När jag pryade
På min tid hette det ”pryo” – praktisk yrkeslivsorientering. (Himla skillnad när det plötsligt skulle handla om arbete istället för yrke, right?)
1) I sjuan följde jag med pappa till Tekniska Högskolan i Luleå. Han blandade lila vätska med ofärgad vätska så det sa pffffrt och kom rök, sedan sorterade han pärmar och pratade med en arg tant som skrev skrivmaskin.
2) I nian pryade jag på Nordnytt. Redaktionen kreerade fem minuters nyheter som sändes en gång per dag (strax före TV-Nytt). Efter tre dagars stillasittande, rullandes tummarna, pekade Jan Sundén på mig och sa:
– Klä på dig. Vi ska inviga Gula Paviljongen. Du får göra pratan.
Toppen där på huset plockades ner och placerades mitt på Storgatan, som samtidigt blev gågata.
Nästa dag fick jag följa med Rolf Fredriksson när Nordnytt filmade en skandalbondgård med en mördarbonde som lät sina oskyldiga djur ligga i drivor och dö. Kalvar sköts framför mina ögon av gråtande veterinärer och jag hade nästan inte vett att vara upprörd.
3) Då var det mindre dramatiskt när jag i gymnasiet pryade på Dramaten samtidigt som Ingmar Bergman satte upp Kung Lear med Jarl Kulle i titelrollen och en mycket ung Lena Olin som den ärliga dottern Cordelia. Jag smög i kulisserna och pratade med en bullrig Sigge Fürst som då var Bamsefar i Klas Klättermus. Några månader senare tog låg han döende på den sjukhusavdelning där jag jobbade som vårdbiträde.
Nu ska Trettonåringen här hemma praoa [pra:o:a] och jag sjunger oooaaa hela natten, oooaaa hela dan tills hon på tonåringars vis blir galen. På helt eget initiativ har ungen valt en reklamfirma i Lund som praoplats! Nästan fem timmars tågresa bort! Jag är chockad, förstummad och stolt. Men hur ska det lilla pyret klara sig?
Nä, nu måste jag göra en karta över Lund. Då ska vi se.
– Klostergatan är smal och där kör bussarna som vansinniga, satsa på Lilla Fiskaregatan som, kom ihåg det, är mycket större än Stora Fiskaregatan. Lundagård är trevligt att gå i, men inte när det regnar. Lundagård kan man förresten både läsa och fika i också. Lite förvirrande, men det är bra. AF är AF, inte arbetsförmedlingen. Och Domkyrkan måste du försöka putta omkull, det gör alla. Knake och Widebergare skall bliva din lunchmelodi. Akta dig för konstiga män i färgglada overaller så ska allt gå bra ska du se.
1) I sjuan följde jag med pappa till Tekniska Högskolan i Luleå. Han blandade lila vätska med ofärgad vätska så det sa pffffrt och kom rök, sedan sorterade han pärmar och pratade med en arg tant som skrev skrivmaskin.
2) I nian pryade jag på Nordnytt. Redaktionen kreerade fem minuters nyheter som sändes en gång per dag (strax före TV-Nytt). Efter tre dagars stillasittande, rullandes tummarna, pekade Jan Sundén på mig och sa:
– Klä på dig. Vi ska inviga Gula Paviljongen. Du får göra pratan.
Toppen där på huset plockades ner och placerades mitt på Storgatan, som samtidigt blev gågata. Nästa dag fick jag följa med Rolf Fredriksson när Nordnytt filmade en skandalbondgård med en mördarbonde som lät sina oskyldiga djur ligga i drivor och dö. Kalvar sköts framför mina ögon av gråtande veterinärer och jag hade nästan inte vett att vara upprörd.
3) Då var det mindre dramatiskt när jag i gymnasiet pryade på Dramaten samtidigt som Ingmar Bergman satte upp Kung Lear med Jarl Kulle i titelrollen och en mycket ung Lena Olin som den ärliga dottern Cordelia. Jag smög i kulisserna och pratade med en bullrig Sigge Fürst som då var Bamsefar i Klas Klättermus. Några månader senare tog låg han döende på den sjukhusavdelning där jag jobbade som vårdbiträde.
Nu ska Trettonåringen här hemma praoa [pra:o:a] och jag sjunger oooaaa hela natten, oooaaa hela dan tills hon på tonåringars vis blir galen. På helt eget initiativ har ungen valt en reklamfirma i Lund som praoplats! Nästan fem timmars tågresa bort! Jag är chockad, förstummad och stolt. Men hur ska det lilla pyret klara sig?
