Bildsafari (med loppor) från en måndagskväll
Igår kväll när de tre minsta barnen badade, sprang jag omkring som en jonglör och var kvinnlig. För när man har många bollar i luften samtidigt, lär man visst vara som kvinnligast. Männen kan ju bara grymta och slå ihjäl grottbjörnar, sägs det. (En i taget, förstås.)Men.
Det här är visst ett släktdrag – att snubbla, falla, spilla, kladda och tappa precis när det som minst behövs. Igår föll jag över en present som jag fick av mitt basketlag när jag flyttade från Lund. Men numera gråter jag inte över spilld mjölk, jag bara:– Ah, vad synd. Men det kan jag blogga om.
Innan jag hade hunnit sopa upp smulorna, välte jag nästa sak.
En temugg. En favorit-temugg! Var ska jag hitta ett nytt ölkrus? Men jag bara:– Ah, nej, vad synd. Fast det kan jag ju blogga om!
En liten stund senare åkte kameran fram igen. Sjuåringen hade nämligen med Bästisgrannens tioåring gjort en L(T)opp-kör.
Loppor kallas de där sakerna man viker av ett papper och sedan skriver något lyckokaksaktigt i. Så här till exempel:
– Säg ett nummer!
– Tre.
– Ok. (Viker fram och tillbaka tre gånger.) 1-2-3. Säg en färg!
– Blå.
– Ok. (Viker upp den flärp som har blåmålats.) Det står ”Du ska städa mitt rum i en månad” där. (Visar upp texten som bevis.)
– Va?
Men denna kväll var det Lopp-kör (som var en Topp-kör). Barnen hade vikt 137 loppor och ställt upp dem så här.
Sedan dirigerade de lopporna medan Händels ”Messias” med Hallelujakören spelades i bakgrunden. Vi applåderade. Och jag sade:– Men det här kan jag ju blogga om!
38 Reflektioner:
Och det är nu som menigheten delas i två läger:
ett som applåderar och ett som tycker att du ska söka hjälp!
*klappar friskt*
Jag söker gärna hjälp. Städhjälp!
Hjälp! Jag som inte ens kan vika EN loppa.
Kolla efter ölkrus på myrorna i stan. De brukar ha en massa suspekta saker.
Det är inte ofta jag sörjer över saker men när jag viftade ner en "onedollarbill" (som jag hittade på Kuba) i golvet och den gick i tretton bitar då var det nära till att fälla en tår.
Testa att tappa en tillbringare från tredje hyllan ner i diskmaskinen (som står öppen). Då kan man krossa flera föremål på en enda gång. Det var bästisgrannens morgon:(
Precis. Vem behöver en terapeut när man kan blogga om eländet - och allt annat?
Extremt mycket komplimanger till loppkören! Jag kan riktigt höra hur de sjunger Händel!
Synd på koppen! Du slog väl inte sönder den bara för att kunna blogga...?
Men så där är det. Översvämning på gården? Fint, det kan man blogga om! Ingenting blåste ner från taken under stormen? Men vad trist, då kan jag ju inte skriva om det!
Fortsätt snubbla du!
"Det kan jag blogga om"
Ny variant i New Age utbudet!
Affärsidé:
Kurser för utbrända, vinterdeppade, pensionister på livets sluttande plan m.fl.
Kan kombineras med Spa-helg - vänd Er till omgivande etablissement.
Kanske för snöfria vintersportanläggningar i väntans tider...
WV De flesta reagerar på ordlikhet - det tycks bara vara jag som slås av UTSEENDET - varför vissa rader om 8 bokstäver ser kortare eller längre ut än andra.
tx iahigccj verkar vid första påseende vara fler än 8!?
Loppkören ser ut som en installation av skulptören Gormley. Han placerade ut hundratals små lerfigurer med gapande munnar i Malmö Konsthall medan jag fortfarande bodde i Skåne (typ början av nittiotalet alltså).
Lotten, jag är så fascinerad över att du bloggar på ett så modernt vis, i framkant av kommunikationsteknologin ehupmf typ, men samtidigt använder formen "sade".
