Har du gjort läxan?
Inte hur jag än rynkar pannan och kliar mig i det lusiga håret (ja, vi har äntligen fått löss igen, det var hela fem år sedan sist) kan jag minnas att mina föräldrar undrade om jag hade gjort mina läxor.
Vid närmare eftertanke minns jag inte ens att jag hade läxor.
Visst, vi hade prov som jag pluggade till för sent och oförberedda läxförhör för en massa förberedda elever och så för mig, jag som trodde att jag skulle kunna improvisera fram svaren med jääääättemånga ord och därmed lura läraren att tro att jag kunde ämnet.
Men läxor? Näe.
Mina barn har däremot läxor. Jädrar anåda vad de gör läxor! Den ambitiösa sidan av mig säger ja och hurra vad bra att skolan är på allvar och att barnen måste kämpa lite. Den trötta och till sömnen längtande sidan av mig vrålar ett stort:
– Nnneeeeeeeeej, enough is enough!
Detta vrål undslapp mig när Tioåringen kom hem med en lapp från läraren, en lapp där det höttes med pekfingrar mot oss föräldrar eftersom vi hade underlåtit att rätta läxorna nu under höstterminen. Fy på oss.
Eftersom så många av mina vänner är lärare, vet jag att läxornas vara eller inte vara diskuteras flitigt. Vilka barn gör sina läxor och vilka struntar i dem? Vem ska rätta? Är det som det sägs ett bra tillfälle att under läxläsningen passa på att ”ha en trevlig stund och umgås med sina barn”? Minns ni era läxstunder med era föräldrar?
Men. Vänta, nu kommer jag ihåg mina föräldrars engagemang lite. Fast det var nog inför prov. Pappa – kemisten – sa:
– Men lilla gumman, grundämnen är grundämnen, kemiska föreningar är kemiska föreningar. Godnatt!
Mamma – franskläraren – sa:
– Men lilla gumman, fransk grammatik är fransk grammatik, det är bara att acceptera. Godnatt!
Nä, nu ska jag göra min egen läxa: förbereda en 40 minuter lång föreläsning om skrivregler. (Svårt. Jag kommer att vara som Heimat på snabbspolning.)
Vid närmare eftertanke minns jag inte ens att jag hade läxor.
Visst, vi hade prov som jag pluggade till för sent och oförberedda läxförhör för en massa förberedda elever och så för mig, jag som trodde att jag skulle kunna improvisera fram svaren med jääääättemånga ord och därmed lura läraren att tro att jag kunde ämnet.
Men läxor? Näe.
Mina barn har däremot läxor. Jädrar anåda vad de gör läxor! Den ambitiösa sidan av mig säger ja och hurra vad bra att skolan är på allvar och att barnen måste kämpa lite. Den trötta och till sömnen längtande sidan av mig vrålar ett stort:
– Nnneeeeeeeeej, enough is enough!
Detta vrål undslapp mig när Tioåringen kom hem med en lapp från läraren, en lapp där det höttes med pekfingrar mot oss föräldrar eftersom vi hade underlåtit att rätta läxorna nu under höstterminen. Fy på oss.
Eftersom så många av mina vänner är lärare, vet jag att läxornas vara eller inte vara diskuteras flitigt. Vilka barn gör sina läxor och vilka struntar i dem? Vem ska rätta? Är det som det sägs ett bra tillfälle att under läxläsningen passa på att ”ha en trevlig stund och umgås med sina barn”? Minns ni era läxstunder med era föräldrar?
Men. Vänta, nu kommer jag ihåg mina föräldrars engagemang lite. Fast det var nog inför prov. Pappa – kemisten – sa:
– Men lilla gumman, grundämnen är grundämnen, kemiska föreningar är kemiska föreningar. Godnatt!
Mamma – franskläraren – sa:
– Men lilla gumman, fransk grammatik är fransk grammatik, det är bara att acceptera. Godnatt!
Nä, nu ska jag göra min egen läxa: förbereda en 40 minuter lång föreläsning om skrivregler. (Svårt. Jag kommer att vara som Heimat på snabbspolning.)
19 Reflektioner:
Här är det så mycket läxor att jag ofta önskar att lite mer av skolarbetet kunde klaras av i själva skolan.
Vi såg Heimat (första delen) i det ursprungliga långfilmsformatet på Folkets bio i Malmö – åtta timmar ena dagen och sju timmar dagen därpå, om jag inte minns fel. Det var grejer det! Som teveserie blev den inte fullt så maffig.
