Stolthet och fördom
Kemisterna förföljer mig.
Så, vad vet man lite fördomsfullt om kemister? De har förstås foträta skor, vattenkammat hår, närsynta glasögon och periodiska systemet i en rulle under armen och blandar salpeter med svavel så fort de kommer åt. Åh, ett citat, ett citat kommer farande!
Nåväl, så djupa behöver vi ju inte vara. Det handlar ju bara om lite kemi. I förra veckan kom Tioåringen hem med en läxa som utan att ha med kemi att göra löd:
”Skriv en dialog.” Aha. Man ska tänka på att ha pratminus, citattecken eller gåsfötter (ergo gåsögon) och försöka vara tydlig i vem som säger vad på ett inte alltför stolpigt sätt? Eller hur? Nå, han kommer väl och ber om hjälp om han behöver, tänkte jag och väntade. Men han kom inte.
Jag har svårt att låta bli att övervaka, och när barnen inte visar upp läxorna för att få beröm, brukar jag gräva i deras väskor på kvällskvisten. Mången gång har jag stått där i hallen med stoltheten översvämmande både i hjärta och tårkanaler.
– Åh! Hon kan minus! Som är så trist!
– Nä dra på trissor, en handskriven deckare på tio A4!
– Han har ritat av hela familjen! Jag döööör!
– Vad betyder NH4NO3 – hur kan han veta allt detta och dessutom tala latin?
– När lärde han sig att stava till ventriloquist?
Detta var vad jag hittade i Tioåringens läxbok:
Ett kemigräl.
När var mina föräldrar så stolta att de sprack?
- Min pappa är kemist.
- Min första på-riktigt-pojkvän var med i Kemiolympiaden 1982.
- Den djefla mannen är kemist.
- Den som sammanförde mig och den djefla mannen är kemist.
- Vår Tioåring här hemma är fullständigt uppslukad av kemi.
Så, vad vet man lite fördomsfullt om kemister? De har förstås foträta skor, vattenkammat hår, närsynta glasögon och periodiska systemet i en rulle under armen och blandar salpeter med svavel så fort de kommer åt. Åh, ett citat, ett citat kommer farande!
Du som för att lugna och trösta oss lidande människodravel
har lärt oss att blanda salpeter med svavel —
o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!
(ur Dan Anderssons Baudelaireöversättningar)
Nåväl, så djupa behöver vi ju inte vara. Det handlar ju bara om lite kemi. I förra veckan kom Tioåringen hem med en läxa som utan att ha med kemi att göra löd:
”Skriv en dialog.” Aha. Man ska tänka på att ha pratminus, citattecken eller gåsfötter (ergo gåsögon) och försöka vara tydlig i vem som säger vad på ett inte alltför stolpigt sätt? Eller hur? Nå, han kommer väl och ber om hjälp om han behöver, tänkte jag och väntade. Men han kom inte.Jag har svårt att låta bli att övervaka, och när barnen inte visar upp läxorna för att få beröm, brukar jag gräva i deras väskor på kvällskvisten. Mången gång har jag stått där i hallen med stoltheten översvämmande både i hjärta och tårkanaler.
– Åh! Hon kan minus! Som är så trist!
– Nä dra på trissor, en handskriven deckare på tio A4!
– Han har ritat av hela familjen! Jag döööör!
– Vad betyder NH4NO3 – hur kan han veta allt detta och dessutom tala latin?
– När lärde han sig att stava till ventriloquist?
Detta var vad jag hittade i Tioåringens läxbok:
Ett kemigräl.När var mina föräldrar så stolta att de sprack?
23 Reflektioner:
Min egen snart 11-åring plöjer igenom Wikipedias artiklar krin radioaktiva sönderfallskedjor och alla de småpartiklar som kan tänkas bildas till höger och vänster. När jag visade hur enkelt han kunde läsa motsvarande (utförligare) sidor på den engelska Wikipedia sidan blev han väldigt intresserad av språk.
Fast emellanåt läser han bara om utdöda alfabet, antikens teknik och matematikens kulturhistoria. Blandat med en Kalle Ankatidning.
