Varför man bloggar: för att erkänna nåt
Den gode hakke har lyckats skapa en kilometerlång lista på orsaker till bloggandet. Jag envisas med att påstå att jag bloggar för att det ger skrivträning, skrivträning och åter skrivträning.
Men inte idag. Idag skriver jag för att få tröst av mina läsare. Frågan som ni ska svara på lyder: vad ska jag göra nu och visst är ni väl ibland så här ni också?
Så här skulle det hela egentligen gå till:
Jag fick i onsdags en säck med videofilmer (tecknade barnfilmer) av en på Söder boende familj som hade tröttnat på dem. Jag låste in dem i en förvaringsbox på Centralen för att se cool och videobandslös ut på Tjuvlyssnatfesten. Sedan sov jag på en madrass, vaknade på torsdagsmorgonen, åkte hem via Centralen – där jag i förbifarten plockade ut säcken ur förvaringsboxen.
Detta var vad som hände:
Allt gick enligt planerna tills jag på torsdagsmorgonen på Centralen fick ett oväntat telefonsamtal. Det distraherade mig såpass att jag spillde te, snubblade på en gratistidningsutdelare, gick till fel perrong, sprang till rätt perrong och ... och ... och glömde säcken. Inlåst i boxen.
Lösningen, den självklara lösningen:
Väl hemma tog jag förvaringsboxnyckeln och – efter konfererande med släktingar och vänner i Stockholm – skickade i ett papperskuvert till min svågers arbetsplats. Han skulle på fredagen rusa till Centralen, för en hutlös lösensumma få loss videobanden och föra dem i säkerhet. Av ”posten” fick jag en försäkran om att brev än idag kan komma fram nästa vardag. Pfuih.
Men vad händer?
Nyckeln kommer inte fram under fredagen och min svåger åker hem för att fira helg. Man kommer inte in på hans arbetsplats under helgerna. Så blev han sjuk i måndags och var fortfarande sjuk igår och nu har banden dött av syrebrist i sin nedgrävda kista och CSI är inte ens inkopplade på fallet.
Jag skrev 998 tecken (gränsen var 1 000 tecken) till SJ idag, med andemeningen:
Kan jag donera filmerna till Centralens personal och slippa betala för att få ut dem?
Sådant här kan man sortera in under:
Men inte idag. Idag skriver jag för att få tröst av mina läsare. Frågan som ni ska svara på lyder: vad ska jag göra nu och visst är ni väl ibland så här ni också?
Så här skulle det hela egentligen gå till:
Jag fick i onsdags en säck med videofilmer (tecknade barnfilmer) av en på Söder boende familj som hade tröttnat på dem. Jag låste in dem i en förvaringsbox på Centralen för att se cool och videobandslös ut på Tjuvlyssnatfesten. Sedan sov jag på en madrass, vaknade på torsdagsmorgonen, åkte hem via Centralen – där jag i förbifarten plockade ut säcken ur förvaringsboxen.
Detta var vad som hände:
Allt gick enligt planerna tills jag på torsdagsmorgonen på Centralen fick ett oväntat telefonsamtal. Det distraherade mig såpass att jag spillde te, snubblade på en gratistidningsutdelare, gick till fel perrong, sprang till rätt perrong och ... och ... och glömde säcken. Inlåst i boxen.
Lösningen, den självklara lösningen:
Väl hemma tog jag förvaringsboxnyckeln och – efter konfererande med släktingar och vänner i Stockholm – skickade i ett papperskuvert till min svågers arbetsplats. Han skulle på fredagen rusa till Centralen, för en hutlös lösensumma få loss videobanden och föra dem i säkerhet. Av ”posten” fick jag en försäkran om att brev än idag kan komma fram nästa vardag. Pfuih.
Men vad händer?
Nyckeln kommer inte fram under fredagen och min svåger åker hem för att fira helg. Man kommer inte in på hans arbetsplats under helgerna. Så blev han sjuk i måndags och var fortfarande sjuk igår och nu har banden dött av syrebrist i sin nedgrävda kista och CSI är inte ens inkopplade på fallet.
Jag skrev 998 tecken (gränsen var 1 000 tecken) till SJ idag, med andemeningen:
Kan jag donera filmerna till Centralens personal och slippa betala för att få ut dem?
Sådant här kan man sortera in under:
- Alla kålrötter jag har köpt som sedan möglat och slängts.
- Alla skor jag har köpt som var för små och aldrig kunnat användas.
- Bilen som vi sålde för 1 kr.
- Aktierna Olle köpte för 20 000 kr (som hans föräldrar hade sparat ihop av barnbidraget under 16 år) och som ett halvår senare var värda 40 000 för att ytterligare en månad senare vara värda 0 kr.
