Verkmästaren granskar sitt verk

Den djefla mannen kliver med dammiga arbetsskor, rätt över den rena, fina bloggen. Han är oljig i ansiktet och håller en enorm skiftnyckel på vilken det står DNS server.

Den djefla mannen: Mutter, mutter ...

Jävla webbhotellsdjungel!

Att byta webbhotell borde vara som att kränga på sig en ny våtdräkt. Lite knöligt och lite omständligt, men ändå en njutning eftersom hopp i plurret sedan blir som att dansa vals med Fred Astaire.

Men nu försöker vi sedan i torsdags placera mig i ett cellofodral, inrullad i taggtråd. Var är mitt webbhotell?

Tycker jag nu att det är skönt att inte skriva och istället få vara ledig? Nope.

Med spett och yxa ...

... raderade jag ett par gamla blogginlägg bara för att få berätta att jag är på hotelläventyr igen. Denna gång med låtsashimmelsäng, fungerande vattenkokare, minibar för en nykterist och 400 översättare. Fast de har egna rum.

Nej, jag är inte översättare. Jag är inhyrd som panelhöna för att med 20 år äldre, mycket mer erfarna, grånade män och kvinna på ett podium diskutera ”översättarens roll i dagens språkutveckling: innovatör eller bevarare?”. Ptjaaaa, svarade jag, där jag satt vid den röda pilen och funderade lite mer på frågetecknens placering i en mening som är en fråga i en fråga. Sedan (håll i er!) fick jag hålla i ett korrektur som Olle Josephson hade i sin portfölj: nya upplagan av Svenska Skrivregler! Jag kommer förmodligen inte att tvätta händerna förrän i höst.

Nu har jag lyssnat på en vansinnigt rolig Jonas Hallberg, spillt choklad i tangentbordet och ska snart klä på mig en prickig klänning från 1991 för att gå på bankett med bl.a. Översättarhelena.

Men nu till väsentligheter. Det är ju sprickor i handfatet! Hurra!

Sprickor i ett sprucket handfat är ändå alltid bloggvirke.

En sanndröm

Idag skrev lokaltidningen om Buketten-skaparen Bengt Nygren som blev miljonär, kallades samhällsfarlig av den 28-årige SSU-ordföranden Bo Ringholm, byggde lyxvilla och sedan sålde sitt imperium och flydde landet. (Läs Gits text från 1971.)

Och tänka sig – lyxvillan ligger fem minuters bilväg från mitt hus. Istället för att i eftermiddags vila/städa/jobba/handla åkte jag till det numera fallfärdiga, igenvuxna och vandaliserade huset. Så här ser en av entréerna ut.

Genom den där dörren kunde jag inte gå, ty den var låst.

Jag klättrade in genom ett av många sönderslagna fönster och botaniserade på insidan. Jag tog 120 bilder och hann känna på det oljiga, svarta vattnet i poolen, beundra badmintonhallen, klämma på en Saab 99, vada genom nerfallen isolering, skärskåda etiketter i både köksskåp och garderober samt fastna i vildvuxna rosor i trädgården. Jag gick som i en science fictionfilm eller en drömsekvens. Efter ett tag märkte jag att jag log brett och talade med mig själv.

– Nämen vilket kakel. Mosaik menar jag.
– Blommigt kylskåp, kan man tänka sig.
– Någon har försökt stjäla diskbänken!
– En bilmotor? I hallen?
– Koskenkorvagubbar gillar tydligen O’boy.
– Såna här lysknappar hade vi i Luleå.
– Hallå? Är det någon där?

Många bilder tänkte jag visa upp här, men efter att förgäves ha försökt i fem errorfyllda timmar och därmed försummat barn, hem och hushåll, ger jag nu upp och ska leta efter ett annat webbhotell. Tills vidare kan man titta på andras foton här. Eller investera i ”Övergivna platser” (Historiska media) av Jan Jörnmark.

Någonstans bland de 20 rummen och alla glasskärvorna tappade jag förresten min mobiltelefon. Men det är en helt annan historia.

Hejdå. Nu inleder jag en högst motvillig bloggpaus. Morr.

En gammal underlig bok med foton (receptuppdat.)

Vabaha? (Svaret kommer längre ner.)

Jag har hittat en femton är gammal kokbok med recept som (till synes) har slängts ihop av diverse kändisar. Det var på den tiden Lill-Babs åt vitt bröd, Lili och Susie stavade sina namn på engelska och Christer Sjögren sjöng i skogen. Författarna till ”Förgyll din dag” ser ut så här:

– Vi har jättemånga vänner, det är därför vi är så glada.

De heter Kicke och Uffe och de gick hem till alla de kände som var med i svängen och lagade mat med dem. Amelia Adamo hjälpte dem att få rubbet publicerat i Aftonbladet och hennes make Thorbjörn Larsson har skrivit förordet till den storslagna boken som alltså består av dessa tidningsartiklar. Maten som man kan laga kanske är vansinnigt god ... men huuuu – hela boken är full av stela bilder. Kändisarna poserar med sked halvvägs in i munnen, glas höjt till en skål mot kameran och ben i konstigt obekväma vinklar.

Pernilla och Emilio visar upp sitt nya hus, Ma Oftedal är kompis med alla som var med i ”Varuhuset”, Peter Dalle och Tommy Körberg är bästisar med familjen Dominique och alla känner Birgit Nilsson. Utom Elisabet Söderström, som å andra sidan får posera i en rosa sidenpyjamas.