Det svåraste tycker jag är hjälpen hemifrån. För det finns så många barn som inte har något stöd alls vad gäller läxor. Orättvist mot dem att ge läxa. Hälsar fröken Ozzy, bloggsjälvmördare
Min mamma sa: Har du haft prov? Men så trevligt.
Hon hade aldrig en susning om varken läxor, prov eller vad jag egentligen läste.
Mina föräldrar slutade hjälpa mig med läxor när jag gick i åttan, det var dit deras kunskapsnivå sträckte sig.
Efter det sa de:
Fick du VG på provet? Då får du se till att skärpa till dig inför nästa.
Och nu kliar det i mitt hår också. Psykosomatisk lössinvadering.
Mamma är lärare och jag fick alltid hjälp om jag ville, men klurade för det mesta själv. Mina kusiner däremot har suttit med sina föräldrar varje kväll och gjort läxan tillsammans och det är väl trevligt, men vem lär sig mest? Jag vet inte, funderar själv på hur vi ska lägga upp det hela när vår äldsta börjar få läxor. Någon som har bra tips?
Jag har också sett långfilmsheimat! I Umeå, också Folkets Bio. (Jag gick förbi i våras. Underbart med saker som är vad de var. Till skillnad från så mycket annat som är förändrat i Umeå jämfört med för tjugo år sen.)
Det var en härlig upplevelse! (Heimathelgen alltså. Men även att bion låg kvar.)
Läxor. Jag är ("var" är nog en korrektare beskrivning numera) en fena på algebra efter min pappas duvningar i denna värld.
Mamma lärde mig minnesassociationer för att komma ihåg ord och sånt.
Jag gjorde läxor väldigt ambitiöst.
Mina barn tror jag inte alls gör några läxor.
Jo, på "lågstadiet" hade sonen skrivövningar. En bild gavs och man skulle ge en berättelse. Men för att texten skulle kunna hålla någorlunda jämna steg med huvudet som var flera kvarter längre fram i historien fick han dispens från handskrivandet och fick skriva på datorn.
Som ex-lärare vet jag att en matteläxa i veckan skulle göras och naturligtvis glosor, men nåt sånt har jag sällan stött på här hemma. Matten sades göras på nån speciell lektion i veckan, men glosor ...
"Jag kan engelska, mamma, och franskan skiter jag i."
Och det är väl ungefär på den nivån som gymnasiestudierna också sköts.
Jag är inte inkopplad. (Jo, vi bor ihop heltid.)
Det är skönt att mina barn inte har den stress som jag hade. Men jag önskar att de tog skolan på nåt sorts allvar ändå.
Lusinvasion är för övrigt ett utmärkt tillfälle att ”ha en trevlig stund och umgås med sina barn”.
Kli, kli, krafs.
Jag är en förespråkare av läxor som ett bra sätt för föräldrar att hänga med i svängarna MEN jag tycker samtidigt att läxornas görande och rättande är en sak mellan eleven och läraren. Om jag har en läxovillig unge vill jag inte förpesta min mamma-barnrelation med läxtjat - det får läraren ta, som ju är den som tagit initiativet till läxornas vara.
I min egen barndom förekom vad jag minns bara glosläxor. Kanske. Eller var det så att man hetspluggade glosor inför läxförhöret en gång i veckan (givetvis inte tidigare än på rasten före) och att det därför borde räknas som plugg till prov (se tidigare parentes).
När det gäller pedagogisk förmåga låter mina utsagor ganska lika dina föräldrars. edvwkdb
Jag tycker att det ska finnas tid i skolan att klara av skolarbetet för att inte få med sig för mycket arbete hem. Med tanke på hur stora skillnaderna är mellan barnens möjligheter att få tid och hjälp att göra läxor hemma borde därför det mesta klaras av i skolan. På mina barns skola finns några timmars läxhjälp i veckan, efter skoltid, att utnyttja. Det rekommenderar jag varmt, särskilt till de barn vars föräldrar lämnar tidigt på fritids och hämtar sent. Däremot inte sagt att man som förälder ska lämna övar allt arbete till skolan.Livspusslet kan vara svårt att få ihop ibland. Tack för en bra blogg!
Hälsningar Elin
Våra flickor får göra sina engelska läxor helt själva eller med hjälp av varandra. Vi är för dumma i engelska, och denna höst har jag tvingats att skriva på engelska och jag har använt en massa gratistjänster av övekrsättningar på hemsidan.
Ja skriver den som också ska förbereda 3 timmars föreläsning på onsdag =)
Tack själv, Elin!