Den Blyga: Jag ska spara på några sådana där WV som ser kilometerlånga ut, jag vet precis vad du menar.
Note to self: gör en loppvikarinstruktion till Ica.
Jag slår inte sönder muggar för att kunna blogga om det ... men jag HAR gjort saker i mitt liv för att kunna skriva kåserier om det hela senare.
Pumans dotter -- förlåt min okunnighet -- vad är en onedollarbill som kan gå i tretton bitar utan att man river sönder den?
Skarpögda Ingrid: När jag skriver sade föregås det av denna inre dialog:
- Nämen skrev jag sade?
- Ja, det gjorde jag. Varför gjorde jag det?
- Bort med halva ordet!
- Nämen nu ser det ju inte bra ut!
- Nej, det ser fel ut. Men varför det, tidigare gick det ju bra att skriva sa!
- Konstigt. Jag håller på att tappa språkgreppet.
Och så nöjer jag mig med det. Det här händer flera gånger i veckan -- att jag plötsligt väljer en obsolet form som gör texterna anakronistiska.
Men jag tror att det har med stämningen i meningen att göra. Hur den egentligen ska läsas. Lite högtidligt eller ödesmättat eller med tordönsstämma.
Och neeeeej, jag vet, jag kan ju inte styra läsningen hos andra som jag tror. En redaktör hade strukit på två röda. Suck. Jag är ett missförstått geni.
*intar nu positionen som signalerar "ack o ve"*
Jag tror Pumans dotter menar en sanddollar, en platt, vit och rund snäcka(???) som man kan hitta på stranden i varmare länder. Populärt att använda till olika dekorationer, själv har jag en med glitter på från julen 1982.
En erfarenhet rikare, en bloggpost rikare. Som det gamla djungelordspråket lyder. Bloggdjungeln, alltså. :)
Sade Zarathustra
För mig, som ju BLICKAR TILLBAKA på livet är det intressant att notera hu Ni "ungdomar" mitt i livet fungerar och reagerar och jämföra med min egen utveckling:
När jag började skolan 1942 var det ju pluralformen av verben som gällde.
När jag drillades i uppsatsskrivning på realskolan och i gymnasiet var de ett minne blott (förekom mest som rim i gamla dikter och psalmer).
MEN
Nu på ålderns höst har de börjat dyka upp i mina hågkomster - ja inte de FÖRE 1950-talet - utan senare.
Precis som hos Dig Lotten, dyker de upp när det handlar om högtid, förundran inför LIFVETs helighet.
Nej, jag kan inte hålla mej. Jag gillar tordönstämma, men hur låter en sån egentligen?
Vad eller vem är en tordön?
Apropå Acke ve o smärta-position 1A så kommer jag att tänka på en pjäs vi spelade och min kompis tyckte det var extra smakfullt att smaska baksidan av handen mot pannan, samtidigt som hon höll ett spaderäss som riktades ut mot den hänförda publiken. Oh, quelle dramatique!
Hur ska man bli autodidakt om man inte frågar först och googlar sen?
Idag är vädret behagligt tordönsbefriat. Används tordön någonsin utan sin kompis stämma? Åskstämma låter lite fånigt, faktiskt.
I riksdagsprotokollen skriver vi fortfarande "sade" - det är på det jag kommer att flunka min examen. All möjlig annan nysmörja, såsom SLUTÄNDAN, accepteras dock. SAOL rular. Första formen. Ack ja.
Trevlig note. Jag tror jag behöver instruktioner om waaaaay mer än så. *hint hint*. Annars kan man blogga om kreativa kompisar med klädbytaridéer.
Aha! Sanddollar finns alltså. Jag fattade nämligen inte den roliga historien där nån frågade vad valutan i Sahara hette. Sådär kreativt tyckte jag när svaret var Sanddollar.
De där egenheterna ligger inte bara i släkten, de hör intimt samman med vissa typer av pappersvikningar. Hör bara:
Loppan lever som i en bubbla
därför har hon så lätt att snubbla
Loppan gillar att gå och dilla
pratar så att hon råkar spilla
Allting utom en slemmig pada
duger bra när Loppan vill kladda
Byxor, tröjor, skor och sin kappa
hör till det en Loppa kan tappa
Hej faderi faddera faderalla
Loppans körsång får oss att falla
Pada? Förmodligen enhopblandning av begrepp som utmynnar i att paddan bär Prada.
