En önskelista från anno dazumal
Någon gång i min barndom lekte pappa kurragömma med mig och min Broder Jakob. (Orangeluvan var nog lite för liten för att delta.) Att leka kurragömma på tre är ingen utdragen historia, och som jag minns det satt pappa bara hopkrupen i matkällaren.
(Matkällaren var alls inte en matkällare utan bara ett litet utrymme i tvättstugan. Men det hade en konstig ventilation i golvet som gjorde att det var svinkallt där inne, varför det fick vara lagringsutrymme för pappas hemgjorda åkerbärslikör och annat som inte kunde mögla – och som egentligen inte alls behövde stå kallt. Fast en gång ställde någon in en odiskad fonduegryta där så att hela huset invaderades av små mystiska fondueflugor.)
Hur som helst, så lekte pappa kurragömma med oss denna enda gång. Och ok, kanske en gång till. Men sedan aldrig mer. Minnet av pappas kurragömmalek förgylldes och förstärktes och växte till något oerhört och ofantligt. När jag häromdagen var hemma hos pappa och rotade bland gamla foton och minnen, lät det så här:
– Åh! Vem är detta?
– Vår anfader, fotot är från 1840.
– Det kan jag blogga om! Vem är det här?
– Skön-Ingeborg, vackraste släktingen.
– Det kan jag blogga om! Vem är det här?
– Akta, du har din armbåge i äppelpajen.
Plötsligt hittade jag ett gulnat dokument. Äh, inte alls gulnat egentligen, jag tror faktiskt att papperet var gult redan från början. Här nedan kan ni läsa min önskelista från julen när jag var sex år. (Klicka på den så blir den större.)
1. Pappa skal leka kurrjöma med oss. 2. Barby med veksande hår. 3. Seng till dokskåpet. 4. Bra jul med godis men det skal vara myket godis. 5. Kläder till Barbyn. 6. Färj TV. 7. Styken, stora med gliter. 8. Store bror. 9. Smyken. 10. Myket balonger. 11. Balet skor. 12. Kappa. 13. Gnuggbilder.
Oj, vad man kan analysera det här.
Språkligt: Jag använder ”skall” och inte ”ska”, särskriver och har inte upptäckt ck.
Fysiskt: Tänk att jag som är vig som en elvisp har dansat balett.
Uppfostrande: Vem var väl jag att ställa krav på godismängden?
Humoristiskt: Se där, punkt 8.
Nostalgiskt: Ingen färg-tv! Stycken är bokmärken på skånska – jag pratade skånska! Gnuggbilder!
(Matkällaren var alls inte en matkällare utan bara ett litet utrymme i tvättstugan. Men det hade en konstig ventilation i golvet som gjorde att det var svinkallt där inne, varför det fick vara lagringsutrymme för pappas hemgjorda åkerbärslikör och annat som inte kunde mögla – och som egentligen inte alls behövde stå kallt. Fast en gång ställde någon in en odiskad fonduegryta där så att hela huset invaderades av små mystiska fondueflugor.)
Hur som helst, så lekte pappa kurragömma med oss denna enda gång. Och ok, kanske en gång till. Men sedan aldrig mer. Minnet av pappas kurragömmalek förgylldes och förstärktes och växte till något oerhört och ofantligt. När jag häromdagen var hemma hos pappa och rotade bland gamla foton och minnen, lät det så här:
– Åh! Vem är detta?
– Vår anfader, fotot är från 1840.
– Det kan jag blogga om! Vem är det här?
– Skön-Ingeborg, vackraste släktingen.
– Det kan jag blogga om! Vem är det här?
– Akta, du har din armbåge i äppelpajen.
Plötsligt hittade jag ett gulnat dokument. Äh, inte alls gulnat egentligen, jag tror faktiskt att papperet var gult redan från början. Här nedan kan ni läsa min önskelista från julen när jag var sex år. (Klicka på den så blir den större.)
1. Pappa skal leka kurrjöma med oss. 2. Barby med veksande hår. 3. Seng till dokskåpet. 4. Bra jul med godis men det skal vara myket godis. 5. Kläder till Barbyn. 6. Färj TV. 7. Styken, stora med gliter. 8. Store bror. 9. Smyken. 10. Myket balonger. 11. Balet skor. 12. Kappa. 13. Gnuggbilder.Oj, vad man kan analysera det här.
Språkligt: Jag använder ”skall” och inte ”ska”, särskriver och har inte upptäckt ck.
Fysiskt: Tänk att jag som är vig som en elvisp har dansat balett.
Uppfostrande: Vem var väl jag att ställa krav på godismängden?
Humoristiskt: Se där, punkt 8.
