Fullt hus
Vi är inte hemma. (Hej alla tjuvar.)
Igår packade vi oss iväg med elva kollin för att åka tåg till Skåne. I bussen på väg till tåget insåg jag att vi borde ha haft tolv kollin.
Kostymväskan var kvar hemma.
I denna finurliga väska hängde fem klänningar och en kostym, vilket behövs när man som vi är på guldbröllops- och 75-års-släktkalas i fyra dagar. Ära vare gud i höjden och prisa mobiltelefonen:
– Bästisgrannen, hej, är du nykter?
– Ja, men inte så länge till. Vinkade inte vi nyss till er?
– Snälla spring in i vårt hus, slit med dig kostymväskan som hänger på en garderob och kör till stationen och möt oss!
– Kommer!
Ska vi ta en snabb repetition av Veckan Då Jag Glömde Allt?
måndag: frisören (förlåt, jag vet att ni är egenföretagare!)
tisdag: datorns nätsladd (jag fick springa och köpa ny i Stockholm)
onsdag: plånboken (Min djefla man fick köra till stationen och kasta ut plånboken genom fönstret samtidigt som jag sprang mot tåget)
torsdag: en deadline (det ordnade sig, uppdragsgivaren hade också glömt)
fredag: kostymväskan med snyggekläderna
Nioåringen och Sjuåringen vilar i väntan på tågbyte. Där borta vid väskorna står Den djefla mannen och spelar gitarr för väskhögen.
Gitarren har hål som vore den maskäten.
Alla tågbyten fungerade, ingen kräktes, alla tolv kollina fick vi med oss och under den sista biten från Hässleholm var det rena rama nyårspartystämningen i tåget. Vi och 75 stupfulla 18-åringar samsades om 50 platser. Fyraåringen diskuterade Doc Oc, Spiderman och Venom med de coolaste killarna, som bjöd på öl.
– Nej tack, jag och pappa dricker bara läsk, sa Fyraåringen. Men mamma vill ha öl.
Under tiden i vårt hus:
Klockan 21.00 anlände tio orienterare. De sov i sofforna, gästsängarna, på golv och i fåtöljer för att idag springa Tio-mila. Vi känner ingen av dem. Det kommer att gå så bra sååå eftersom orienterare av naturen (pun intended) inte är bovar och banditer.
Klockan 22.15 anlände min lillasyster Orangeluvan med man och två barn. De lagade kvällsmat i köket (som ju redan var ockuperat av tio hungriga orienterare), kände sig som hemma, åt glass i dubbelsängen och försåg sig med kläder ur våra garderober.
-----------
Hjälp mig: Var det Gunnel Linde som gjorde ett barnprogram med fabrikör Stensson och repliken ”nu kommer de coola killarna” till bompa-pa-paaa-pa-musik?
Igår packade vi oss iväg med elva kollin för att åka tåg till Skåne. I bussen på väg till tåget insåg jag att vi borde ha haft tolv kollin.
Kostymväskan var kvar hemma.
I denna finurliga väska hängde fem klänningar och en kostym, vilket behövs när man som vi är på guldbröllops- och 75-års-släktkalas i fyra dagar. Ära vare gud i höjden och prisa mobiltelefonen:
– Bästisgrannen, hej, är du nykter?
– Ja, men inte så länge till. Vinkade inte vi nyss till er?
– Snälla spring in i vårt hus, slit med dig kostymväskan som hänger på en garderob och kör till stationen och möt oss!
– Kommer!
Ska vi ta en snabb repetition av Veckan Då Jag Glömde Allt?
måndag: frisören (förlåt, jag vet att ni är egenföretagare!)
tisdag: datorns nätsladd (jag fick springa och köpa ny i Stockholm)
onsdag: plånboken (Min djefla man fick köra till stationen och kasta ut plånboken genom fönstret samtidigt som jag sprang mot tåget)
torsdag: en deadline (det ordnade sig, uppdragsgivaren hade också glömt)
fredag: kostymväskan med snyggekläderna
Nioåringen och Sjuåringen vilar i väntan på tågbyte. Där borta vid väskorna står Den djefla mannen och spelar gitarr för väskhögen.
Gitarren har hål som vore den maskäten.Alla tågbyten fungerade, ingen kräktes, alla tolv kollina fick vi med oss och under den sista biten från Hässleholm var det rena rama nyårspartystämningen i tåget. Vi och 75 stupfulla 18-åringar samsades om 50 platser. Fyraåringen diskuterade Doc Oc, Spiderman och Venom med de coolaste killarna, som bjöd på öl.
– Nej tack, jag och pappa dricker bara läsk, sa Fyraåringen. Men mamma vill ha öl.
Under tiden i vårt hus:
Klockan 21.00 anlände tio orienterare. De sov i sofforna, gästsängarna, på golv och i fåtöljer för att idag springa Tio-mila. Vi känner ingen av dem. Det kommer att gå så bra sååå eftersom orienterare av naturen (pun intended) inte är bovar och banditer.
Klockan 22.15 anlände min lillasyster Orangeluvan med man och två barn. De lagade kvällsmat i köket (som ju redan var ockuperat av tio hungriga orienterare), kände sig som hemma, åt glass i dubbelsängen och försåg sig med kläder ur våra garderober.
-----------
Hjälp mig: Var det Gunnel Linde som gjorde ett barnprogram med fabrikör Stensson och repliken ”nu kommer de coola killarna” till bompa-pa-paaa-pa-musik?
22 Reflektioner:
Glömde också frisörtiden den här veckan. Har aldrig hänt förr, men nån gång ska vara den första.
