Allt går inte som på räls
Trettonåringen här hemma är sådär lagom glad. Eftersom en hörntand har planterats på fel plats, måste hon utstå fast tandställning (räls) i upp till två år. Igår sattes den fast.
Visst ser det lite coolt ut? (Jadå, jag fick ta en bild.)
Jag förstår att detta är ett trauma om man som hon har vuxit upp i en skyddad verkstad där allting gått som på rä... sorry.
– Den är wjättefuwl, sa hon och försökte stänga munnen.
– Men kanske behöver man en och annan motgång eller svårighet för att vä... försökte jag.
– Jahg wischte inte att den schkulle bli schå fuwl.
– Men folk kommer inte att se p...
– Så när du scher nån med tandställning schå scher du den inte?
– Jo, men jag brukar tänka på James Bond då!
Hon höll då med om att det kunde vara värre. Och så log hon så att det gnistrade i solens sken.
Trettonåringen. Not.
Mitt eget trauma just nu är att morgonradiojobbet inkräktar alldeles förfärligt på nattsömnen – den som jag brukar klämma in mellan 00:15 och 06:50 ungefär.
Igår rabblade jag i direktsändning Sanna och Jenny Kallur i helt fel ordning och påstod att Gunnar Larsson vann i OS 1972 med tre hundradelar när det var två tusendelar men fick i alla fall rätt när jag drog in Thomas Wassberg (1980) i resonemanget om knappa idrottsvinster. (Kan alltså inte längre lita till mitt minne eftersom det av sömnbrist har blivit segt och stelt. Måste faktakontrollera. Måste faktakontrollera. Mhm, så spontant allt kommer att bli.)
Jag är dessutom så trött att jag inte riktigt inser vidden av tandställningens fulhet och höll på att glömma att min djefla man idag fyller år. Innan jag köpte födelsedagspresenterna fanns det 98 kronor kvar på kontor. (Det gick bra. Heja Clas Ohlson.)
Ännu ett bevis på min trötthet (som jag för övrigt tjatar sönder omgivningen med) är tidsuppfattningen. Igår var jag på lokal och köpte hämtmat eftersom jag inte skulle hinna hem till kvällsmaten (och faktiskt tyckte att jag var värd tolv bitar sushi). När jag stod och väntade på maten, tänkte jag att det var då vääääldigt vad klockan gick sakta. Den borde vara bortåt sjusnåret, men var tydligen bara tio i fem. Mycket underligt.
Ceci n'est pas une horloge.
Visst ser det lite coolt ut? (Jadå, jag fick ta en bild.)Jag förstår att detta är ett trauma om man som hon har vuxit upp i en skyddad verkstad där allting gått som på rä... sorry.
– Den är wjättefuwl, sa hon och försökte stänga munnen.
– Men kanske behöver man en och annan motgång eller svårighet för att vä... försökte jag.
– Jahg wischte inte att den schkulle bli schå fuwl.
– Men folk kommer inte att se p...
– Så när du scher nån med tandställning schå scher du den inte?
– Jo, men jag brukar tänka på James Bond då!
Hon höll då med om att det kunde vara värre. Och så log hon så att det gnistrade i solens sken.
Trettonåringen. Not.Mitt eget trauma just nu är att morgonradiojobbet inkräktar alldeles förfärligt på nattsömnen – den som jag brukar klämma in mellan 00:15 och 06:50 ungefär.
Igår rabblade jag i direktsändning Sanna och Jenny Kallur i helt fel ordning och påstod att Gunnar Larsson vann i OS 1972 med tre hundradelar när det var två tusendelar men fick i alla fall rätt när jag drog in Thomas Wassberg (1980) i resonemanget om knappa idrottsvinster. (Kan alltså inte längre lita till mitt minne eftersom det av sömnbrist har blivit segt och stelt. Måste faktakontrollera. Måste faktakontrollera. Mhm, så spontant allt kommer att bli.)