Nostalgiskt: Ingen färg-tv! Stycken är bokmärken på skånska – jag pratade skånska! Gnuggbilder!
31 Reflektioner:
Sött! Undrar hur man själv skrev i lekisåldern?
Jag minns tiden utan färg-TV, så vi kan inte ha skaffat sådan förrän bortåt 1972-73.
Dessutom hade jag länge en hallucination om att jag såg den första månlandningen på TV, men det är antagligen trasslet med Apollo 13 året därpå som jag minns lite av.
Se där, från en kall matkällare till en kall rymd :-)
Själv ville jag i samma ålder bli "tandläckare eller lockförare", det finns förevigat.
Sonen skickade någon gång för 10 år sedan ett mail med sin önskelista. Förutom en Furbie (någon som kommer ihåg dem?) och lite annat vill han ha musik, till exempel Britney Spears. Sonen är numer ständigt svartklädd, lyssnar bara på Nine Inch Nails, Marilyn Manson och liknande och vill inte alls sammankopplas med Britney. Vi sparar mailet för att kunna använda det i utpressningssyfte någon gång, är det elakt? :)
Vi har kvar fjortonåringens önskelista till sexårsdagen. Den löd:
Riktig gris
Riktig orangutang
En stor bit gräddtårta på sängen
(Med reservation för stavningen.)
Barby med veksande hår, fanns det verkligen? I så fall har ju tekniken gått nästan baklänges.
Färj-TV låter för övrigt jättetråkigt. Rederiet dygnet runt, typ.
Språkligt är jag också väldigt intresserad av "mellanrummen" mellan orden. Punkter har jag sett, men det där var ju riktigt avancerade tecken! Är sådant vanligt?
Nu måste jag leta reda på breven jag skrev till mina föräldrar när jag var liten.
Vad betyder "styken"? Som dessutom skall ha glitter?
Ha, ha vi skafade färj-TV redan 1968!
(SÅG Bob Beamon in the moment!)
Orsaken till den kylslagna källarens kyla var att det fanns en lucka i golvet som ledde till ett en meter djup grop ner i marken. I hålet kunde man ställa kylvaror. Och tänk! Jag berättade om fonduegrytan med flugorna så sent som i torsdags för några kolleger! Fonduegrytan var inte bara odiskad, den innehöll ostfondue som vi tänkt äta lite senare. Det tog lång tid innan vi listade ut vart flugorna kom ifrån.
Det fanns en tid då önskelistor var roliga, men det var övergående. På den tiden hade vi en stor släkt och alla ville ha uppslag till presenter och julklappar. Detta resulterade i tjat, gnat och kommenderande till att skriva önskelistor, som mamma sedan kunde utgå från.
Jag fick alltid prestationsångest. Tänk om jag skrev fel? Eller glömde bort nåt? Eller önskade mig något för dyrt?
Värst var ändå farbror, som i egenskap av singel och barnlös gärna köpte dyrt och mycket, bara man sa vad man ville ha. Kom man inte på något fick man inget. Ville jag ha en barbie och brorsan en cykel, fick vi precis detta utan utjämning - vilket inte underlättade vår syskonkärlek precis.
Men jag har börjat återupptäcka glädjen och nyttan med önskelistor...
Förtydligande: Farbror var också bäst! Det var dubbelt. Och nu är han också bra. Han har till exempel varit med mig när jag köpte färg till nya lägenheten, så att jag fick del av hans femtioprocentiga personalrabatt. Ställer upp och finns till hands - en extrapappa, även om han numer har sambo och två vuxna styvsöner.
Anna: Jag tycker att det är förutseende att spara sonens mejl med Britney Spears. Terrorbalans ska man vara rädd om!
En önskelista med sorgkant! Dels önskade du dig en storebror, så sorgligt. Jag menar, det kunde du ju inte få på naturlig väg i alla fall. Och så offrade du dockvagnen på första plats till förmån för en lekstund med din far. Inte utan att man blir fuktig på ögonen.
Görel: Det var precis min tanke! Jag såg framför mig den lilla olyckliga Lotten i sina kringlor och trasiga träskor ... *snyft*
”Stycken” är bokmärken, fast på skånska. (Det skulle jag ju ha förklarat.) Jag fick jääääähäääättestora änglar med glitter på. (Och dem har jag förstås kvar.)
Färg-tv minns jag att vi köpte i samband med flytten till Luleå 1973. Den tv:n dog under en fotbollsmatch på Heyselstadion 1985.
Ö-helena: "Den som kan stava till orangutang och reservation behöver inte reservera sig för stavningen." Tänkte jag. Men nu förstår jag att det ju är du som reserverar dig för den korrekta stavingen.