Kepsen bakåfram! Ja, jättecoolt! Och en sådan där picknickväska som är så praktisk att balansera med när man halkar omkring på skärgårdsklippor!

– Aj laaaav joooo ... joooo ... joru! Nä, det saknas något, vakandeva, vakandeva ...

Lill-Babs och grabbarna samt den mystiska ... armen. Men ... jag känner ingen som skär ost på det där hållet. Gör man det?

Uppdatering
Frågor om själva recepten uppstod i kommentatorsbåset. Inte så konstigt, så har jag nu läst dem också. (Snöade totalt in på enbart bilderna igår.)

Jag tycker att det ser ut som helt vanliga recept på de vanligaste rätterna som kanelbullar, helstekt fläskfilé, parfaiter och småkakor. Men de heter liksom:

• Birgit Nilssons legendariska bullar
• Hovsångerskans bärtarte
• Sagotantens goda kuvertbröd
• Midsommarlax på Wibbles vis
• Gäddfärstimbal Staël von Holsten
• Crêpes von Segebaden
• Solveig Fälldins gudomliga tunnbröd
• Lilla Emelies läckra petis-chouxer
• Anitha Bondestams goda maränger
• Höstdessert à la Anna-Greta Leijon
• Laberos magiska entrecôte
  

Och så förstås ”Gunilla Åkessons förförare”:

Tag ut rundlar av vitt formbröd med ett glas.
Bred på jordnötssmör och strö på knaperstekt bacon i småbitar.
Servera dem varma eller kalla till drinken.

Iiooouh.

Golvets hämnd (bilduppdat.)

För sju år sedan lade vi in ett dyrt trägolv med breda plank och golvvärme i det nästan 30 kvadratmeter stora köket. För att ”få en varm känsla” och ”bryta av mot allt blankt” och dessutom skapa ”lantliga vibrationer” lackade vi inte golvet. Istället behandlades det med en olja som dock krävde speciell såpatvätt en gång per år. En gång per år, hur ska man kunna komma ihåg det?

Ett fulare golv har sällan skådats. Det blev snabbt missfärgat och ingrott med kökssmuts, skrapat av rangliga 50-talsstolar utan tassar och glipigt av allt vatten som jag hällde på lite då och då i förhoppning om bättring. Golvet gav igen för misskötseln och sprutade ut små stickor som borrade sig in i våra hälar. Min favoritrörelse – Sprint Medelst Glidstopp – har alltid varit helt utesluten i köket. Pincetterna bor i en kökslåda, need I say more?

Men. Idag och tre dagar framåt ska vi slipa och måla. Buffén med en miljard glas ska flyttas, lister ska sprättas bort, damm ska flyga och kvällsmaten intas på golvet i vardagsrummet.

Jag är redan trött.
----
Uppdatering

Jahaja. Det är här jag ska laga mat ikväll. (Kom nu inte och säg att jag inte behöver alla dessa glas och alla andra som inte syns på bilden.)

Missionär Bergman på frälsartåg

Ibland ringer det ju på dörren och så står ytterst prydligt folk där med foldrar och biblar och vill berätta om hur lyckliga de är sedan de fann meningen med livet (pek-pek på bibeln, vift, vift med foldern) och att jag som den förtappade varelse jag är faktiskt borde finna peace and happiness genom deras försorg.

Ibland stöter jag på handbollsspelare som trots att jag intensivt pådyvlar dem basketens fördelar ändå bara vill låta påskina att handboll är den rätta vägen att vandra genom livet. (Vaddå lika god kålsupare? Inte då.)

Ibland träffar jag sådana som gillar politik. De redan övertygade är så övertygade att de påminner om fotbollshuliganer i argumentationsteknik. Vanligaste repliken när ett läger möter ett annat? Ptja:

– Men tänk på de svaga i samhället!

Så kommer vi till de litterata. Alla som har funnit lyckan i en god bok vill ju dela med sig av glädjen precis likadant som en slipsgrabb utanför dörren eller som en miljöaktivist med Arktis’ smältande is närmast hjärtat.

– Du måste läsa den här!
– Åh, vad kul, är det mycket snusk i den?

– Jag har fyndat, jag har fyndat – Prousts samlade! På franska!
– Skrev de andra sex dvärgarna också?

– Den svenska litteraturen kan inte på några villkor jämföras med den brittiska.
– Johodå, kolla – om man jämför dem ser man att språken är helt olika.

I morgon – den 23 april – är det Världsbokdagen. Man kan t.ex. baka bokkakor, utlysa boktävlingar, citera Shakespeare till kaffet eller läsa högt för alla andra på morgonbussen.

Istället för att tipsa andra bokläsare om böcker, tänkte jag be er om hjälp att hitta litteratur för dem som inte läser. Jag vill alltså missionera för de ännu inte frälsta – men jag lovar att inte tränga mig på eller ens se prydlig ut.

(Vi har förresten en jungfrufödd författare här i familjen: Sextonåringen läser trots generna aldrig böcker men skriver som vore han en driven publicist med 40 års erfarenhet i kappsäcken. Han påstår själv att det är Simpsons som har bildat honom.)

Dessa kokböcker gav jag bort i receptionen på Sveriges Radio. Bara sådär, ja. Precis som att ge bort till loppis.