Jag är dessutom så trött att jag inte riktigt inser vidden av tandställningens fulhet och höll på att glömma att min djefla man idag fyller år. Innan jag köpte födelsedagspresenterna fanns det 98 kronor kvar på kontor. (Det gick bra. Heja Clas Ohlson.)
Ännu ett bevis på min trötthet (som jag för övrigt tjatar sönder omgivningen med) är tidsuppfattningen. Igår var jag på lokal och köpte hämtmat eftersom jag inte skulle hinna hem till kvällsmaten (och faktiskt tyckte att jag var värd tolv bitar sushi). När jag stod och väntade på maten, tänkte jag att det var då vääääldigt vad klockan gick sakta. Den borde vara bortåt sjusnåret, men var tydligen bara tio i fem. Mycket underligt.
Ceci n'est pas une horloge.
21 Reflektioner:
Pardon my french. Som vanligt: rätta gärna min babelfishfranska!
Lagom glad ja, det var jag också när jag fick tandställning.
Du ska kanske tupplura lite när du kommer hem så att du inte drabbas av ett tillstånd mellan medvetslöshet och ja, medvetslöshet pga av sömnbrist?
Tupplurar är undervärderade.
(det här skriver jag för övrigt på den nya familjemedlemmen, macen :)
Din tonåring kan ju välja vita gummisnoddar. Då syns rälsen nååågot mindre.
Min dotter valde alla möjliga färger på sina. Till jul t ex varannan röd och varannan grön.
Pimp your räls, typ. Har man ingen så kan man inte. Hon hade, hon kunde. Häpp!
Det sägs att man kan gå och lägga sig tidigare. Själv är jag nog inne på det.
Wassberg vd Juha Mieto. Det var ett stort idrottsögonblick.
När det gäller sömnen skulle jag vilja påminna om vår käre ordförande Persson som gjorde middagsluren rumsren. Men jag vet att även filmregissören Jonas Åkerlund använder samma knep: en powernap nån gång på eftermiddagen, när ögonlocken ändå börjar klippa av sig själva. En kvart räcker, det kan göra underverk när man kommit i otakt.
Jag är avundsjuk på trettonåringen!
Mina tänder sitter som gravstenar på en övergiven kyrkogård, eller möjligen som gamla hus längs Amsterdams kanaler.
Meningen var att jag skulle ha fått räls i tioårsåldern. Då hade jag nyss fått glasögon och var jätteledsen för det. Mina dumsnälla föräldrar tyckte då att tandställning kunde jag väl få slippa. Herregud.
Dessutom var tandläkaren offentliganställd och fick lika mycket betalt när han gjorde sitt jobb som när han inte gjorde det.
Givetvis gjorde han det inte.
Herregud igen.
Du, trettonåringen! Smajla ofta, brett och jättestort!
Äsch, hon får trösta sig med att det kunde varit värre. Tänk om den där vilsekomna hörntanden till exempel hade planterats i näsan. Den tandställningen hade det inte varit roligt att visa sig med!
Jag med mina utstående tänder tänker precis likadant -- tänk om jag hade kunnat tjata mig till en riktig tandställning så att jag hade haft ett Carolasmajl idag!
Rapport: Jag har idag härmat en val i radion och kallat alla poliser bortskämda snorungar.
Stellan: Jag lägger mig härmed under ett skrivbord på Sveriges Radio. Jag ska drömma om "Säcken".
Uppföljning av div. kommentarer:
-Längtar till skrivborden på radion.
-kan hälsa från Richard Kiel (Jaws) att han mår ok, och han sjunger hyfsat också.
-minns hur brorsan skrek ut Gunnar Larsson VANN! För i tv-rutan stod bannumret på vem som klockan stannat på. ( Än idag har ingen varit smart nog att kommentera det) Hyllar storebror!!!
Eller som när jag lät en målad klocka på Vasagatan få mig att sakta ner på tempot och inse att jag faktiskt hade en massa tid på mig. Och så missade jag tåget. Om det gick till Wien, Rotebro eller Göteborg kommer jag inte ihåg, det var ett missat tåg i alla fall.