Nä, nu måste jag göra en karta över Lund. Då ska vi se. – Klostergatan är smal och där kör bussarna som vansinniga, satsa på Lilla Fiskaregatan som, kom ihåg det, är mycket större än Stora Fiskaregatan. Lundagård är trevligt att gå i, men inte när det regnar. Lundagård kan man förresten både läsa och fika i också. Lite förvirrande, men det är bra. AF är AF, inte arbetsförmedlingen. Och Domkyrkan måste du försöka putta omkull, det gör alla. Knake och Widebergare skall bliva din lunchmelodi. Akta dig för konstiga män i färgglada overaller så ska allt gå bra ska du se.
38 Reflektioner:
Jag var på sjukhuset under mina prao-perioder. Och en gång på en affär av nåt slag som sålde industritekniska produkter. Skitkul för en trettonåring.
På lilla fiskaregatan finns dessutom en fin blomsteraffär fast det kanske man inte är så intresserad av när man är 13? jag var det inte.
Jag minns prya på TSL- Tidning för Skaraborgs Län, även kallad Lusadräpar'n, och så pryo på Arbetsförmedlingen (jag då inte kallade Arbetsförnedringen ännu). Nån tredje pryo minns jag inte, vad frustrerande!
Jag tror inte att varken pryo eller prao fanns på min tid, men det hindrade ju inte att man faktiskt hade alla möjliga extraknäck på egen hand och fick en del erfarenheter och inblickar.
För min del började jag som simlärarassistent som fjortonåring och kanske var jag närmre femton då jag börjde min bana som bokhandelsmedhjälpare vid reor och julrusch. Som sjuttonåring hade jag en sommarmånads simlärartjänst uppe i Dalarna och lärde en massa barn att simma trots att insjön vi höll till vid aldrig hade mer än 16°C i sitt mörka vatten. Året därpå skötte jag en kontorsteleväxel, satte in papper i pärmar, skrev lite maskin och köpte bullar till förmiddagsfikat, nästan hela sommarlovet. Ett och annat veckoslut under terminerna demonstrerade jag Riddargrädde eller någon annan produkt ...
Vad man orkade och hann på den tiden, trots sexdagarsvecka i skolan, fem läxor dagligen och eget idrottstränande och utövande. Det senare kanske bidrog till orken!
Om det där röda strecket är hennes gångväg ser jag att hon ska gå förbi mina gamla hoods (som det heter nuförtiden), dvs. Smålands. Då är det väl bäst att hon går på andra sidan gatan så att hon inte fastnar hos någon gullig punkargosse på Dackegården.
Hon är modig, flickebarnet! Var det hon som var med dig i lördags?
Själv har jag bland annat varit pryo (med liten blå PRYO-skylt på tröjan) på tidningen Bohuslänningen och regementet I17. Det är lite intressant, eftersom jag senare i livet slog mig in på den journalistiska banan. Och blev vapenvägrare.
Förresten skulle jag vilja lägga till en sak i dina Lundainstruktioner, något som gäller överallt, hela tiden: varning för cykeldårar.
Jag minns bara en prYo, möjligen hade skolan då drabbats av besparingskrav. Min pryo tillbringade jag i stallet.
Min yngste son gjorde också pryo i stall trots att han inte rider eller är särskilt förtjust i hästar, på numera nedlagda Swartlings (gamla A1 som min mor påstår sig ha ridit på någon gång före det senaste världskriget). Det gick bra ändå.
Jag har kvar den lilla pryo-skylten, Stellan! Och ja, det var Trettonåringen som tog bilden på dig.
Egentligen borde väl alla förr eller senare få prova att jobba på sjukhus. Säger jag, som har haft så stor nytta av mina erfarenheter från jobbet som sjukvårdsbiträde.
Apropå cykeldårar: jag skulle gärna se fler sådana här där jag bor. Nästan alla kör bil överallt, nästan som i USA ... fastän det bara är 500 meter till affärn.
gneta -- ja, tänka bara vad jag hann med mycket på den tiden jag t.ex. inte bloggade ...
Gneta? Sladdriga tangenter i radiostudion. Tillägg:
A
Min första sväng ute i "verkligheten" kallades PRYO men de två senare kallades PRAO. Jag hamnade alltså mitt i ett systemskifte!
Min sämsta praktik var på en elektronikkedja i Göteborg. Jag fick hålla mig på lagret och räkna och stapla lådor.
Min bästa praktik var på havsforskningsfartyget Argos. Det var två veckor till havs. Vi hann med Skagerak, Kattegatt och Östersjön med en sväng in på ryskt och finskt vatten. Jag fick städa, knacka rost, ta ut kurs och stå vid rodret kortare stunder.
hon kommer säkerligen fastna på Nova som alla andra tonåringar...eller affärerna kring stortorget. de har samlat alla butiker som inriktar sig på tonåringar där.