Fast maken glömde 8-åringens gåbortpåkalaspresent när han skjutsade nämnda 8-åring till bowlingkalas. Ja, det var maken som glömde, inte 8-åringen. Ännu ett varv med bilen på vår gata... Är ökända för att köra fram och tillbaka där redan, utan att vi har glömt nån present.
Men ett gäng okända orienterare... ja, kanske det. Gillar att låna ut huset när vi är borta. Gräset blir klippt och så brukar de städa efter sig. Inte för att man ber dem, men de är sååå tacksamma. Ho ho! Great!
Såååå tacksamma, ja tack, please. Jag hoppas att de har satt fast alla lister, målat kökstaket och byggt en friggebod.
Jag har hittat dina gamla jeans i senaste KP, Lotten!
Här kommer Benny.
Och här kommer de stooora grabbarna! *olycksbådande musik*
Jag vill bara berätta att jag minsann också har en kostymväska. Inköpt på loppis för att det var så "bra att ha". Den har dock aldrig blivit använd. Jag blir ju aldrig bjuden på tillställningar som kräver kostymväska!
En sommarnatt för några år sen körde vi runt Siljan. Bensinmätaren visade noll och det var långt till bensinstation. Lugn sa maken, vi har reservdunken. Det var bara det att vi hade glömt nyckeln till tanklocket.
Var det inte Bod programmet och den lille killen hette?
Min lillasyster hade vuxit ur barnprogrammen, men en annan klasskompis på gymnasiet hade koll, antagligen pga yngre småsyskon.
Hon gick på ett konstigt framåtvaggande sätt när hon härmade Bod och de andra.
Gillar förresten både fyraåringens artiga svar och den djefla mannens t-shirttext.
Visst var det Benny som träffade de stora grabbarna. En av dem spelade på en saxofon vill jag minnas.
Ja, eller egentligen var åtta orienterare parkerade i vardagsrummet framför tv:n (jag säger inte vilken sorts tv eftersom tjuvarna och banditerna kanske läser denna blogg), där nio hade bäddat. Den tionde, den som kanske ligger och fiser på nätterna, eller snarkar, eller äter urindrivande medel, han hade bäddat för sig i köket. Men fem i elva tassade han ut och hämtade sin säng in till de andra. Vi kastade snabbt i oss maten så att orienterarna kunde vila ut. (De två sista orienterarna var två pojkar som kom strax före vår sorti, de hade väl varit på äventyr i Mesta på kvällskvisten.)
Håller med Cecilia - gillar t-shirttexten. Och fyraåringens svar, naturligtvis. Inte heller jag har någon användning för kostymväskor, då jag bara går på hårdrockarfester och ettårskalas. Båda beträds bäst i hoodiekostym (som i sin tur passar bäst nerknölad i en ordinär ryggsäck).
Min röst går till Bod.
Jag har aldrig sprungit 10-mila. Tvärtom. Däremot har jag hört en hel sädning på radio, komplett med viskande reportrar i skogen.
Värkarna när förstlingen skulle komma ut startade nämligen på lördagskvällen (Melodifestival, Katrina & The Waves vann). Och fortsatte hela natten.
Och fortsatte på söndagen innan han tittade fram på måndagsmorgonen.
En mans förlossningsberättelse.
sädningen kom ca 9 månader innan. Atlanta-OS.
Sädning! Ha! Tiopoängare!
(Vem har de roligaste kommentatorerna? Bara undrar.)
Benny var det jag tänkte på. Måste måste leta reda på ett klipp. Bod är en annan, med konstapel ... eh. Konstapel ... Koppar?
Ok. Bod på engelska.
Vad är det för mystisk tillfredsställelsekänsla jag får när mitt hus är fullt av folk fastän jag själv inte är där?
Marika: Javisst är det mina jeans i KP! (Men de har fått årtalen helt fel för sig.)
Översättarhelena: Den där kostymväskan har en inbyggd känsla av förväntan. Man öppnar den, och så flyger det ut bröllopstal, champagnekorkar och liktornar.
Själv höll jag på att missa tåget i tisdags när jag skulle till Stockholm för att lyssna på Lotten som samma dag sprang på stan för att köpa en sladd som hon glömt. Tack och lov så var tåget fem minuter försenat så jag hann. Tur var det för det var den bästa utbildningasdagen jag varit på.
Åh, du är sjuttiotalet. Jag vill ha tillbaka sjuttiotalet! (Komplett med små söta barn men minus migränen!)
Åh, tack Theres!
Och tack AB, jag kanske är 1970-talet, ja. Men jag växte ju inte upp i en kollektiv- och fullthus-mentalitet utan en harduborstattänderna- och nuskaviflätahåret-ordning.
Nu haver jag efter 38-personerslunch diskat så att händerna ser ut som Grand Canyon på håll. Alla barn spelar fotboll, di vuxne sitter och pokulerar. Jag sitter gömd i bastun, för hit når den trådlösa uppkopplingen. Myyys.
Polis Koppar, brevbärare Frank och bonden Kornström var Bods kumpaner. (Helt utan googling visste jag detta!)Förresten har vi ett par kompisar som har gett sin son namnet Bod som andranamn, efter just denna figur. Hans storebror har andranamnet Sid.
Bravo, Översättarhelena, Bodkännare United -- vi har till och med köpt Bod-dvd:er i ett plötsligt nostalgiskt anfall.
Men Benny? Jag kan inte ens hitta bilder!
Och jag vill också ha en sån t-shirt (t-tröja enligt Språkrådet) som Den djefla mannen har! Hur får man det? Ska man sär skriva till räckligt mycket?
Alla tröjberömmare: Den tröjan måste man -- liksom alla andra coola tröjor -- köpa av oss. Och vi går inte med vinst.
Skicka en kommentar
<< Home