Men vars är dom?
I somras lade jag ifrån mig (och blev bestulen på) min fina, gamla systemkamera på en toa i Philadelphia.
Strax innan kameran försvann, hann jag både ta och ladda ner denna bild på USA:s tunnaste toapapper. ”Så symboliskt”, tänkte jag då. Nu förstår jag inte alls hur jag tänkte.
Utmärkt, så fick jag då köpa ett nytt vidunder till kamera och se till att spara ordentligt på kvittot så att kameran kunde köpas till företaget eftersom jag faktiskt tar bilder i tjänsten.
Naturligtvis tappade jag bort kvittot.
För att kunna blogga från biografer, styrelsemöten, Londons tunnelbana och mystiska föreläsningar fixade vi ett finfint ”jagkanbloggaöverallt-modem”. Det funkade bra tills jag för en dryg vecka sedan inte kunde hitta det. Samtidigt förlade jag den nya kameran, som verkar ha sprungit iväg och gömt sig med min nya Pippi Långstrump-nyckelknippa.
Hjälp mig, Saida! Vars är dom? [norrbottniskt uttal]
Men nu får det vara slut på detta slarv. Jag ska knyta fast allt som måste hållas ordning på och dessutom klistra fast tut- eller visselmojjor på allt så att de svarar när jag ropar på dem.
Mitt liv kommer att se ut som Londons tunnelbanetak.
Jag ska åka till Stockholm och jobba i dagarna två ... men nu kan jag förstås inte hitta mina föreläsarskor. Jag kan heller inte hitta anteckningen om vad det var jag skulle komma ihåg i morgon och nu när jag tänker efter glömde jag nog seglarstövlarna på träningen nu ikväll och jovisst, ser man på, åkte jag hem med basketskorna på fötterna. (Jag har dem fortfarande på mig fastän jag ligger i sängen. Dekadens och förfall, ditt namn är Lotten.)
Fast mitt i allt som bara försvinner och tappas bort, hittade jag en skatt i skafferiet! En antik burk med päron och en ask med billiga After Eight-kopior. Skjuts, in i ugnen!
Vilken tidsmaskin! Smaskandes på detta mindes jag hur det var att lyssna på Magnus Uggla på fritidsgårn och tugga Hubbabubba samt vara nervös för morgondagens biologiprov.
Strax innan kameran försvann, hann jag både ta och ladda ner denna bild på USA:s tunnaste toapapper. ”Så symboliskt”, tänkte jag då. Nu förstår jag inte alls hur jag tänkte.Utmärkt, så fick jag då köpa ett nytt vidunder till kamera och se till att spara ordentligt på kvittot så att kameran kunde köpas till företaget eftersom jag faktiskt tar bilder i tjänsten.
Naturligtvis tappade jag bort kvittot.
För att kunna blogga från biografer, styrelsemöten, Londons tunnelbana och mystiska föreläsningar fixade vi ett finfint ”jagkanbloggaöverallt-modem”. Det funkade bra tills jag för en dryg vecka sedan inte kunde hitta det. Samtidigt förlade jag den nya kameran, som verkar ha sprungit iväg och gömt sig med min nya Pippi Långstrump-nyckelknippa.
Hjälp mig, Saida! Vars är dom? [norrbottniskt uttal]
Men nu får det vara slut på detta slarv. Jag ska knyta fast allt som måste hållas ordning på och dessutom klistra fast tut- eller visselmojjor på allt så att de svarar när jag ropar på dem.
Mitt liv kommer att se ut som Londons tunnelbanetak.Jag ska åka till Stockholm och jobba i dagarna två ... men nu kan jag förstås inte hitta mina föreläsarskor. Jag kan heller inte hitta anteckningen om vad det var jag skulle komma ihåg i morgon och nu när jag tänker efter glömde jag nog seglarstövlarna på träningen nu ikväll och jovisst, ser man på, åkte jag hem med basketskorna på fötterna. (Jag har dem fortfarande på mig fastän jag ligger i sängen. Dekadens och förfall, ditt namn är Lotten.)
Fast mitt i allt som bara försvinner och tappas bort, hittade jag en skatt i skafferiet! En antik burk med päron och en ask med billiga After Eight-kopior. Skjuts, in i ugnen!
Vilken tidsmaskin! Smaskandes på detta mindes jag hur det var att lyssna på Magnus Uggla på fritidsgårn och tugga Hubbabubba samt vara nervös för morgondagens biologiprov. 
27 Reflektioner:
Visst är det intressant. Att när man får höra om något en gång så tar det inte lång tid innan man får höra om det igen. För ca tre timmar sen frågade en kompis mig om jag visste hur många päron det är i en burk när man köper dem i en stor konservburk. Nu kan jag berätta för henne att det är elva stycken.
Eller?
Jag undrade vad dina föreläserskor kunde bidra med. (Hur kunde du förlägga dem?)
Tvätterskor, kockerskor och städerskor har man ju förhoppningsvis ett hum om vad de gör.
Efter en kopp kaffe inser jag att det var något helt annat.
