Lever jag blott i det förgångna? (häppuppdat.)
Häromdagen anlitades jag till att tala inför ett gäng pensionärer.
– Kåsera om vad som helst! sa de.
– Om semikolon kanske? sa jag.
– Ja!
– Eller basket?
– Ja!
– Kanske lite om mina knastriga hälsenor?
– Ja!
– Eller hur man lagar mat till tolv personer utan att knorra?
– Ja!
– Hm.
Nu var detta inte ett partygäng med golfspelande, spanienresande samt facebookande pensionärer. Nej, det var 85-åringa kvinnor som hade en idrottsklubb som gemensam nämnare. De var (jag citerar) ”halvblinda, halvdöva men inte halvdöda”. Än.
Efter mitt prat, där jag för de halvdöva fick upprepa vissa ord extra tydligt (”iiinterneeeet”) och för de halvblinda beskriva bilderna (”däääär ser ni en bajskorv och dääär har vi en blodpudding”), kom några fram och pratade. När jag föddes var de i min nuvarande ålder, och på ingen tid alls hann vi dryfta
Lyssna, han säger:
– I guess that’s better than if they'd played ”Wedding Bells (Are Breaking Up That Old Gang Of Mine)”. (Min kursivering.)
Min farbror dog nu i höst, och igår fyllde min pappa 70 år. Det är väldigt konstigt. Jag talar med människor som inte lever om bara ett par år. Det är inte alls konstigt. Jag läser Robert Frost-dikten som Cavett länkar till, och stannar till vid
(Nu är det rätt naturligt att stanna till just där eftersom det ju är slutraderna, men ssscchhh nu, jag försöker vara djup och reflekterande.)
Jag lever här och nu, men fascineras storligen av dåtiden. Alla måste ju inte sitta och läsa gamla hushållsalmanackor och bläddra i snart hundraåriga veckotidningar eller ens titta på en Chaplinfilm då och då. Men tusan hakar om vi inte allihop till mans lite oftare borde samtala med en och annan 85-åring ... som än så länge lever.
---
Dave Allen ville förresten att det på hans gravsten skulle stå:
Häpp!
--------------
Jag lovar på heder och samvete att aldrig mera någonsin skriva det där kvasitummarnaupp-käcka ordet igen. För allvarligt talat är det ju ett enkelt sätt att komma ifrån en förklaring eller en på slutet sedelärande historia, att bara skvimpa över The End till läsarens hjärna. Näpp-häpp-klubben har talat!
Ehum.
(Haha.)
– Kåsera om vad som helst! sa de.
– Om semikolon kanske? sa jag.
– Ja!
– Eller basket?
– Ja!
– Kanske lite om mina knastriga hälsenor?
– Ja!
– Eller hur man lagar mat till tolv personer utan att knorra?
– Ja!
– Hm.
Nu var detta inte ett partygäng med golfspelande, spanienresande samt facebookande pensionärer. Nej, det var 85-åringa kvinnor som hade en idrottsklubb som gemensam nämnare. De var (jag citerar) ”halvblinda, halvdöva men inte halvdöda”. Än.
Efter mitt prat, där jag för de halvdöva fick upprepa vissa ord extra tydligt (”iiinterneeeet”) och för de halvblinda beskriva bilderna (”däääär ser ni en bajskorv och dääär har vi en blodpudding”), kom några fram och pratade. När jag föddes var de i min nuvarande ålder, och på ingen tid alls hann vi dryfta
- stärkta underkjolar
- Hylands hörna
- Sven Jerring
- kaffesurrogat
- ribbstickade barnkläder
- Ingemar Stenmark
- dubbelve, dubbelve, dubbelve
- ”Smultronstället”
- hattmode
- stavgång
- Olle Hedbergs användning av dej, mej och sej
- skrivmaskiner genom tiderna
- nattorientering
- Dick Cavett
- Dave Allen.
Lyssna, han säger:
– I guess that’s better than if they'd played ”Wedding Bells (Are Breaking Up That Old Gang Of Mine)”. (Min kursivering.)
Min farbror dog nu i höst, och igår fyllde min pappa 70 år. Det är väldigt konstigt. Jag talar med människor som inte lever om bara ett par år. Det är inte alls konstigt. Jag läser Robert Frost-dikten som Cavett länkar till, och stannar till vid
”And they, since they were not the one dead, turned to their affairs.”
(Nu är det rätt naturligt att stanna till just där eftersom det ju är slutraderna, men ssscchhh nu, jag försöker vara djup och reflekterande.)
Jag lever här och nu, men fascineras storligen av dåtiden. Alla måste ju inte sitta och läsa gamla hushållsalmanackor och bläddra i snart hundraåriga veckotidningar eller ens titta på en Chaplinfilm då och då. Men tusan hakar om vi inte allihop till mans lite oftare borde samtala med en och annan 85-åring ... som än så länge lever.
---
Dave Allen ville förresten att det på hans gravsten skulle stå:
Don't mourn for me now
Don't mourn for me never
I'm going to do nothing
For ever and ever.
--------------
Jag lovar på heder och samvete att aldrig mera någonsin skriva det där kvasitummarnaupp-käcka ordet igen. För allvarligt talat är det ju ett enkelt sätt att komma ifrån en förklaring eller en på slutet sedelärande historia, att bara skvimpa över The End till läsarens hjärna. Näpp-häpp-klubben har talat!
Ehum.
(Haha.)