När jag pryade

På min tid hette det ”pryo” – praktisk yrkeslivsorientering. (Himla skillnad när det plötsligt skulle handla om arbete istället för yrke, right?)

1) I sjuan följde jag med pappa till Tekniska Högskolan i Luleå. Han blandade lila vätska med ofärgad vätska så det sa pffffrt och kom rök, sedan sorterade han pärmar och pratade med en arg tant som skrev skrivmaskin.

2) I nian pryade jag på Nordnytt. Redaktionen kreerade fem minuters nyheter som sändes en gång per dag (strax före TV-Nytt). Efter tre dagars stillasittande, rullandes tummarna, pekade Jan Sundén på mig och sa:

– Klä på dig. Vi ska inviga Gula Paviljongen. Du får göra pratan.

Toppen där på huset plockades ner och placerades mitt på Storgatan, som samtidigt blev gågata.

Nästa dag fick jag följa med Rolf Fredriksson när Nordnytt filmade en skandalbondgård med en mördarbonde som lät sina oskyldiga djur ligga i drivor och dö. Kalvar sköts framför mina ögon av gråtande veterinärer och jag hade nästan inte vett att vara upprörd.

3) Då var det mindre dramatiskt när jag i gymnasiet pryade på Dramaten samtidigt som Ingmar Bergman satte upp Kung Lear med Jarl Kulle i titelrollen och en mycket ung Lena Olin som den ärliga dottern Cordelia. Jag smög i kulisserna och pratade med en bullrig Sigge Fürst som då var Bamsefar i Klas Klättermus. Några månader senare tog låg han döende på den sjukhusavdelning där jag jobbade som vårdbiträde.

Nu ska Trettonåringen här hemma praoa [pra:o:a] och jag sjunger oooaaa hela natten, oooaaa hela dan tills hon på tonåringars vis blir galen. På helt eget initiativ har ungen valt en reklamfirma i Lund som praoplats! Nästan fem timmars tågresa bort! Jag är chockad, förstummad och stolt. Men hur ska det lilla pyret klara sig?

Nä, nu måste jag göra en karta över Lund. Då ska vi se.

– Klostergatan är smal och där kör bussarna som vansinniga, satsa på Lilla Fiskaregatan som, kom ihåg det, är mycket större än Stora Fiskaregatan. Lundagård är trevligt att gå i, men inte när det regnar. Lundagård kan man förresten både läsa och fika i också. Lite förvirrande, men det är bra. AF är AF, inte arbetsförmedlingen. Och Domkyrkan måste du försöka putta omkull, det gör alla. Knake och Widebergare skall bliva din lunchmelodi. Akta dig för konstiga män i färgglada overaller så ska allt gå bra ska du se.

Ibland blir det fel, men det gör inget

Jag är ju kommandorskan i den här familjen. Jag pekar med hela handen, minns det mesta och skriver lappar med versaler och fetstil. (Samt kursiv kuriosa.)

Och så går det ändå åt pipan! Curlingsamordnaren drar sig kanske tillbaka med något gammalt över sig efter denna dag.

En sådär lagom road Salt Stellan (alldeles nyss). Foto: Trettonåringen.

Basketturneringen pågår för fullt, jag åker omkring med kamera, skriver protokoll, tar tid, inhämtar nya kaffemuggar, mjölkpulver, liniment och bananer när de gamla har tatt slut och berättar för alla om de konstiga domarna som började slåss. (Med varandra.) Ordern till Den djefla mannen löd i morse kl 07:15:

– Tioåringen ska levereras dääääär klockan 11:00, du ska skriva protokoll dääääär 11:30. Se till att han äter och har det gula matchstället på sig, att du äter och att Sextonåringen är vaken och medveten om att han vaktar Fem- och Åttaåringen innan du åker. Själv är jag däääär och skriver protokoll på fyra matcher som Trettonåringen spelar.

1. Trettonåringen får med fem sekunder kvar av första matchen en lårkaka som smakar sisådär och tvingar henne att stå över tre matcher – en vila som dock ska få henne i form till morgondagens final.
2. Tioåringen levereras till sin match utan matchställ (som han har lämnat på köksgolvet).
3. Den djefla mannen får leta upp en vikarie till protokollsysslan och kör hem för att hämta det gula matchstället.
4. Den djefla mannen klär på sin Tioåring ett helt felaktigt matchställ som är mitt och når honom till fotknölarna eftersom den ömme fadern bara högg första bästa gulaktiga påse i hallen – men Tioåringen hinner spela i andra halvlek!
5. Protokollvikarien vill bli ersatt för sin insats, vilket gör att jag (!) blir tvungen att skriva protokoll på en match precis när jag egentligen hade tänkt titta på Salte Stellans magiske son fem kilometer norrut.
6. Tioåringen får en elak boll rakt på näsan och sprutar sedan blod över hela golvet, där en humla redan sedan tidigare låg och dog.
   

Tioåringen (nr 8) iklädd rätt matchställ. Foto: Trettonåringen.

Nu ska jag skriva en mycket noggrann instruktion till den ytterst komplicerade morgondagen med matcher här och där (se förra inäggets kartillustration) och speakeruppgifter på finalmatcher. Jag säger som Karl IX till Kristian IV år 1611:

Där rätta dig efter!