Föreläsarskor ger goda vibbar helt enkelt.
Att förlägga diverse mindre så.
Jag upprepar med en druckens envishet:
När man är av med saker skall man inte LETA, utan BÖRJA STÄDA - Även om man inte hittar det man söker - hittar man ofta annat som man länge saknat!
Skulle så- vid enstaka tillfällen inte vara fallet - har man ju åtminstone fått städat!
Jag haaaar städat! Jag har till och med dammat av bokhyllorna bakom böckerna. (Vilket kändes absurdt.)
Jag har förresten hittat föreläsarskorna nu. De är inte hälsensvänliga, men propra.
Och ja, det verkar vara elva i en stor burk med päron. Vi var tio runt bordet så kockerskan fick två.
Ha!!! Av det drar vi slutsatsen att det är farligt att städa, innan dess fanns kamera och modem kvar, städar man försvinner grejer ;).
Jag ska till läkare idag och har letat fram min turtröja och turstrumporna. Inte för att jag vet om tur är associerat med just de kläderna men jag känner mig bekväm i dem.
Men Lotten.
Läge för senilsnöre på annat än glasögonen?
GPS?
Prylbärare? (varför inte den djefla mannen) eller vet du!
Ett skåp bara för dina saker.
När du kommer hem lägger du in sakerna där. Och låser.
wow, vilken rolig vinkel du kan få på dina tummar. Du har samma konstiga tummar som min textlärare på gymnasiet, fast hans var mer skrämmande.
Gällande ordningssinnet så märks det att jag inte vart hos er på länge. Jag kan komma över en sväng och hitta alla era borttappade grejer igen. Har ni koll på vart fyraåringen är?
Propra föreläsardojor?
Behövs nog inte alls i morgon, vi översättare har full förståelse för folk som jobbar i strumplästen.
Jag har dock ingen förståelse alls för hur tidigt jag måste kliva upp för att hinna med tåget...
Finns det litervis med kaffe när vi kommer fram?
Frida: vi pratade också om päron på burk nyligen, efter att inte ha ägnat dem en tanke på årtionden.
Håller med om att det är märkligt med vissa sammanträffanden. På en fredagsmiddag kom nån på att alla "vet" hur fyrtiotalister, sextiotalister, sjuttiotalister och åttiotalister är, deras beteenden och vanor kartlagda. Men femtiotalister har inte fått nån riktig generationsstämpel, de är en anonym borttappad grupp vars enda antydan till identitet är att de kan kallas "pärongenerationen" Förklaringen till detta epitet (enligt den som höll låda på middagen) är att femtiotalisterna alltid fick de minsta inlagda päronen i burken när de var barn för på den tiden var hierarkin en annan mellan generationerna. Sen växte de upp och fick barn och fick ÅTERIGEN de minsta päronen, för nu var barnens roll en annan och föräldrarollen hade svängt. Intressant och förmodligen helt ovetenskapligt.
Sen gled samtalet in på olika recept med päron&choklad i ugnen.
Jag vill bara helt off topic rapportera att jag sitter på tåget och att Anna Mannheimer sitter två snäpp ifrån mig och talar i telefon, fast hon hela tiden säger att hon är så hes att hon inte kan prata. Bakom mig står konduktören och pratar med två passagerare. Alldeles nu sa han: "Jag solar inte på solarium längre, jag solar bara på Internet." Jag kan ha hört fel.
Stackars femtiotalister som hade så små päron..! Själv känner jag mig definitivt som ett päron på burk. Ta ut mig och ge mig en After Eight!
Reagerade också på tummen. Går fint ihop med det spretande fingret. ;)
Den Blyga har delvis rätt - när man städar hoppar grejorna fram. Å andra sidan: Det är just när man hittar idiotsäkra platser för sina saker som de försvinner.
Utom nycklar då. Alla mina nycklar bor på en särskild yta. Detta beslut ändrade mitt liv radikalt.
Jag håller med ab. Jag har mycket ordentligt städat undan en skägg-/hårtrimmer på ett fiffigt ställe. Så nu har min yngsta dotter konstigt klippt nackhår, eftersom det fiffigas stället är spårlöst försvunnet. Innan jag städade stod den mycket osnyggt framme i sovrummet och på den tiden hade dottern rak och fin nacklinje. Suck.
wv=mypep. låter som någon slags leksak.
Så är det. Räkningar t ex gör sig bäst på kylskåpet, då stirrar de en uppfordrande i ansiktet varje gång man ska ta sig en macka (till). Hårtorken bör ligga framme på köksbänken.
Ica: Du har varit borta så länge att Fyraåringen har hunnit bli Femåringen!
Och mina tummar är i verkligheten inte alls så himla roliga -- det måste vara en synvilla med förvirrande rutor på golvet, vidvinkel och toapapper som gör tummen rolig.
AB: Vad skönt att någon berömmer mitt spretande lillfinger, även fjantfingret kallat.
För övrigt kan jag meddela att jag pga. Mariannes försäkran här i morgon kommer att föreläsa i gympadojjor med hålfotsinlägg och av glädje studsa omkring i en yster översättardans.