19 Reflektioner:
Yoko Ono är intressant klädd, tycker jag. Enbart plyschbussarong och strumpbyxor. Eller är det en väldigt kort klänning? (Hon ska kanske besikta bilen efter programmet?)
Jag har alltid gillat pensionärerna, utom de arga i affärer eller bara går rakt ut på gatan och vi får bromsa. En dag ska jag bli en sådan.... du också!
Dick Cavett - i slutet av den där bloggen talar han om katharine Hepburn. Hon kom till hans show till slut, och han blev absolut tvärförälskad och sa det, och hon svarade: "Men det är ju mitt jobb! Att du ska må bra!"
Jag lider av häpp-allergi och har nu tyvärr en mycket svårartad form av nässelfeber. 36 Lotten-inlägg innehåller ordet häpp och det måste ju helt enkelt bli ett slut på det generösa spridandet av det här ordet.
*Sa hon som ska googla tamigfasiken allt.*
http://www.google.com.au/search?hl=en&q=h%C3%A4pp+site%3A.www.lotten.se&meta=
Så. Nu får mitt huvud slås med stekpanna!
Och igår var jag "pensionär".
Jag hamnade i ett sällskap som började tala om - julkalendrar. (Och det var inte jag som började!)
Närmast mig i ålder var en kvinna född 1971. De flesta andra var ungdomar i mina barns åldrar.
Tur jag hade lite koll på Sunes jul och Pettsonkalendern.
(Äntligen har regndropparna börjat singla lite här utanför fönstret.)
Tack för häppslut.
Jag kommer ihåg en period då jag använde "visst" i tid och otid.
Det var först när pappa påpekade det som jag själv lade märke till det.
Vad lätt det är att lägga sig till med vissa "signaturord" (nyord?)!
Jepp!
jag tror jag skall börja äppa lite.
vad underbart absurt med folk som röker i en intervju på tv!
Forntiden var, sedd med nutida ögon, helt absurd. Jag har ett gruppgoto från trettiotalet där lärare och avgångselever från Alnarp poserar. Ett fyrtiotal män. Samtliga har ett röketyg i sin hand: cigarett främst, men även cigarill, cigarr eller pipa. Dock inte rykande.
Angående de åttiofemåriga damerna som mindes stärkta underkjolar, så undrar jag om det var sina döttras sådana som de åsyftade. De stärkta underkjolarnas tidevarv var från cirka mitten av femtiotalet och några år framåt. Sedan blev det kort och smalt à la Twiggy.
Min snart 95-åriga mamma kan fortfarande målande beskriva hur om lördagar jag och mina systrar i badrummet doppade våra underkjolar antingen i stärkelse eller sockerdricka och hur vi sedan kilade med de droppande plaggen genom matsalen ut i köket för att stryka dem. Parkettgolvet (bongolv) fick oftast vita fläckar efter dessa underkjolsfrakter. Något senare sydde vi in gardinspiraler i nedre fållen eller fodrade de vida underkjolarna med skumgummi.
Märkliga tider!
Agneta: Ack, jag minns! Plötsligt skulle kjolarna stå rakt ut (de nådde till knäna, ungefär). Jag köpte en sorts hemsk krinolin av hårt plastnät som gjorde ont att sitta på. Sedan - tjaploff - var det modet bara borta över en natt. En enda tjej kom till skolan med rak kjol, och snart hade ingen utstående kjolar längre.
Jag avslutade min tonårstid med ett år i Paris. jag tror att skiftet mellan vida kjolar och känningar till kort och smalt inträffade då. Mitt bagage för ett års vistelse fannsinget kort och smalt, men inte heller inte det våldsamt vida. De parisiska unga damerna började under denna tid gå i nästan korta och smala kjolar med ett »dasslocksveck« baktill.
Den här filmen är med engelska Petula Clark, som på franska sjunger en Twistlåt. En låt jag dansade till i den franska huvudstaden samma år. Petula, som ju inte var riktigt ung längre, svänger runt, i en rätt märklig dekor, i en vid klänning -- dock inte riktigt utstående.
Denna bild visar vad som följde några år senare.
För den som inte ville eller kunde sy fanns det faktiskt skumplastunderkjol i köpfärdigt skick!
Häpp-allergi kan kanske botas av att få höra den helt otroliga historien om var ordet kommer ifrån? När romarna brötade runt på arabiska halvön kom de til Jerusalem, som de intog. Hep står för Hierusalem est... och vips hade jag glömt det latinska ordet för förstört!
Men frän historia.
Vilka minnen du väcker! Jag kikade förstås på klipp med Dave Allen från YouTube, inspirerad av ditt inlägg! Ja, det var tider ...
Vill du ha en nostalgitripp till 30-talet, så kika in hos mig! (Även om vi inte var med då det begav sig ... ;-))
PS. F´låt för reklamen, men jag vet ju att du gillar nostalgitrippar.
Förstört heter väl delendum...? Men det blir ju inte samma stuns med hed.
Wikipedia säger att det eventuellt kan komma av Hierosolyma est perdita (= Jerusalem är förlorat. Inte för att jag kan latin, men borde det inte heta Hierosolyma perdita est?
Jo, det borde det - fast "hpe!" blir förstås rätt andtrutet att göra saltomortaler till. :)
Kanske den annorlunda ordföljden är folklatin eller så?
Förlåt att jag inte har varit här och deltagit ett endaste dugg! Jag ska bara ...
Skicka en kommentar
<< Home