Inte ett dugg rädd för tandläkaren

För en tid sedan berättade jag om mitt mystiska tand- eller bett- samt öronsyndrom.

• Ont i vänster öra, som öroninflammation fast ändå inte. Som en ballong i örontrumpeten och en skärande klarinett-ton som inte hörs men känns som en kniv. Fast bara ibland.
• Gnisslande smärta när jag biter ihop mitt förtjusande överbett. Lindras bäst genom att jag biter ihop med underkäken längre fram än vanligt. Förmodligen är jag numera lite snyggare eftersom mitt överbett syns mindre när jag skjuter fram underkäken.

Idag var jag här.

Tandläkarstol från runt 1920.

Nej, jag satt inte i den, men nästan. Den pyntade tandkirurgröntgenregleringsdentalkliniken uppe på sjukhuset.

En fullständigt förtjusande charmig tandläkare – som inte såg ut som, men vad gäller röst och dialekt lät precis som Stationsvakt – tog emot mig. Jag fick redogöra för symptomen och berätta om alla andra medicinska problem jag har. Inte har, menar jag.

– Är du fullt frisk?
– Japp!
– Inga allergier?
– Bara katt- och gräsallergi. Astma.
– Inte ont någonstans?
– Nej. Fast jag har ju vrickat min vänstra fot och har en bristning i höger hälsena och har ont i båda knäna sedan oktober 1982 och så har jag förstås stukat båda tummarna och när jag målade hallen sträckte jag mig i axeln. Jag har sytt båda ögonbrynen och haft magsår två gånger, men det var när jag jobbade på Nationalencyklopedin och vi inte hade egna datorer och fick jaga skrivbord varje dag och jag samtidigt gifte mig och satte upp en barnpjäs och sydde min bröllopsklänning mitt i alltihopa och förresten fick jag ju hjärnskakning när jag var fyra år. Jag spelar basket.
– Hm. Sover du bra?
– Ja. Fast inte så länge.

Bettskenorna är flockdjur.

Efter en fantastiskt trevlig sjukhistorik-intervju, började tandläkaren klämma och känna och kolla mitt bett och undersöka var smärtan satt. Om man gnisslar tänder, kan man få bettskena, men jag varken gnisslar eller trycker tungan upp i gommen och inte har jag slitna tänder eller kindvall och visst är jag ett praktexemplar utan en enda lagning ... men varför har jag då ont i örat?

– Det här ordnar vi, sa den lugne tandläkaren. En kortisonspruta skulle kunna få bort muskelinflammationen som inte vill gå över, men först måste vi röntga för att utesluta en skada på käkbenet eller brosket, orsakad av ett trauma någon gå...
– Ja! Det var ju en charge! Jag stod helt stilla och så kom ett monster till motspelare och rusade rakt på mig så att jag stöp. I tresekundersområdet. Alltså ... under en basketmatch.

(Charging foul är en foul som man ser till att motståndarna får genom att man står helt stilla medan de rusar in i en. Det är den coolaste och smärtsammaste foulen.)

– Det här kostar ... tre ... nja, fyra ... tus... nej, du är ju försäkrad!
– Jackpot!

Efter att hela livet ha köpt och sålt hus och lägenheter vid precis fel tid och aldrig gått med monetär vinst när det gäller något i hela världen, har jag äntligen gjort en sak rätt: jag köpte en tandvårdsförsäkring i höstas. Och jag ska röntgas och injiceras med kortison, hur coolt är inte det? Jag och Björn Borg, liksom. Och fotbollsspelarnas stackars ljumskar förstås.

---
Dagens intressanta ord: symptom och symtom är båda godkända stavningar. Dessutom kan man skriva både kortison och cortison. Däremot måste vi nog hitta på ett bättre ord för charge.