Jag visste inte att såna hette Loppor. jag som brukade bli galen av såna i flickornas rum.. Men nu ska jag inte mera klaga....
På
http://www.skapligtenkelt.se/loppa.htm
finns en beskrivning av hur en loppa viks. (Nej, jag ids inte lära mig hur jag lägger in klickbara länkar.)
Salt! Nu sprang jag till NE och kollade tordönsetymologi ... och fann att det är helt logiskt:
tordön är ett ”kraftigt buller” – och lägg märke till att förledet är identiskt med gudanamnet Tor. Dön är samma sak som dån.
tordönsröst och tordönsstämma är en "stark och bullrande röst" – ofta med bibetydelse av auktoritet.
Det är väl det de försöker förmedla, de amerikanska trailerrösterna?
Jajamensan! Dom där lopporna invaderade mitt hus för många år sen. Nu inser jag att jag saknar dom :)
Tack, Pernilla, det var ju perfekt!
Loppvikningsteknik!
Medan man viker, kan man sjunga hakkes rim.
Lotten: Ja, onedollarbill kräver sin förklaring. Jag hade ingen aning om vad det var heller innan jag såg den men hade turen att resa med en biolog. Precis som ullis säger så är det ett vattendjur eller en mollusk. Ser ut som en tvättsvamp ungefär (eller korall) med massor med porer och ett hål i botten. Min var benvit och hade ett vackert mönster i form av en blomma på ovansidan . När den gick sönder kom det ut en massa fin sand. *snyft*
Den Blyga: Jag var tvungen att läsa på hur det gick till när pluralböjningen försvann.
Språkhistoria!
På 1940-talet var det faktiskt LÄRARNA som började gruffa om att eleverna hela tiden skrev fel på pluralböjningarna av verben. Saken är ju den att alla i Sverige sedan i alla fall 1600-talet PRATADE utan pluralböjning. (Man sa alltså
jag sjunger
vi sjunger
jag sjöng
vi sjöng
Men skulle ändå skriva
jag sjunger
vi sjunga
jag sjöng
vi sjöngo
Lärarna gjorde myteri och gav elever rätt --om de var konsekventa i sitt sätt att strunta i verbens plural, och 1953 slutade man ha gammal verbplural i propositioner till Riksdagen. Inte förrän 1970 gjorde DN samma sak!
Nehej du, DN hade inga pluralböjningar till 1970! DN hade inga pluralböjningar 1955 heller. Det är jag bombsäker på.
Jag håller helt med, AB, det låter konstigt. Jag skulle ha länkat till var det stod att det var så:
"... år 1970 valde Sveriges största dagstidning, Dagens Nyheter, att införa enhetlig böjning av verben."
Det kanske var ett principbeslut 1970, fastän alla i praktiken redan för länge sedan hade skippat böjningen?
Nu ska jag rota i mina böcker.
Tack Lotten! Nu undrar jag förstås hur jänkarna kom på att en skandinavisk asagud var bäst för att skrämma folk till att se filmer med Julia Roberts, men jag känner på mej att det inte är meningen att vi vanliga dödliga ska känna till det.
- Är det oväder på gång?
- Nej, det är ett Persbrandtdön. Han gör visst reklam för nåt på tv.
På tal om tordönsstämma fann jag denna tjusiga mening genom att fritextsöka i SAOB:
»Ögonblickligt gripande tornet samt med tordönsstämma utropande: "schack!", nedsatte han sin pjes på brädet med sådan våldsamhet, att den splittrades i tvenne delar.«
Samma år som Den blyga började skolan föddes jag. Kanske jag och andra nyfödingar det årets ruggigt kalla och snörika februari skreko av våra lungors fulla kraft eller så sovo vi kanske djupt i kölden. År 1948 började jag min skolgång och de följande åren utvecklade sig till ett sammelsurium vad plurala och singulara verbformer beräffar. Vi skulle icke bruka de plurala och nyare skolböcker hade mycket riktigt slopat dem. Men kruxet var att större delen av våra skolböcker var av förkrigsmodell och därför fick vi lära oss att simultantolka pluralformerna till singularformer då vi läste högt och att slopa dem då vi skrev. Dock fick de finnas kvar i en del poesi och i NT och psalmsång och lite så. Jag vet inte men gissar att det hade utgått något påbud om verbformerna från den dåtida Skolöverstyrelsen.