(och jag tipsar om Mikai - billig thaimat och underbara kakor. Stora Södergatan, snett över Siba)
Jag var på tryckeri, på hobbyavdelningen på bohandeln (Mamma tyckte bokhandel, de tyckte hobby avd. Själv vet jag inte varför jag var där.) och på tidningen inne i stan. (Lokalkontoret gav inte mamma mycket för.)
På gymnasiet lyckades vår klass få tillåtelse att få en veckas "ledigt" för prao (minns inte om det var y eller a då, ht 1981) om vi fixade platserna själva. Då var jag på sjukgymnastiken några dar innan jag blev förkyld.
Här i stan får eleverna numera inte praoa ety skolan kan inte kolla upp och godkänna arbetsmiljön på alla ställen. (Som om det vore deras sak.)
Jag har likt pseudonaja både pryat och praoat. Och likt trettonåringen har jag varit på reklambyrå, dock inte i Lund utan i Malmö. Där fick jag rita en pekande hand ("...wants YOU!") och göra egna visitkort med en fredsduva på. De som jobbade som AD resp copy var skrämmande så jag hängde med originalarna(som klippte och klistrade, detta var sent 1980-tal) istället. Och fick höra hemska historier om hur det kan gå när man är reseledare i Grekland. Mycket arbetslivsorientering för pengarna, alltså.
Tror ni inte att man om man är lite tjatig kan få pryo till stånd i skolor som "inte har råd"? Eleverna måste fixa platserna själva, men med samarbete föräldrarna emellan skulle det välan kunna funka?
(Och säg nu inte att det saknas resurser. Jag menar inte att man ska ta av skolans resurser.)
Det är lugnt. Jag for i väg till Stockholm både på högstadiet och gymnasiets prao, och jag var ju helt borta boendes i min by. Lund är ju litet och snällt. Dock gick Mitt livs novell i konkurs efter att jag vart där.
Cecilia N: Det där med arbetsmiljön är i allra högsta grad en tolkningsfråga, tycks det. Jag misstänker att de skolor som hänvisar till denna stränga tolkning i all hemlighet hoppar jämfota av glädje över att slippa krångla fram praoplatser. Den jäääääättestora skola där min äldsta gick förut har slutat med prao av samma skäl som era plugg anför. Hans nya skola, 300 meter i nordostlig riktning, bara fnös när jag undrade om detta med arbetsmiljön inte var ett hinder - "klart ungarna ska praoa, hittar de inga egna platser hjälper vi till".
Skillnad. Men efter att ha kastat en blick på respektive rektorer är jag inte förvånad det minsta.
Jag säger som agneta:
Jag tror inte att varken pryo eller prao fanns på min tid, men det hindrade ju inte att man faktiskt hade alla möjliga extraknäck på egen hand och fick en del erfarenheter och inblickar.
När jag var tretton och gick på läroverket fick man ledigt sista veckan före sommarlovet (då betygen redan var satta) om man deltog i betgallringen. Det gjorde alltid jag.
Jag har alltid haft glädje av min årgång som var 1900-talets minsta.
Visserligen var väl ersättningen inte så stor men jobb saknades aldrig.
Redan som 15-åring var jag julvikarie i stadens bokhandel.
Som 16-åring fick jag jobb som städerska på Vanföreanstalten.
(=ortopediska kliniken)
Nästa år hade jag avancerat till sjukvårdsbiträde och sommaren efter studentexamen vikarierade jag som barnskötare på "barnsalen" - poliosommaren 1953!
Pseudo: jag har också pryat på ett fartyg! Jag och min kompis var de första tjejerna som pryade där och vi hade med hot om anmälningar om könsdiskriminering på skolan fått våra platser. Så vi följde med ett lastfartyg med havre ner till Polen. På båten knackade vi rost och målade. Efter några dagar åkte vi till Helsingborg. Vi fick sopa lastrummet på väg dit. Sedan åkte vi upp till Vänern och då fick vi mest sköta disken. För hand. När vi kom tillbaka till Göteborg fick vi höra att de aldrig haft så flitiga pryoelever och vi fick 100 kr och en limpa Prince var av kaptenen som belöning.
Min son praoar för närvarande på ett antikvariat.
Nu har du fått mig att fundera. Jag borde minnas Oxehufvudska huset, men jag gör det inte! Var det där som det låg en pappershandel?
Jag har tom tittat på karta med kvarteren utmärkta för att vara säker på att jag förstod rätt var det huset låg, och jo det gjorde jag ju.
Hm. Jag ska plåga familjen med frågor ikväll. Och skylla på dig! :-)
Ewa: Jag ska fantisera om hur det i ett okänt hem någonstans i Sverige under kvällsmaten sägs
- Jo jag läste på en blogg som heter Lotten att ...
Förresten vill jag också prya på fartyg.