På lektionerna kan han rätta lärarna som inte har en aning om hur Öresundsförbindelsen byggdes.
Så vi ska alltid tro mer om ätteläggens kunskap och intressen.
Oj, vad stiligt! Ett kemi-råkurr, det ser man inte så ofta.
Jaha, så för dig är det kemister. För mig är det astrologiska fiskar. Av någon märklig anledning har jag gång på gång förälskat mig i män födda i slutet av februari eller början av mars. Det har varit ett spann på sisådär femton år mellan den äldste och den yngste, men fiskar har de varit. Irriterande. Och ja, min far var också fisk. Liksom min mor.
Jag kunde allt om japansk historia när jag var fjorton. Och rättade läraren när han sa att det bara var män som begick harakiri men att allt egentligen var en myt (det är det inte).
Alla intressen man kan ha i ja, utdöda språk etc., måste vara av godo, tänker jag. Jag läser fortfarande hemskt mycket i specifika ämnen.
Lotten, du har aldrig tänkt att kemisterna har förföljt dig?!
Gullungar?
Jaa..
Kemister?
nää..
Lotten?
stolt Moder..
Kul?
mera mindre än måttligt..
Relevans?
HÖG!
suziluz: Inte så konstigt, vi fiskar kommer ofta i stim. :-)
Vår kemilärare var en sorts levande vetenskapsman från The Far Side (Larson): Vit rock med kulspetspennor i bröstfickan, skägg (vilket förresten alla träslöjdsmagistrar också hade) samt något lätt förvirrat över sig (måhända ett lättare galna-professorn-syndrom?)
Första lektionen förevisades knallgas samt hur en vätska i ett provrör ändrade färg. "Detta blir tre härliga år med kemi", tänkte vi.
Det blev mest en massa formler och alltför många inslag av matte. Det blev inte naturvetenskaplig linje på gymnasiet för min del.
Vår skola verkade inte ha så höga krav på vikarier och vissa fasta tjänster. Lärarkompetens var frivilligt, vilket bl.a. innebar att jag lärt mig matte, svenska och historia av ett antal representanter från det lokala dambasketlaget.
Mer intressant dock var vår kemi/biologi-lärare: En sydamerikansk indian, utan deodorant fast med mycket rå vitlök. Han hade långt mörkt hår, slokmustasch och alternativ syn på det här med vetenskap. Några exempel:
"Livet är en cyrkel", följt av energiska cirklar i krita på tavlan inför en klass skeptiska 15-åringar.
"Om hjärtat pumpar blod så gör också vadmuskeln det", tystnad och mera skeptiska blickar.
Sen hade vi den gången då han skulle visa att man kan plutta i lite natrium i vatten (med betoning på lite), se hur det fräser och har sig och sen visa att vattnet blivit basiskt. Tyvärr var det slut på natrium, så han gick ett steg upp i periodiska systemet och hittade burken med kalium. 10-åringen kan säkert berätta varför det är en dålig idé (kalium är mycket mer reaktivt). Och en liten bit blev det ju inte heller, utan en rejäl klump. Det fräste i kanske 2 sekunder innan klumpen sköt ut ur vattenburken, exploderade i en kraftig BANG samtidigt som vi på första bänkraderna känner nått slags stänk i ansiktet.
Åh, jag som precis läst Oliver Sachs underbara barndomsskildring Morbror Volfram förstår precis hur din 10-åring känner sig. Vad kan vara mer spännande? Jag föreslår att nästa födelsedagspresent blir en spektrometer!
Så jäkla underbart! Jag har nog aldrig själv deltagit i ett bråk med vetenskaplig förankring, jag är på andra änden av spektrat där man analyserar kääännnsslorr på det mest ologiska sätt.
Jag är rätt övertygad om att jag varit alkemist i ett tidigare liv. Eller möjligtvis giftmörderska. Jag är nämligen vansinnigt intresserad av alkemi och gifter. Hmmm.
Sitter nu på tåget mot Göteborg och funderar på spektrometrar.
(Nej, det gör jag inte alls egentligen, jag tänker mest på att mina byxor har krympt. På längden. Det är säkert någon mystisk, kemisk reaktion som är orsaken.)