Frånvarande

Jag har inte alla hästarna hemma och har blivit den slöaste kniven i lådan samtidigt som jag skulle behöva en häst att skära i små matbitar för att utfordra utfodra alla som flockas runt mig.

Fredag–lördag–söndag pågår här i stan en basketturnering med fler lag och deltagare än jag kan räkna till. Salte Stellan kommer hit med sin luftmadrass och magiske son och måste ju hållas koll på samtidigt som jag ska skriva protokoll åt pojkar födda 97 och flickor födda 94 samt vara speaker på finalmatcherna samtidigt som Den djefla mannen och hans bror överger hemmets inte alls lugna vrå för att hålla gratisföreläsning som förhoppningsvis ska generera en miljard betalningsföreläsningar som ska göra mig till rik hemmafru.

För jag har faktiskt inte tid att jobba utan måste enligt ett snillrikt schema i en bil med punktering och oförklarligt rusande motor röra mig så här under de tre kommande dagarna:

Nu är ju det intressantaste alls inte mina irrfärder utan namnen på stadsdelarna.

Förhoppningsvis kommer någon även i år att få en doja i storlek 52 i huvudet, stuka foten coachandes, kräkas mitt i en lay up, begära ketchup i filen – och visst kommer jag väl att få se ett par domare döma sovandes?

----
Aha och minsann. Den 18 april är tydligen ”Världsarvsdagen”. Någon som vill ärva min lilla del av världen? Frånvarande hästar och oskarpa knivar ingår.

Bildsafari från Göteborg

Från en radiostudio i Sörmland till en hotellsäng i Göteborg via förstaklassresa per tåg – en på det hela taget perfekt dag. Kolla bara vilken balanserad och färgkomponerad lunch jag serverades.

Däremot är internet på tågen numera på 1996 års modemnivå. Kalla mig gärna bortskämd, men jag började hyperventilera och prata med medpassagerarna – som alls inte ville prata – när det tog två minuter att få fram en simpel kartbild som behövdes eftersom jag inte hittar över huvud taget i Götet.

Efter en bra stund gav jag upp mitt kartletande och bad Översättarhelena om hjälp. Hon lotsade mig först till ett kaklat café och pekade sedan med hela handen så att jag tog rätt buss – som förde mig helt bortitok. (Inte tokigt, bara långt bort.) Mitt hotell ligger denna gång liksom i Iowa eller South Dakota och heter som ett skivbolag respektive en dator. Och det är fullt med polacker, kineser, tyskar och grovarbetare i orangefärgade kläder.

Hotellet ”Hotel”?

I receptionen satt en pojkspoling på 28 år.

– Välkommen. Kan damen fylla i denna blankett?
– Huh? Vasaru, sa du ”damen”?

(Räkna till tio, Lotten!)

– Ja! Ni tog väl inte illa upp?
– Oj, jomen, inte behöver du nia mig om jag duar dig!
– Öh. Has det ett kontokort?

Påväg till mitt rum visade det sig att jag bodde fem kilometer in i huset.

Dessa fyra korridorer ledde mig blott bort.

I ett hörn med mystisk trappa neråt hittade jag en intressant skylt. Bastun bryr jag mig inte ett dugg om, men Jim gillar jag ju. (Jag har aldrig tyckt om att basta, vilket tydligen är en helt felaktig åsikt som jag enligt goda men alldeles för envisa vänner bör botas från.)

Via låsta, knarrande dörrar, mystiska prång med döda krukväxter, trekantiga stolar och polska planscher tog jag mig framåt, allt närmare mitt mål.

På väg mot Jims rum visade det sig att jag verkligen var på landsbygden. Kanske till och med i en annan tid?

Jahaja. Kanske 1989? Men var var gymmet?

Tydligen används hotellet av patienter som hör hemma på ett närliggande sjukhus, där jag i morgon ska föreläsa. I de långa, underjordiska gångarna mötte jag haltande kvinnor, enarmade män och en och annan vilsen grovarbetare i stålhättade kängor. Föga anade jag att undergången var nära trots alla tydliga tecken.

Äntligen framme! Gymmet som nutiden glömde eller rummet där tiden stått stilla i 25 år. Lappar daterade 1987 och läckande madrasstoppning överallt ... men inte en levande själ.

Under 25 minuters styrketräning (har inget vidare tålamod när det gäller träning utan bollar) var jag en av de överlevande. Världen hade gått under, jag var ensam kvar, men insåg förstås nyttan av muskler och kondition.

Hallå, kan någon komma hit med en kopp te? Jag orkar inte resa mig upp.

Stolthet och fördom

Kemisterna förföljer mig.

1. Min pappa är kemist.
2. Min första på-riktigt-pojkvän var med i Kemiolympiaden 1982.
3. Den djefla mannen är kemist.
4. Den som sammanförde mig och den djefla mannen är kemist.
5. Vår Tioåring här hemma är fullständigt uppslukad av kemi.

Så, vad vet man lite fördomsfullt om kemister? De har förstås foträta skor, vattenkammat hår, närsynta glasögon och periodiska systemet i en rulle under armen och blandar salpeter med svavel så fort de kommer åt. Åh, ett citat, ett citat kommer farande!