En annan språklig förändring lade en av sönerna märke till då han höll på att lära sig skrivstil: Äldre människor som hans mormor och andra skrev m med tre bågar och n med två. Jag kom då ihåg att det hade även jag fått lära mig, men någon gång på vägen hade vi fått minska ned på bågantalet. Kanske under de av realskoletidens teckningslektioner där vi drillades i välskrivning. Jag har faktiskt inget minne från när den förändringen kom, men vet att jag har tillämpat båda skrivsätten.
Tack agneta för denna härliga interiör från kvalitetsskolan!
De säger ju att tvåspråkiga blir smartare och dementa senare!
Vi är ju tvåskriviga...eller egentligen tre-, maskinskrivning är ju det tredje.
Apropos skrivstil så upptäckte jag på 80-talet att nutidens barn inte kan läsa skrivstil.
Handskrivna meddelanden tog plötsligt mycket längre tid att förfärdiga om de skulle kunna läsas.
Ännu ett kulturarv som gått i graven...
"Saken är ju den att alla i Sverige sedan i alla fall 1600-talet PRATADE utan pluralböjning."
1600-talet?? Hur kan vi ha varit "tvåspråkiga" så länge?
Min mammas (f -41) skrivstil har i alla tider varit nästintill oläslig. Jag fick också lära mig trebågiga m när jag fick lära mig skrivstil i tvåan (lå 71/72). Och f som gick ända nerifrån botten ända upp i toppen. Men r och s lyckades jag aldrig få till nå' bra så jag tog tacksamt emot nya skrivstilens r och s, men behöll resten.
Det här är ju en intressant diskussion, som skulle förtjäna sin egen blogg!
cecilia n:
1. De flesta människorna kunde ju inte läsa på 1600-talet! De utbildade, läs prästerskapet var ju dessutom tre-fyrspråkiga, grekiska och latin hörde ju till grundkunskaperna.
Vetenskapsmännen, t.ex den aktuelle Linné korresponderade ju på latin.
Adeln på franska. Gustav den tredje och Katarina den stora var kusiner och brevväxlade på detta språk - Carl XIV Johan lärde sig ju aldrig tala svenska, men det gjorde ju ingenting etc
Fast på 1700-talet var vi Europas mest läskunniga folk tack vare den förtalade Luther, katekesen och husförhören.
2. Intressant det Du skriver om skrivsstils-F. Jag lärde mig gå UPP först...? Svårast att få snyggt tyckte jag g var, näst q förstås, men det använde man ju nästan aldrig...
Sedan är det intressant med läsningsbarhet - just det att gemenerna går UPP ibland, NER ibland gör dem för ögat lättare att avkoda än versaler ...
Men det är en annan historia.
När kartan (Googlefynd) visar en sak och verkligheten en annan...
Jisses, jag läste dagstidningar från femtiotalet och framåt, och några pluralformer fanns då inte! Och 1970, kära nån. (Då var jag 25, helt absurd tanke att vi skulle sitta och läsa voro och sjöngo mitt i flower power...)
ab, händer det inte att du någon sjugnit t.ex. denna visa? Vilken sorts verbformer är det i visan?
Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera,
Men sorger ha vi inga,
våra glada visor klinga
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.
De väldiga skogarnas sus, fallera,
gå mäktiga som orgeltoners brus, fallera,
och livets vardagsträta
så lätt det är förgäta
vid de väldiga skogarnas sus, fallera.
De gamla, de kloka må le, fallera,
vi äro ej förståndiga som de, fallera.
Ty vem skulle sjunga
om våren den unga,
om vi vore kloka som de, fallera?
Skicka en kommentar
<< Home