Det borde vara förbjudet att måla klockor på väggar i stadsmiljö. Nu är klockan borta. Jag brukade kasta onda ögat på den var gång jag passerade. (Jag är långsint bara ibland).
På tal om missade tåg. Jag stod på Flemingsberg och väntade på Göteborgståget, som min dåvarande flickvän satt på. Man är så smart tycker man när man kan träffa varandra i flykten så där! Men tåget kom aldrig. Det gick över Västerås...
En gång i tiden, kanske även nu, gick Göteborgstågen över Västerås, och var tusan ligger det? Ligger inte det efter Strängnäs? Eller nära Jönköping? Hjälmaren, Mälaren...Mälaren, Hjälmaren...? Äh vad fan! Skall man behöva kunna HELA Sveriges geografi för att ta tåget till Göteborg? Vad arg man var.
Det löste sig, nattbussen från Stockholm gick ju. Några hundringar fattigare
Jag misstänker att trettonåringen kommer att utveckla en faiblesse för soppor en tid framöver. Åtminstone var det så när jag var drabbad av räls i överkäken. Varje månad efter besök hos tandläkaren var det dags för soppa några dagar.
Så rota fram kokboken (ett tips), variation förnöjer. Själv hade jag jättesvårt för Bongs köttsoppa på burk i många år efter som var min mammas lösning på problemet.
Fast idag tittar jag på gaddarna i underkäken där de lutar sig mot varandra och undrar varför inte den tandraden också reglerades.
Och ett gratis till den djefla mannen!
Han leve ...
[Mittåt]
... efter, det var min mammas ...
Sorry, det såg ut att var en intressant särskrivning, trots att det var heeeelt fel.
Gissa vem som har ätit soppa nu ikväll?
Husse: Känner du herr Kiel? Får jag också känna på honom?
Det var snabbt! Som jag minns det så var dag två värst (men säg inget till trettonåringen, jag kan ha fel, minnet är inte pålitligt).
Ett tips när trettonåringen blir godissugen och tänderna ömmar: nötcrème. Det var min räddning under två år med räls.
Min ortodontist tyckte att jag skulle ha gula gummisnoddar till påsk, men jag tyckte att gult inte var en helt smickrande färg på tänderna.
Jag kunde också bestämma själv vilken tid jag ville ha mina tandläkartider. De brukade oftast hamna på tisdagmorgnar, när jag egentligen borde varit på dubbeltimma i tyska:)
Och du, trettonåringen! Även om det smärtar nu så är det värt det efteråt, jag lovar!
Trettonåringen suger på isbitar och knaprar smärtstillande samt lyssnar på era kommentarer.
Inte nog för att slå honom en signal, men tillräckligt för att stanna honom på gatan, låna en stege och klättra upp och prata med honom!
Vi gjorde TV ihop i mars förra året.
I samma veva (tolv-tretton ungefär) som jag fick tandställning började vi med tyska i skolan. jag hade räls och plåtbitar såväl uppe som nere och de var förbundna med världens minsta gummiband mellan över- och underkäkens bortre kindtänder. Vid all förtäring måste gummibanden plockas ut annars small de kännbart sönder. Att försöka uttala alla tyska sje-ljud var tämligen pinsamt. Tydligen hade jag jag större problem med hur jag lät än hur jag såg ut, trots att femtiotalets tandställningar var mycket mer påfallande än dagens eleganta garnityr.
Själv hade jag galler i ca 5 år. Det är sällan filmskurkarna har galler. Eller hjältarna. Ändå kunde man spara lite rester av maten att ha i reserv längre fram, ifall det skulle knipa. Jag provade aldrig med sushi, det hade vi inte uppfunnit på den tiden, men 12 bitar hade nog nästan fåt plats.
Ja just det ja. Andra dagen ... Då hade dottern bunkrat soppor och krämer för det var ungefär det hon kunde "tugga" i sig.
Skicka en kommentar
<< Home