Du som för att lugna och trösta oss lidande människodravel
har lärt oss att blanda salpeter med svavel —
o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

(ur Dan Anderssons Baudelaireöversättningar)

Nåväl, så djupa behöver vi ju inte vara. Det handlar ju bara om lite kemi. I förra veckan kom Tioåringen hem med en läxa som utan att ha med kemi att göra löd:
”Skriv en dialog.” Aha. Man ska tänka på att ha pratminus, citattecken eller gåsfötter (ergo gåsögon) och försöka vara tydlig i vem som säger vad på ett inte alltför stolpigt sätt? Eller hur? Nå, han kommer väl och ber om hjälp om han behöver, tänkte jag och väntade. Men han kom inte.

Jag har svårt att låta bli att övervaka, och när barnen inte visar upp läxorna för att få beröm, brukar jag gräva i deras väskor på kvällskvisten. Mången gång har jag stått där i hallen med stoltheten översvämmande både i hjärta och tårkanaler.

– Åh! Hon kan minus! Som är så trist!
– Nä dra på trissor, en handskriven deckare på tio A4!
– Han har ritat av hela familjen! Jag döööör!
– Vad betyder NH₄NO₃ – hur kan han veta allt detta och dessutom tala latin?
– När lärde han sig att stava till ventriloquist?

Detta var vad jag hittade i Tioåringens läxbok:

Ett kemigräl.

När var mina föräldrar så stolta att de sprack?

Jag har hamnat i himmelriket!

– Kolla! Jag blev av en radiokollega indragen i grammofonarkivet!

(Terminologin i mitt museala minne måste ha memorerat fel ord. Det finns ju inga grammofoner där inne. Jag börjar väl om då.)

– Kolla! Jag blev av en radiokollega indragen i skivarkivet!

Det låter fel. Ser nu att jag ju hade rätt – även NE skriver "grammofonarkivet”. Tredje gången gillt:

– Kolla! Jag blev av en radiokollega indragen i grammofonarkivet!

Hopp! (I nästa ögonblick nådde jag till översta hyllan.)

Det är alltså enorma hyllor som man flyttar genom att snurrvrida på gigantiska rattar på kortsidorna – ljudlöst glider skivhyllorna åt sidan så att dammet yr. För här inne är man inte, aldrig och never längre. Jag tror att jag ska börja jobba över och råååka sitta här inne och glo på gamla planscher med Michael Bolton och Svensktoppssidoler. Och så ska jag bläddra i kartotek som luktar som gamla Follyfootböcker.

Exekutorn Exekutörn har sedan länge slutat att verkställa. (Någon som kan förklara ordet på Dymoremsan?)

Men ok – nu ska jag besvara en ständigt återkommande fråga: vad gör jag när jag inte är i sändning? Jo:

Då sitter jag här och – utan adekvat utbildning – klipper ljud. (Finn fem anakronismer.)

Jag vill se bilder från andra gammaldags arbetsställen som krockar med nutiden. Dokumentera hej vilt gamla räknemaskiner i skrubbar eller datorer med svart skärm och blinkande, gröna bokstäver! Leta fram meterlånga pennvässare och blogga loss! (Eller berätta målande i kommentatorsbåset.)

Anakronistiskt svar: de fyra IBM-kulorna som saknar IBM-maskin och själva datorn: en PC! Jag och en PC funkar lika bra ihop som någonsin ... skådespeleri och Björn Nordqvist.

Etik och moras

Den djefla mannen har aldrig i sitt liv slängt ens ett tuggummi på marken. Jag skulle aldrig få för mig att gå före någon annan i kön, men ljuger och överdriver gärna som Falstaff, fakir – samtidigt som jag lär barnen att man inte får luras.

Min kollega Zoni berättade att på sjukhuset här i stan finns det i akutens väntsal en barnhörna med blott

1. en dockvagn utan docka
2. ett plastgarage utan leksaksbilar.

För allt stjäls. Inte ens en docka med AKUTEN skrivet med spritpenna i pannan fick vara kvar.

Förr – på stenåldern – lämnade vi alltid kvar våra kläder i omklädningsrummet under basketträningen. När jag var liten låste vi aldrig ytterdörren på dagen. Huset stod alltså tomt och olåst med fem olåsta cyklar på uppfarten. Idag stjäls alla våra cyklar hur låsta de än är.

Huset står dock kvar. Förmodligen för att det är så fult.

De som köper svart arbetskraft ska skämmas och avgå. De som jobbar svart kan däremot skryta om det över en öl. En representant ur den s.k. äldre generationen skäller på långhåriga slynglar som inte reser sig upp på bussen, men kan en stund senare vid sin telefon hota en radiopratare till livet för att han spelar dunka-dunka-musik.

Huh?

Är det ok med fildelning?
Är det ok med fortkörning?
Är det ok med skattefusk?

Hur blev det så här? Eller har det alltid varit så här – är jag plötsligt bara gnällig, gammal och stelbent och borde jag istället ta en funderare över min egen ungdoms synder? (När jag t.ex. snodde 25-öringar ur min pappas kavajfickor och skolkade för att majjen luktade illa?)

”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra.”

/Groucho Marx

------

Fotnot ur NE:
moras
ORDLED: moras-et
• träskartat område
BET.NYANS: bildligt om svår situation
HIST.: sedan 1556; av lågty. moras med samma bet.

Testing, testing Flickrs bildhantering

Jag håller på att bli tokig och tittar i den där boken så att jag gör rätt gester när bloggen inte vill samarbeta. Måste bara hitta rätt axelvaddar också.