(Trettonåringen har nu pryat en hel arbetsdag och med karta i hand via Smålands Nation gått ner till Nilstorp för att där få mat och husrum. Perfekt. I morgon ska hon uppsöka en tandläkare akut eftersom hon förmodligen fick en smäll på tandställningen igår. Livet leker för Trettonåringen på vift.)
Ordna egna prao-platser kan nog gå bra; men så var det detta med arbetsmiljöansvaret som nog kan komplicera det hela.
Min egen pryo ligger typ trettio år tillbaks i tiden så varför det bara blev en period har jag lite svårt att komma ihåg. Men å andra sidan så började jag sommarjobba redan som fjortonåring och sen har det rullat på ...
Det är något lätt romantiskt över att resa med (och praoa) på en båt. Det får nog bli ett blogginlägg om det imorgon. *inspirerad*
Oj, vad borttagen jag är. Helt riktigt. Men... oj ändå. Liksom.
Wv: nxvotnj. Både nix och njet.
På min tid hade man varken pra eller pry. Så gick det som det gick också!
Stackars dig, AB! ;)
Den Blyga: betlov hade vi inte i norra Småland, men däremot potatislov om hösten. Då kunde man via skolan anmäla sig till potatisplockning på någon gård i Västergötland. Jag tror att jag var tretton år första gången. Efter att ha krupit runt flera dagar i leriga fåror så hade man rejäl träningsvärk. Å andra sidan hade man också en liten intjänad slant att förvalta eller slösa bort.
Jag tittar på potatisoplockningsbilden jag lade in. Det där är nog potatissättning och inte plockning!
Huuur är du borttagen AB? Eller är det en eufemism som jag är för trög för? (Det värsta är att Ullah verkar fatta.)
Nu ska jag stoppa en mejsel i min mobiltelefon och ett spett i min dator. De tekniska tingen slåss mot mig.
Jag har praktiserat på en båt. Inte pryo.
Det var jagaren Halland på resa. Vi startade från Berga örlogsskolor, söderut mot Öland där vi plockade upp kungen och drottningen för att fara vidare mot Karlskrona som firade 300 års jubileum.
Åter norrut till Sundsvall som hade besök av fartyg från andra nätter. Sen fick jag ta tåget hem.
FARTYG, för sjutton gubbar.
Och jag sov i hängmattekoj (om någon undrade).
Borttagen från din länklista, Lotten. Som jag ju ska vara. Förstås. Den verkar nystädad överhuvudtaget, förresten. Du är så praktisk och jag är just nu allergisk efter att ha djupdykt in i en klädkammare där jag lassa in allting när jag flyttade hit för 21 år sedan och sedan bara har fyllt på. (Letade efter ett fotoalbum, hittade femtiotalsbrev från mig själv till mamma som hon sparat.) Jahaja, nu blev det köungekommentar också, och smuvig är jag fast jag trodde jag klarat mig för en gångs skull! Jag nyser som wv: yzszmntz!!
Köungekommentar...? Gökunge!
Men AB, köungekommentarer måste vi ju definiera! Lovely!
Jag vill sova i hängmattekoj. Gjorde ni också det, ni andra båtpryare?
AB: Spara femtiotalsbreven från dig till din mamma och blogga om det sedan när du börjar blogga igen. And that's an order.
AB: du får gärna köungekommentera lite då och då, så man vet vad du håller på med. (Med borttagen trodde jag du menade att du tagit bort dig själv, men jag ägnade inte ordet någon längre analys.)
Japp Lotten din fantasi stämde rätt bra. Men det blev under kvällsfikat som jag sa "Jo jag läste på en blogg som heter Lotten att ...".
Sedan uppstod diskussionen. Var stod huset? Vad var i det? Varför revs det? När kom gula paviljongen till storgatan? Och varför revs alla gamla fina hus?
Så du orsakade en intensiv diskussion. Och ett bläddrande i systrarna Tegströms böcker. Sedan försvann vi i minnenas dimmor...
Tror inte att knakefabriken ligger kvar längre men det borde den göra enligt min mening. Kurr. Mums.
För övrigt har min lundalängtan övergått i någon slags korstågsplanering. Jag skulle acklimatisera mig igen på ungefär en sekund. Bara jag slipper bo ute på Fäladen eller längst ut på Linero.
Såg Vårfruskolan mitt i kartan. Där har några kreativa med mig haft rally med sopkärl. Mitt i natten, vilket uppskattades av barnen förmodligen.
Min stora dotter praoar i veckan på en billackering. Hon går fordonsprogrammet vilket indikerar att inga gener är inblandade här.
Men huvudsaken att de trivs och är nöjda och inte har för sig sånt som skadar dom själva eller någon annan.
Skicka en kommentar
<< Home