Nu får jag ju skylla mig själv som satt fem barn till världen, men jag har nyss räknat ut at vi denna vecka har 14 läxor och en matsäck att klara av.
t
(Det är då tusan att jag som proffsredigerare hela tiden misslyckas med kommentarernas korrläsning!)
jodå visst minns man läxläsningen med föräldrarna. Huvva. Speciellt matematiken. Huvva Huvva. jag har noll talang för matte, pappa hatar matte, och vi gick på minan varenda gång jag hade matteläxa.
-Pappa, kan du hjälpa mig med matten?
-javisst!
15 minuter senare lämnar en högröd ilsken pappa en gråtande dotter av frustration och misslyckande rummet...och vi gick på det varenda gång...
Aha Konstanze! En mig närstående, mattehatande Bästisgranne har exakt samma erfarenheter med sin mattehatande dotter. Vaaaarje vecka ...
Om någon av mina fyra ätteläggare bad om direkt hjälp med läxorna, så ställde jag givetvis upp. I övrigt försöke jag bibringa dem en för var och en vettig studieteknik. Pojkarna var inbördes rätt olika, från skalan "läste alla skolböcker från pärm till pärm så fort han fått dem" till "är den någon som sett min tyskabok, jag hade den i alla fall för en månad sedan". Nåväl det gick vägen för var och en, men den yngste klagade i efterhand på att vi inte tryckte på hans gymnasiepluggande lite bättre. Hans betyg missade med lite till drömutbildningen. Kanske förlitade jag mig för mycket på att även nummer fyra skulle klara av det mesta själv.
Från egen skoltid, då vi nog i snitt hade 4-5 läxor per dag, minns jag från realskolenivån att det kunde gnällas i klassen när den femte läxan utdelades. Någon gång kunde jag begära att bli förhörd av mamma på glosor i något språk, annars skötte jag och mina syskon i stort sett våra läxor själv. Avsikten med läxor bör ju inte vara samvaro med föräldrarna. Även den som inte alls kan påräkna hjälp hemma lär sig väl mer genom att göra sina läxor.
Heimat är ett roligare ämne än läxor; härlig TV-serie tyckte jag. Långfilmsformatet tror jag att skulle uppskatta idag men då var jag nog inte tillräckligt mycket cineast för att lockas sitta i en bio en hel helg.
Läxor vill jag minnas att jag själv hade 2-3 stycken i veckan som jag tragglade mig igenom. Tror inte att någon av mina föräldrar engagerade sig i det. Mina egna barn brukar jag försöka påverka att göra dem med hjälp av kontrollfrågor; har du fått någon läxa? har du gjort läxan?
Visst har det hänt att jag har hjälp till någon gång om de velat ha hjälp. Oftast faller det på min mans lott eftersom han själv är lärare. Jag hävdar bestämt att jag inte har några pedagogiska talanger.
Ha så trevligt med lössen. Bra för att få riktigt tovigt hår genomkammat. Men annars svårt att hitta en positiv sida av dem.
Äntligen! Trodde att det bara var jag som reagerade över mängden läxor barnen får! Mina barn får dessutom läxor över loven. Jag trodde loven var till för att vila upp sig för att orka ta nya tag? En sommar hade äldstingen en halv mattebok att räkna klart, för tydligen hade han dagdrömt för mycket på lektionerna (hur undviker man att dagdrömma på mattelektionerna? Jag har inga råd att ge...) Jag tycker att barnen verkar få ta för mycket ansvar för sina studier, vid en alldeles för ung ålder.
Om jag någon gång får barn så förhör jag hellre hundra läxor om dagen än kammar en enda lusig hårbotten (och jag har själv haft löss, både som barn och vuxen och trodde jag skulle gå åt!).
Läxor har jag också haft, en masse. I alla fall i gymnasiet. Innan dess hann jag med det mesta på lektionerna. Mitt problem var snarare att få bort mamma från mina läxor, men hon var ovärderlig hjälp ibland. (Dock inte i tyska, då hon själv kan detta språk alldeles för bra för att ha någon som helst förståelse för att andra måste traggla.)
Där sa du ett sant ord, Lilla My: mina föräldrar var på tok för duktiga i kemi, fysik, biologi, matte och alla språkämnen för att kunna hjälpa mig utan att till slut hötta med näven och skaka på huvudet, sucka och stöna.
(Vilka ämnen blev då kvar? Inte många, kan jag säga. Dagens i-landsproblem.)
Skicka en kommentar
<< Home