Ellipsligatur …

Jag känner mig som en ellipsligatur, hängande strax efter ett oavslutat verk.

Nej det gör jag inte alls, men det lät så himla bra när jag sa det nyss till mig själv, hängande i den branta källartrappan med alla skorna. Utrensningen av gamla gympadojor var den som inte hade avslutats och jag höll på att ramla i bitar som tre punkter med svaga länkar.

(Jag är så djup så att … ni anar inte.)

De där tre punkterna som åstadkoms genom att man kombinerar tangenterna ”alt” och ”.” (på Mac) används när man behöver visa att något

• inte avslutats
• har uteslutits
• avbryts.

– Ett trappfall är det som väntar, det känner jag på mig för att … ja.
– De här silversandaletterna fick jag av den berömde skådespelaren […] när han besökte Luleå 1981.
– Hjälp! Här hänger jag på halv stång i källartr... *DUNS!*

Ni ser att det är viktigt mellanslag före punkterna i exempel ett och två men inte i det tredje?

Ok. Tänkte bara att ni ville veta det.

Bloggarna tar över P1

Jag vet inte hur många gånger bloggen har fört mig på irrvägar i livet. Och nu menar jag inte de gånger som jag har åkt på till- och utställningar bara för att ha något att skriva om. Nej, under en tid blev jag intervjuad av alla tidningar om sudoku, sedan hamnade jag i ett inredningsreportage och igår ringde de från Lantz i P1 med självaste Annika och en bisittare som visade sig heta Carina Berg. Vi skulle prata om semikolon.

Men jag var inte ensam – för det handlade ju om Översättarhelenas specialområde (eh, svenska), så jag pekade med hela handen och bad P1-redaktionen att ringa även henne. (Företaget hennes heter gubevars Semikolon.) Och så ville de prata med Den djefla mannen, som ju ser ut som ett semikolon. På eget bevåg valde radion även att kalla in Alex Voronenko (jisses så fel jag tänkte) Voronov (heter han ju), en ledarskribent som inte är riktigt villig att nyttja semikolonet som han ju bör. Enligt mig.

Lyssna här, om ni orkar. (Vi kommer in efter 27 minuter.)

Jag hade läst på och formulerat kloka meningar i förväg. Men sade helt andra saker, vilket irriterar mig våldsamt. Vem är det som styr min vilja egentligen?

Under intervjun hann Ö-helena alldeles korrekt (om än lite omständligt) uttala ordet ”omständligt” hela tre gånger. Programledaren hittade däremot på ett nytt ord: ”öppenhjärtlighet”. Jag snackade hockey. Men nu ska jag kliva ner från mina höga hästar och be er om hjälp:

Finns detta även på svenska? Kolla:

,—

Berätta om detta i mina ögon nykomponerade tecken – ett komma plus ett tankstreck? Vabaha? Vofför? När, var och hur?

Och så avslutar vi med ett semikoloncitat. Det är George Bernard Shaw som skriver till T.E. Lawrence:

You practically do not use semicolons at all. This is a symptom of mental defectiveness, probably induced by camp life.

Fler citat här.

Ö-helenas rapport här.

Ikeabesök with a twist

Jag känner sådana som inte skulle åka och handla på Ikea ens under pistolhot.

– Men det finns en kudde som heter Lotten! Och en korkskruv som heter Olle!
– Och köer som heter duga.

Tur då att Bästisgrannen och jag är på samma nivå – dvs. i skärselden utan pengar men med lång önskelista. Jag sticker in näsan genom snurrdörren – och vips! – har jag handlat värmeljus och servetter för femhundra kronor. Min urkassa karaktär har tvingat mig att investera i ett speciellt skåp i källaren ... ett skåp som är fullt av servetter, värmeljus, toapappershållare och mystiska gångjärn som kan vara bra att ha.

Nu har vi varit där igen. Och förfasats över samhällets fördärv och Kamprads förfall.

(Nu låter det ju som om jag sätter mig på mina höga renlighetshästar. Men egentligen känner jag mig väl bara hemma.)

Inne på Ikeas toa. Mums.

De här gamla toalettsitssprickorna inne på Ikea nöp mig i låret. Tjugo meter från fem staplar med nya toalettsitsar. Var är väl inredarna när man behöver dem? (Klicka gärna på bilden för äckelgranskning.)

Bara ett tips, Ikea i Västerås:

Fotnot:
Jag äääääär verkligen inte petig med hygien. Men faktum är att när det gäller offentliga miljöer är snusk ett tacksamt bloggämne. Eller ... är det bara jag som fascineras?

Uppdatering i ottan:
Hihi, det finns en träbock som heter Håkan!

Sexordsbiografi

Nåmen jag trasslade ju in mig totalt och snöade in på helt fel ämne (se rubriken). Men vi börjar från början:

Jenny Eklund har startat bloggen ”Ditt liv på sex ord” efter en amerikansk förlaga.

Hm. Tänk om man skulle ta och hitta på något så att det oftare stod ”efter en svensk förlaga”. Till exempel bloggen ”Mina släktingar är banne mig helt galna” eller bloggen ”Om jag vore ett verktyg” ... jasså inte det.

Hemingways kortaste roman lär ligga till grund för idén. Den löd så sorgerligt:

”For sale: Baby shoes. Never worn.”

