
Undrar om inte lärarna i stor utsträckning skapar sina egna problem genom att inte ställa ordningskrav på de små liven?
Nu sitter jag och ritar hus och lyssnar på dig och Anders Jansson. Jag tycker att det är otroligt fascinerande att du låter som du gör! Funderar på hur jag tänker att du låter... Återkommer om jag kommer på det.
Helena: Din fjortonåring är genial. Hon har löst sitt problem! Precis så ska man göra med sina stackars tillkortakommanden - lista ut något smart. Hon kan bli konsult när hon blir stor.
Tidspassaren Bergman här. Jag korrläste en statlig utredning 12:15--17:00, ska sova 17:11--17:32, sedan kasta i mig mat (som någon förhoppningsvis har lagat) för att sedan skutta iväg på Kent-konsert 20:00 som föregås av buffé och mingel 18:00--19:59.
(Kul att du lyssnar på gammal radio, Lotta!)
Han var bara en kvart försenad till vårt möte igår, och det var lugnt, för det väntade jag mig ändå och hade gått in på bibblo för att bli lite kulturell istället.
Passa tiden ÄR viktigt. Jag kommer också alltid i tid, annars får jag panikångest, och det är ju otrevligt.
Får komma i tid till Kent ikväll då.
Lotten förresten: Åk aldrig till Australien. Där passar INGEN tider, och det är verkligen på allvar. Det är nästan fult att komma i tid och folk bara rycker på axlarna och säger: No worries.
Tack, nu fick jag veta när konserten började, men jag vet fortfarande inte vart den är.
Efter en utfrågning av dåvarande pojkvännen uppdagades följande tankemönster:
Tidspessimisten (jag): Vad hinner jag göra innan jag måste gå?
Tidsoptimisten (han): Vad vill jag hinna göra innan jag måste gå?
Blir slutsatsen här att tidsoptimisten är mer egocentrisk? Tja, det stämmer bra in på exet...
När jag pluggade och vi hade fester då sa vi alltid till latinamerikanerna och alla andra som kom släntrande när all mat var slut etc., att festen började två timmar seare än den gjorde. På det sättet dök de upp en timme för sent sådär. Själv ogillar jag starkt att komma försent.
Apropå OCD och tvångsmässighet så är det ju svårt att se på någon att den har besvär, mest tydligt är det ju på mannen som går i centrum och pratar med sin cigarettask.
Var ansluter man sig till tidsoptimisterna?
Jag kommer från en familj med kroniker, kommer alltid sent. Min lillebror är nog värst, han får alltid en annan tid av övriga i familjen så att han kommer något sånär i tid.
Efter att numera ha en del ingifta indier i familjen så har jag insett att vi spelar i farmarligan. Tid är något väldigt relativt för dem, åtminstone i den släkten. Jag antar att det varierar från person till perosn där också.
Själv har jag gått från "komma-försent" till JIT. I alla fall för det mesta, jag åker kommunalt och pendeltåg/tunnelbana är inte särskilt pålitliga. Det jag inte brukar lyckas med är att lämna jobbet i tid, jag tror alltid att jag ska bli klar med saker snabbare än det verkligen tar, så den käre maken brukar rekalkylera min ankomsttid.
Jag tycker att Lilla E:s beskrivning funkar mycket bra. (Alla förklaringar som sätter MIG i god dager funkar bra.)
Hej, ursäkta att jag är sen. Bra bloggartikel!
Jag tycker inte om att ha tider att passa.
När jag växte upp var det väldigt svårt att komma i tid. Riktigt var i det satt vet jag inte, men jag och mamma hade svårt att komma i tid.
Så det är väl minnet av det som gör att jag inte gillar att ha en tid att passa.
Men jag är ganska bra på att passa tider numera.
Och jag försöker stänga av min frustration när min kompis ska möta mig och inte dyker upp så som jag vill. Hon har bott i Afrika och har en mer avslappnad inställning till tid.
När jag läste matematisk statistik en gång i forntiden fanns det ett mattetal som handlade om detta:
"En något morgotrött teknolog vet av erfarenhet att hans morgonaktivitet kan struktureras på följande sätt:
Tvättning och påklädning vilket tar A min; frukost vilket tar B min; promenad till skolan vilket ta C min.
[A, B och C är mina ersättningar för krumelurer som inte lätt skrivs på detta tangentbord och som i boken kan sägas heta 10 +/-2 min; 20+/-2 min; 9+/-2 min. Ungefär.]
På grundval av detta ställer han en kväll väckarklockan på ringning kl 07.30 i förhoppning att hinna till första lektionen kl 08.10. Hur stor är sannolikheten att han lyckas?"
Trots ämnet så är nog detta den mest humoristiska lärobok jag haft.
Vaba? Jag tycker jag känner igen det där! Gick du på KTH, Cecilia?
Nä, boken var från Högskolan i Luleå, men användes vid Umeå Universitet.
Jag ska definitivt göra en tidsstudie på min djefla man och längst ner ställa upp en ekvation som svar på frågan "Hur stor är sannolikheten att han lyckas?"
Tiddelididum, nu (16:45) ringde han från Stockholm för att berätta att han inte kommer att (futurum) hinna med tåget 16:25.
Men jag, jag har inte hällt ut en enda väska på hallgolvet på hela dagen!
Snyggt golv! Känner igen modellen ;)
Asså, det finns ju skillnader också. I jobbet kommer jag i tid och skulle jag bli försenad (pga strul i kollektivtrafiken till exempel) så ringer jag alltid och varnar.
Medan jag privat ibland kommer lite sent. Men oftast ganska så exakt.
Och nu uppenbarar sig en intressant erfarenhet.
Där jag bodde förr, räknades "exakt i tid" som i princip försent i privata sammanhang (t.ex födelsedagsfiranden). Eftersom alla kom lite innan utsatt tid, dvs jag var alltid sist. Vilket ansågs som rätt dålig stil, och jag fick en hel del gliringar för att jag var så senfärdig (vilket jag inte själv tyckte jag var).
Där jag bor nu är det fruktansvärt dålig stil att komma förtidigt, rent av väldigt oartigt. Här förväntas man idka "akademisk kvart" snarare än exakt i tid, dessutom. Eftersom alla firanden och sammankomster inleds med en drink i väntan på att alla ska trilla in, så spelar det ingen roll om man kommer en kvart senare. Alla har ju trevligt ändå under tiden. Men att komma en kvart innan - ojojoj, då kanske inte ens värdinnan hunnit kamma sig, och det är ju verkligen inte snällt att utsätta värdinnan för något sådant.
Behöver jag säga att nuvarande system passar lilla mig aningen bättre?
Hur man tänker när man inte alltid håller tider? Tja. Ganska normalt tror jag. Ungefär som att såna där som alltid har det välstädat hemma inte kan fatta hur andra INTE kan ha det välstädat hemma alltid, hur tänker såna slarvpellar liksom? Att inte hålla tider exakt är, tror jag, sällan en medveten handling utan snarae något genetiskt.
Min exman saknar helt tidsuppfattning - han vet inte om det gått en eller fem timmar när han gör något. Alltså händer det ofta ofta att han kommer försent. Men han är snäll och omtänksam av sig, så man kan inte skylla på ignorans eller elakhet där.
Wow, Annika, tack för din utförliga redogörelse!
Skicka en kommentar
<< Home