Algesten är förresten en god människa som nämner basket i kemisammanhang!
Det ska fan vara lärare för en 10-11-åring som har ett specialintresse ...
Jag är övertygad om att en driftig person kan plocka ihop ett riktigt välutrustat labb genom att snoka i kulvertarna under landets forskningscentrum. Förr i världen – och kanske numera också – var det väldigt bökigt att göra sig av med utrustning som ägdes av staten. Så itället för att fylla i blanketter ställde institutionsvaktmästarna och labbingenjörerna apparaterna på ett rullbord, tog hissen till källarplanet och baxade in dem i ett dunkelt skrymsle bland rör och kablar.
Gaskromatograf -- check!
Vätskekromatograf -- check!
Spektrofotometer -- check!
Några centrifuger av olika slag -- check!
Värmeskåp -- check!
Våg -- check!
*funderar på att ta en sväng upp till Kemicentrum under tjänsteresan till Lund nästa vecka *
När var mina föräldrar så stolta att de sprack?
Jag är visserligen inte en av dina föräldrar men en närstående förälder och Granny
Jag minns att jag var STOLT.
Visserligen handlade det inte om kemi utan om Slaget vid Waterloo. På den tiden fanns ju inte Google och Wikipeda utan den lokala bibliotekarien fick skicka efter material från Regionbiblioteket i Malmö.
Nu är jag också sprickfärdig av stolthet TILLSAMMANS med dig.
Det ska fan vara lärare för en 10-11-åring som har ett specialintresse ...
Rien de nouveau sous le soleil: När Terman och Merrill på 30-talet gjorde research för sitt intelligenstest fann de att de bästa eleverna aldrig lärde sig något i skolan - de kunde det innan det blev aktuellt för utlärning...
Såsom varande kulturkompetent i omnämnda släkt är jag ju van vid denna typ av samtal:
En utomstående som gjorde sitt första besök hos oss för 25 år sedan frapperades av att den enda konflikt som uppstod var en meningsskiljaktighet kring vandalerna/normanderna? på Sicilien.
Till min harm visade det sig att jag var den som HADE FEL!
Det har emellertid haft det goda med sig att jag numera är en fena på medeltidens historia vid Medelhavet.
Vilka roliga och duktiga barn! (Påminner om mina.)
Ett av de första och största grälen jag hade med min man någon gång på stenåldern gällde förresten uttalet av tyska ü .
(Nu efteråt tror jag att ingen av oss hade riktigt rätt.)
jag är så jädra sjuk så jag inte orkar respondera ordängklitt men jag blev alldeles rörd av sonens läxa. gud så rart!
refererar (det är inom samma genre) min lillas svar på min önskan om att tvätta bort en fläck glass med lite vatten på flaska. (vi satt på t-banan i lördags och hade inga andra resurser.)
"Nämen Mamma, det går ju inte. Då blir det fel om tusen år när de ska undersöka tröjan. Då säger de Ahaaa, spår av vatten med konstgjord äppelsmak... Det här har varit ett GLAS! Och så missar de att det var en fleecetröja!"
Jag fick (som nästan alltid) böja mig för hennes (alldeles egna) logik.
Jesus, kan jag få låna dina barn om jag känner för det?
ullah: Min tyskalärare på gymnasiet menade att y/u = ü. Håller du med?
Vajlan: din lilla är så klurig, har jag förstått!
Pseudonaja: något slags mellanting, menar du? Så har jag fattat det, men någon germanist får gärna rätta mig.
Mina barn är vanligtvis ganska lugna och sansade men olika uppfattningar i frågor som rör visigoter eller japanska generaler under andra världskriget hör till de saker som kan höja ljudnivån vid middagsbordet till den grad att jag eller min man känner sig manade att lägga oss i.
"Sssh, kolla källorna! Ni har kanske rätt båda två."
Äsch - låt kemisterna hålla sig till sina dragskåp! :-D
Skämt åsido: periodiska systemet är mest praktiskt för mig när jag löser korsord...
Skicka en kommentar
<< Home