Smith Magazine lyckades (om jag har förstått allt rätt) driva idén ända ut till avdelningen för bästsäljande böcker. Några exempel:

”Cursed with cancer, blessed with friends.”
”I still make coffee for two.”
”Business school? Bah! Pop music? Hurrah.”
”Didn't have a baby. Two times.”
”My Luck. Won Lottery. Lost ticket.”
”Cup half empty? Use different cup.”
”Aimed low, shot myself in foot.”
”Everything, I thought was true, wasn't.”

Nej, alla de där kan man ju inte säga är romanhandlingar eller fnuttkorta biografier. Men man ska inte vara så petig – när jag själv började klura fastnade jag i ”hjälp jag måste bli odödlig och bäst” och gav upp på tre minuter. Sedan skärpte jag mig och delar nu med mig av mina tre första, som blev lite matematiska, som jag härmed tar patent på:

”Kan utöva, men inte räkna till sex.”

”Fann en, födde fem, blev sju.”

”Barn + basket + böcker + bokstäver = bra. QED.”

Vågar ni också? Jenny läser säkert i kommentatorsbåset, men låt inte detta faktum hindra er.

Vad säger ni? P-r-e-s-t-a-t-i-o-n-s-å-n-g-e-s-t? Javisst, är det inte underbart?

Tejpbitar, underligheter och en Studioman (uppdat.)

Dagens aha:Det ser på en handbollsmatch i verkligheten ut precis som på tv! Men huj, vad mycket som var konstigt!

Handbollsspelare har jämfört med basketlirare ett helt klart mer avslappnat sätt att se på uppvärming. Med en dryg halvtimme kvar till matchstart sparkade Hammarby gris med en fotboll medan coach Olsson satt och snackade med några gubbar på avbytarbänken. Vi basketspelare brukar ha strikta uppvärmningsövningar med ruscher och dessutom se väldigt koncentrerade ut.

Hammarby gjorde en glidande övergång från fotbollssparkandet genom att sparka på handbollar istället. Med 29 minuter till matchstart började de småjogga på tvärsen! Största skillnaden mellan basketspelare och handbollsspelare är alltså att vi värmer upp längs med planen, medan de springer på fel håll.

Handbollsspelare dekorerar benen med tejpbitar. Ibland svarta, ibland illande rosa, ibland orangefärgade. Jag fattade ingenting. Är de indianer? Är det signaler? Är det plåster?

Uppdatering: Det är ”Kinesio Tape” eller ”kinesiotejp”. Jag frågade Guifs tränare Kristján Andrésson, som berättade att det används för att lindra smärta. Det hade jag ingen aaaning om.

Ibland matchade denna tejp tandskyddet. Släng dig i väggen, Jaws.

Daniel Mitsogiannis dök plötsligt upp och sjöng sitt bedrövliga Melodifestivalbidrag till inspelad musik. Han hade två tjejer som dansade också. Och lila, lite för små brallor förstås.

Då föredrar jag sådana här brallor och rumpor. Detta är Staffan Olssons.

Det mest fantastiska var att de har bytt ut golvet i Sporthallen! Någon rullade ihop ett tv-golv och gick med det under armen som en baguette till Eskilstuna. Men centimetrarna blev visst fel. (Nej, jag förstod inte vad de mätte, men det såg viktigt ut.)

Alla bloggares egen Studioman. (Jag tog bilden på sniskan precis när han blundade, förlåt.) Här pekar han på golvet som är fasttejpat och som alltså bara används när det är tv-produktion på gång.

Studiomannen sprang omkring med en mick som skulle stå på golvet vid målet – men handbollsplanen går ju hela vägen ut till väggen, så det gick ju inte. Sedan lyfte han på skynket som Ilie Nastase och försvann för att sminka dem som skulle synas i bild. Och så var det hans handviftningar och prat i headsetet som satte igång hela kalaset. Han var helt klart en synnerligen viktig person med foundation i fickan.

Topp tre i konstighetsligan:
3) Domarna hade shorts.
2) Spelarna hade en spottkopp framför sekretariatet.
1) Guif vann!

Fast nu undrar jag: är det vanligt att man buar ut det gästande laget när spelarna kommer in för att presenteras? Så var det idag, och jag blev nästan illamående av skamkänslor ... buar gör man ju bara (högt och tydligt) när domaren är galen eller när en spelare filmar. Eller?

Studiebesök ... Studiomannenbesök!

Om jag hade blivit skådespelerska (som faktiskt var den ursprungliga planen innan ödet lade sig i), hade jag valt roller som

• astronaut
• gruvarbetare
• bergsklättrare
• steadycamfilmare
• kirurg
• rallyförare
• fängelsekund
• börsmäklare
• bonde.

Detta för att få åka på studiebesök och på The Method-vis kunna leva mig in i agerandet – och sedan ha något vettigt att säga till alla journalister som skulle ha hängt i klasar vid mina fötter.

Istället hängde alla vid dessas fötter.

Igår visade det sig plötsligt att den numera ack så sporadiskt bloggande Studiomannen ikväll kommer till stan för att studiomanna sig på Guifs match. Två erfarenhetsflugor i en studiebesökssmäll:

1. handbollsmatch!
2. studiomannajobbet!

Jag återkommer med rapport i morgon. Men förmodligen blir jag utslängd före matchstart eftersom jag kommer att ha på mig en t-shirt med ”Jag spelar hellre basket” på ... och eftersom jag faktiskt inte har någon biljett. Förresten ska jag träna basket klockan halv åtta. (Sade hon och knyckte teatraliskt på nacken.)

