Känsliga läsare varnas för dagens ruttnande ämne

– Hur kunde de vara så dumma?

Den där repliken skulle kunna handla om mycket.

• Halva USA, som trodde att vi verkligen hade invaderats av utomjordingar när det bara var en pjäs på radio (Världarnas krig).
• Svenskar som förtvivlat trädde nylonstrumpor över tv:n för att den skulle börja sända i färg.
• Ben Johnson, Marion Jones och vår fina Ludmila.
• Skaparna av Ishtar.

Men nu handlar det om ett av mina favoritämnen: valar. Fascinationen för dem verkar orsaka komplett hjärnsläpp för människorna runt omkring. Det finns en förfärlig historia om Tay-valen, som jagades, harpunerades, smet och sedan slutligen dog och hemsläpades. När den stackarn skulle vägas, hängdes han uppochner så att den 500 kg tunga tungan lossnade och dunsade ner framför åskådarna. Efter följde valens inälvor och annat ruttnande guck.

Det finns en ännu mer absurd valhistoria – den exploderande valen. Döda valar kan visserligen självsprängas av gasbildning när de ruttnar, men i Florence, Oregon fick den strandade och så sakta bortruttnande valen hjälp på traven.

Det var 1970, och invånarna i Florence gick man ur huse för att – som de hyenor de flesta av oss är – titta, fnittra, peka, lukta och fundera över livets gång. Den amerikanska motsvarigheten till Vägverket fick ansvar för att ”ta bort valen”. Helt logiskt bestämde de sig för att med ett halvt ton dynamit spränga den i mikrobitar som vore den en Hallandsås. De små valbitarna skulle vara så pyttesmå och såpass utpridda att valen liksom ... försvann. Det som inte försvann, skulle alla delstatens måsar käka upp. Logiskt, som sagt. Några problem med att snabbt hitta ett halvt ton dynamit? Icke!

Men det funkade inte riktigt som det var tänkt. Journalisten Paul Linnman rapporterade från explosionen och det är den filmen som ni kan se här nedan. Klicka och se:

1. Vi får delta i förberedelserna.
2. Vi får se explosionen och höra åskådarnas fyrverkeriglada tjut.
3. Vi får höra åskådarnas huää och nooo samt whaaaaat.
4. Vi får höra hur valbitar dunsar omkring, stora som julskinkor, stora som pumpor, stora som en rejäl MC ... och ännu större.
5. Vi får däremot inte se några hungriga måsar.

Om filmen inte funkar kan ni kolla här.

Den åtta ton tunga valens feta, ruttnande kött spreds visserligen ut över en större yta, men försvann inte. Doften lär dock ha försvunnit efter ett par månader.

Och vad lär vi oss av detta? Kanske bara att tänka efter lite extra om en val dyker upp i vår väg. (Byt gärna ut ordet val mot valfritt alternativ.)