Och nu blir det äntligen reklam

Jag gör alldeles för lite reklam. Om jag gjorde mer reklam för mig själv, skulle jag säkert kunna dra in skrfn ... eller om jag gjorde reklam för min kommande bests... eller kanske om jag pekade med hela handen och gav order om att fjbp ... Äh.

Idag tänker jag göra reklam för

1. Göteborgs lokaltrafik
2. ”Returpappor” på Allikateatern.

De göteborgska spårvagnarna och bussarna funkar så himla bra! De går ofta och hela tiden, de kommer i tid, man får gå på både fram, bak och mittmellan så att det går snabbt och alla kartor är glasklara och sms-biljetterna är så himla enkla att köpa! (Nummer 1, 3 och 17 går till teatern. Och jag, jag gjorde fel och råkade köpa en ungdomsbiljett.) Jag är så lyrisk att jag kan misstas för att vara ironisk, men så är inte fallet.

”Returpappor” är en nyskriven pjäs som till min stora glädje inte är politiskt korrekt utan riktigt ordentligt provokativ och rolig på samma gång. Skådespelarna har kul på scen, vi i publiken har kul, och min släkting (som är den smalaste av skådespelarna) hinner till och med att sjunga stämsång.

John Hinton, som är mitt kusinbarn, har en miljard strängar på sin lyra.

Men ni som går till föreställningen ensamma, ska ta med er en stickning till pausen. Då står alla åskådare och dricker och knaprar och och skrattar samt pratar med varandra i en minimal hallgarderob. Efter fem minuter har man läst allt som finns att läsa på väggarna, filosoferat inne på toa och tjuvlyssnat på alla som har någon att prata med. En tjej och en kille grälade med blickar, så dem stirrade jag på tills de började blänga på mig istället för varandra.

Dialogen utan ord i garderoben

Hon, med armarna i kors, stirrandes förbi sin pojkvän:
– Dra åt ...

Han, klappandes sin flickvän på axeln:
– Du, förlåt ...

Hon, fortfarande undvikandes ögonkontakt:
– In your dreams.

Han, nu ännu mer ångerfull, klappandes flickvännens kind:
– Jag älskar dig.

Hon, envis och kanske till och med *gulp* kränkt, skjuter giftpilar med pupillerna:
– Skitnere, ankskit.

Men man kan också huka i klädhängarna. När pausen var slut, lösgjorde sig ett tiotal enslingar från under jackor och kappor så att det såg lite ut som när heltäckningsmattan LSD-svajar i ”Fear and Loathing in Las Vegas”. Apropå det, så ligger jag i en hotellsäng med denna skrämmande tavla som vakar över mig (jag låg i sängen och tog bilden med mobilen):

– Sleep now, or I will run you over!

G’natt.

Jag rekommenderar verkligen pjäsen. Stanna kvar och ge John tummen upp om ni vågar. Föreställningar ges 16, 18, 23, 25, 27 november och 2, 5, 6, 12 december. Sen slut. (Ring 031- 84 50 37.)

Recension i Borås Tidning.