På Stockholms Centralstation protesterade jag INTE

Satte mig med utsikt över spottkoppen på Centralens gatuplan. Ungefär tio killar och tjejer från C*tib*nk sprang omkring med flaxande armar och höll sig på mattan.
Förmodligen ser deras arbetsbeskrivning ut så här:

• Ha på dig svarta jeans och marinblå tröja och skor som ser lite för stora ut så att de påminner om medeltidens snabeldoja.
• Ställ dig med tårna på mattkanten och håll ut armarna som för att draaaa in presumtiva kunder.
• Den utsträckta armen ska inte peka uppfordrande utan bara se liten lamt inbjudande ut.
• Har du fått kunden till den lilla pulpeten snackar du omkull dem med stint ögonstirrande, lätt framåtlutad.
• Fortsätt att prata med flaxande armar även om resenärerna hastar framåt och bara skakar på huvudet.
• Om du tar ett steg utanför mattan är du död och börjar omedelbart att ruttna.

Jag hade gillat om snabelskon hade kombinerats med eklövsfladder, gardekors, surcot och helvetesfönster.

Nåväl. Klockan närmade sig 18, när vi skulle stå stilla i fem minuter. Någon med megafon hälsade oss välkomna och påstod att detta var en manifestation och att vi protesterade mot stressen i samhället. Icke då! Jag och hakke muttrade surt att vi faktiskt bara var där för att det var en kul grej. Jag protesterar däremot härmed mot att det var en protestaktion! ”Pause for thought. Pause for human kind. Pause for our planet. A prank for a laugh!”

Ett stooort gäng kom med kundvagnar, som de stoppade ner kompisar i. Det förstod jag inte alls. Ni får gärna förklara i kommentatorsbåset.

Anna Toss, Blind Höna, Dieva, mina kusinbarn, Annika, Kista Chic och ett hundratal till upplevde sedan hur nästan hela världen stannade. Jag såg absolut ingenting av alla andras stillastående eftersom jag var vänd åt helt fel håll.

En okänd väsktjuv och ett stackars offer. Foto: hakke.

Min kamera for med blixtens hastighet omkring i hakkes grepp medan jag hade sendrag och en irriterande hårtofs i vänster öga. Efter en evighet vände jag sakta blicken upp mot stationsklockan och såg att 90 sekunder hade gått.

Jag och min banan. (Trodde att jag hade kommit på en rolig idé. Well, jag var inte ensam om att stå med en halväten banan i handen i fem minuter.) Foto: hakke.

När fem minuter hade passerat, vände jag raskt på klacken och rusade iväg så att jag höll på att springa ner en liten dam med hockeytrunk. Och så dånade hela Centralen av applåder.

Lovely och underbart samt levande hjortar!
---------------
Filmsnutt
DN (trist)
SvD (inte heller så kul)

Äntligen!
Jättebra filmsnutt! (Tack Britta!)
En till filmsnutt (där man tydligt ser att alla borde ha spritt ut sig mer)

Det allra, allra bästa aprilskämtet

Alltid drar man upp det där med nylonstrumpan på tv:n från 1962. Men ... det var enligt SVT bara ett tekniskt välunderbyggt försök! När Kjell Stensson försökte få fram färg-tv genom att bara trä en strumpa över den svart-vita tv:n var det på fullt allvar! Sägs det.

Naaah. Nope. Nu misstänker jag att SVT:s ”Öppet arkiv” med oss skämtar aprillo, för detta låter ju helt vansinnigt, oavsett spaltverkan och röntgenforskning. Se själva.

Det allra bästa aprilskämtet är dock inte det där. Utan detta:

Under 1970-talet härjade Sveriges nationalbov Clark Olofsson som värst. Det gick rykten om att han under Norrmalmstorgsdramat 1973 lyckade smuggla ut hundratusentals kronor genom att placera pengar i internkuvert och alla var vi intresserade som hyenor. Ett par år senare, den 1 april, deklarerade Luleås ena lokaltidning Kuriren:

Clark Olofsson har grävt ner alla sina pengar i Måttsundsbacken!

– Jo. I Måttsund åker man schlalom. Int sku han få för sig å gräva där, Clarkpojkn.

Sa vi. Men inte den andra lokaltidningen – NSD. De blev storligen irriterade över Kurirens scoop, och åkte på skrikande däck till Måttsundsbacken för att kolla. Och kanske prata med folk och gräva lite bredvid alla andra som ju måste vara där och leta guld.

Måttsundsbacken 2008.

Men NSD möttes förstås av en tom skidbacke. Och förstod. Samt fick en snilleblixt. De sprang in i stugan där vid backens fot, lånade en telefon (jo, ungdomar, det här var förr i tiden när telefoner satt fast i sladdar) och ringde upp Kurirens redaktion:

– Ni är ju helt sinnes! Här drar ni en vals om pengar i backn och så far folk hit och gräver upp hela Måttsund! Den ser ut som en potatisåker! Gör nåt!

Så Kuriren satte sig i en bil och åkte på skrikande däck till Måttsund för att där mötas och fotograferas av skadeglada NSD-reportrar.

---
SvD listar.
Ännu bättre: Wikipedia listar. (Tack, Plastfarfar.)