Jo, Stellan, det där håret som "växte", åkte in och ut ur barbieskallen som en rullgardin. Den fick jag aldrig, förresten.
De där kringelkrokarna som markerar mellanslag minns jag tydligt.
De var en utveckling från stora svarta plumpar som jag ritade in mellan alla ord när jag insåg att mellanslag hade en poäng. (Med "mellanslag" menar jag förstås mellanrum, vet inte varför jag är så tangentbordsfixerad.)
Den Blyga: Min morbror Olle hade också färg-TV tidigt.
Jag trodde att det var ett bevis på att de var "rika", när det egentligen bara var så att morbror Olle ville se fotboll och hockey i färg och prioriterade tv:n framför ... allt annat?
Åh, gnuggbilder! Det var det BÄSTA jag visste. Rymden skulle det vara, eller under vattnet.
Det sitter ännu några astronauter på en dörrpost hos mina föräldrar från den gången som vi välsignades med DUBBLA gnuggisark i en förpackning.
Åh gnuggisar säger jag med! (Shit, har jag blivit gammal?) Och det värsta var ju om gnuggisarna redan fått en massa tryck på sig och fastnade på pappret bakom innan man gnuggat dem. Eller när de bara blav halva. Jag har en Kalle Anka och en häst kvar på dörren hemma hos mor :D
När jag var liten, i sexårsåldern sådär, så älskade jag att hänga efter storasyster, fyra år äldre. Det var en vecka kvar till födelsedag och de var rätt less på mig. Syrran spände ögonen i mig. "Om du inte slutar följa efter oss så är allt du får till födelsedagspresent en trasig leksaksbil utan hjul!!!!"
Jag slutade följa efter dem.
Syster skäms fortfarande för det där.
Det känns som att jag har missat en viktig del i min uppväxt - jag har inte en aning om vad en "gnuggis" är. Hilfe bitte...
Furbie minns jag däremot, vi har en kvar som hundvakt hemma hos mina föräldrar.
Gnuggis var en bild som satt fast på ett genomskinligt plastpapper.
(Imperfekt, ja.)
När man lade bilden på ett vanligt vitt papper och sedan "gnuggade" (oftast ritade man över bilden med en penna) hårt på den, lossnade den från plasten och lade sig istället tillrätta på det vita papperet.
Mången skoltidningsrubrik har skapats på detta sätt -- gnuggisbilderna kom även som bokstäver i olika typsnitt.
Ah, those were the days.
Off topic:
Idag sade jag för andra gången på två dagar ordet "bajs" i radion.
Omedelbart ringde en arg man in och sa att jag hade förstört hans aptit.
Jag har sådan otrolig makt.
Någonstans i vävkammaren finns anteckningsböcker från min barndom. Det är länge sen jag tittade på dem nu. Skulle vara kul att ta fram dem igen.
Just nu håller mina fötter på att mörda mig. Men terrakottakrigarna var värt det.
Ska försöka bryta mig på min blogg också - problem med lösenordet - kan bero engelskt tangentbord.
Tssst, med ett brittiskt tangentbord kan man slå världen med häpnad.
[djungelordspråk]
Och ibland gnuggade man som bara tusan för att få fast gnuggisarna och ändå fick man bara fast halva. Den andra halvan satt kvar på gnuggarket.
Nu finna museiwannaberapportering om rea på bloggen.
Haha, wv: nsvag. En svag stackare.
Åh, jag har en önskelista någonstans i gömmorna - den måste jag leta reda på och scanna in tror jag! :)
I dag fick jag äntligen höra din ljuva stämma i radion!
Och när jag läser minns jag hur retad jag blev när jag vid pass 9 år önskade mig en "Toalettväska med innehål". Brorsan lovade stå för hålet...
Bloggblad: Gå in på
www.sr.se/sormland och leta reda på 30-dagarsarkivet. Klicka på den 25 februari kl 09.30--10.00 och hör min ljuva stämma intervjua Anders Jansson (ergo Morgan Pålsson).
Lyssntipset beror bara på att jag äntligen fick prata flera meningar i rad.
Min dotter som är sexochetthalvt har precis börjat skriva ganska ordentligt med små bokstäver, men alldeles nyss skrev hon väldigt likt ditt sexåriga jag. Framförallt de små krumelurerna som ersätter mellanrummen mellan orden (även om hennes oftare blev hjärtan än dna-symboler)!
Jag önskade mig förresten också alltid en storebror. Men fick ingen.
Tack det var roligt att få höra! Och jag blir sugen på att se filmen också!
Museirapport på plats!
Skicka en kommentar
<< Home