Nu ska jag köpa en sandraisk GPS för att klistra på kameran när den hittas. (Hittelön på 100 kronor har utlovats till både barn och grannar.)
Översättardans?
Det här ska bli ännu roligare än vad jag trodde från början!
Det är åldern, Lotten! Jag tillbringar halva dygnet letandes efter saker... minns inte att jag gjorde det förr. Fast... å andra sidan. Minnet är det som försvinner först. (Vad som kommer tvåa har jag glömt)
Du ska skaffa ett gäng såna här. En liten grunka du sätter fast på alla viktiga saker du behöver hålla ordning på. Plånbok, kamera, jagkanbloggaöverallt-modem, seglarstövlar, barn, hundar och kanske en djefla man?
Sedan återstår bara en sak: att klara av att hålla ordning på själva lokaliseringsmojängen, den som du trycker på för att få den bortsprungna saken att ge sig till känna.
Men det klarar du nog. Din dator tappar du ju inte bort, eller hur?
Jag fick för min inre syn återigen bilden av Gösta Engström i Nöjesmassakern, med baken full av verktyg, som säger:
Vadå anal magnetism?
(Oral galvanism var på var mans tunga, eh, i var mans mun?, på den tiden.)
Eller ett sånt där chict verktygsbälte?
Cecilia: Och animal magnetism..
Eller som wv kallar det: kmulh
Ni anar inte vad som har hänt: jag är uppraggad av Översättarhelena och ska sova i hennes hotellsäng! Vi har inte ens frågat hotelltjifen om lov.
(Tror ni att hon snarkar som den djefla mannen så att jag känner mig som hemma?)
Jag tror bestämt att det finns en del fall av kallefiering även utanför vår familj!!!
Men sådana där Loc8tors verkar ju vara riktigt fiffiga, funderar allvarligt på att ge käre maken en uppsättning i julklapp.
Kallefiering och liknande fenomen har inget med städning att göra; jag misstänker att det mer har att göra med att det uppstår skrivfel på den personliga hårddisken. Antingen på grund av att hårddisken inte är inkopplad (jag misstänker att min man har glappkontakt) eller på grund av att det uppstår s.k. "buffer overflow" i minnescashen så att vissa minnen aldrig skrivs ned.
Tummarna kallas för skomakartummar. Jag har en och jag kan berätta att de är fruktansvärt opraktiska om man har varit dum nog att införskaffa en bil med en baklucka som öppnas med en knapp ska tryckas in. Nästa gång jag köper bil måste jag komma ihåg att göra tumtestet innan jag bestämmer mig.
(Sidospår: jag misstänker att katternas riksförbund har gått ut med en rekommendation om att i klausulen om konsten att vara i vägen, så ska "tidning" ersättas med "tangentbord". Moderna djur.)
Oj, mycket på en gång.
Nej!! Har jag missat kalas? Men va fasen. och de där tummarna är inte en synvilla. Det ska kollas upp nästa gång.
Och jag har försökt kanelförgifta Ö-Helena! Joo ni, här händer det saker.
Det största som jag (och min man, var för sig) har tappat bort är bilen.
Efter en längre stunds letande på samtliga infartsparkeringar så kom jag så småningom på att den stod i centrumets parkeringhus. Det blev dyrt eftersom bilen bara får stå några timmar där och jag hade glömt den där hela dagen...
Min man kom så långt att han polisanmälde sin bil som stulen. Polisen ringde efter tre dagar och hade hittat den i samma garage som min man hade parkerat. Han är övertygad om att den varit stulen, och släkten lika övertygad om att glömt var den var parkerad. Detta är några år sedan.
Vid ett lunch på jobbet för några veckor sedan kom samtalet in på bilnycklar och hur stor chansen är att den egna nyckeln passar någon annans bil. Då berättade en kollega att hon hade parkerat sin bil i ett garage för ett snabbt ärende i en galleria (för övrigt samma garage som min man hade stått i). Efter uträttat ärende hade hon satt sig i bilen, backat ut och börjat köra ut ur p-huset. Då fick hon syn på snöborsten och tyckte att den hade fel färg. Sedan upptäckte hon att instrumentpanelen var annorlunda och kunde konstatera att det inte var hennes bil. Så hon fick åka tillbaka in. Men nu var platsen upptagen av en annan bil så slutligen hamnade den en bra bit i från den ursprungliga platsen.
Var det hon som "stulit" min mans bil?
Nej (fel märke), men min mans version har absolut ökat i trovärdighet.
Kanelråttan: Jag mår toppengaloppen! Bara så du vet. Mmmm, vilken god kaka, förresten. Den var värd lite kli i gommen!
dieva: vad sa din man till polisen när de ringde och sa att de hade hittat bilen i parkeringshuset?
Tankspridda jag, och som vid tidpunkten var dödstrött, har försökt låsa upp och komma in i, lägenheten under mig. Rätt dumt. Innehavaren var dessutom hemma. Pinsamt.
Skicka en kommentar
<< Home