- Alla böcker jag betalar skyhöga slarvförseningsböter för på biblioteket.
22 Reflektioner:
"Den gode" minsann. Nu ser jag bara fram emot att träffa den onde och den fule så kan vi göra film och blir rika. Sedan ska vi lösa ut varenda videoband som någonsin har "glömts" i en förvaringsbox.
Om det inte framgick av min kilometerlånga lista så blev jag så himla glad över den t-shirt och den bok om fästingar och annat otyg som utgjorde en sjättedel av alla julklappar jag fick förra året. Bara för att påminna om att livet inte bara är kålrötter och trånga skor.
Jag kör "egna bekännelser" och "avslöjande av andras hemligheter" som tema just nu i min blogg. Känns litegrann som att testa bungyjump för första gången och ljuga om vikten. Man kan aldrig så noga veta om man kommer överlevande ut ur eländet!
Må jag bli besatt av en sund och harmonisk ande som tar min kropp och själ i besittning! Amen.
Må filmerna få komma till ett bra hem, snart! :)
Det är världsligt skulle moster Elsa sagt!
eller
"Det ska inte hindra oss från att NU göra det rätta"
Det gäller att skaffa sig copingstrategier:
1. Hur går det med de 5kg potatisen?
Jag skickar receptet på potatisgratin i kväll(skall orientera nu på morgonen)
Mat tröstar och så faller 1.an bort
2+3 Glöm det!
4. Aldrig gråta över spilld mjölk - börsen har i gengäld gått bra de senaste 4 åren!
5.
Nu kan man glädja sig åt att böcker blivit så BILLIGA att man kan KÖPA de nyutkomna böcker man vill läsa alt byta med släkt och grannar och ÄNTLIGEN få tid att läsa dem som står och längtar efter läsare i bågnande bokhyllor
I femkilospotatissäcken ligger bara två skrynkliga tråkpotatisar kvar! Här har ätits potatis!
Salt och hakke: Livet är inte bara ohoppade bungyjumpshopp (se där, ett ord jag aldrig har skrivit förut) utan även potatis i sunda själar.
Må vi alla få slippa dö som ett videoband!
Åh! Filmer! Vi får väl hämta det på torsdag. Då ska jag för övrigt försöka hämta mitt gamla 8 bitars nintendo i Danderyd. Så varför inte åka med nintendo och vhs-band och se riktigt ohippa ut. Men vet du, kålrötter hör man bara på namnet hör hemma i jorden. Skor kan alltid doneras till småfotade människor och då kanske man kan få större skor i utbyte från Lillfoten vars mamma tvingat henne köpa stora skor eftersom hon tror att LIllfoten bara fått en fix idé att hon har små fötter. För förseningsavgifter ska man bli polare med en bibliotikarie... Så var det fixat.
Å, jag lider med dig Lotten. outhämtade videoband som ligger i en box på Centralen och tickar som en taxameter (inte som en bomb lyckligtvis, det hade blivit jobbigt). Och nyckeln som är på drift. Och kålen möglar och skorna är för små, voj voj.
Här på jobbet är det också lite beige. Benämningen "kaffevecka" har nyligen bytts ut mot "diskvecka". Känns det inspirerande och trivselökande?
Om jag hade varit SJ-anställd så hade jag blivit mycket misstänksam av ditt brev. Det måste ju vara nåt skumt med videofilmerna som den där människan försöker bli av med! Bäst att skicka in insatsstyrkan! Eller minröjarna kanske.
Men - det kanske bara ÄR en sådan dag idag? Eller en sådan vecka denna vecka. Eller ett sådant år... nä. Jag köpte häromdagen ett biopresentkort, laddade det med stålar och tänkte skicka till systersonen. Kortet var då putzweg, antagligen tappat i pappershandeln dit jag galopperade med överfulla väskbärarhänder. I går kom en påminnelse från Läseklubben - boken de vill ha betalt för har jag aldrig sett, det svär jag på. Samtidigt kom en annan bok som jag är nästan säker på att jag har avbeställt. Och så är jag invecklad i en tvist på en idiotisk sajt där jag omedelbart ska sluta skriva.
Denna dagen inte ett liv.
Men...men.. du skriver ju att du TOG UT filmerna ur förvaringsboxen på torsdagsmorgonen. Gick du och låste in dem IGEN...?
Nejnej, AB, jag tog mig konstnärliga friheter: rubriken för det stycket löd
"Så här skulle det hela egentligen gå till".
Sedan läser man "Detta var vad som hände".
Ska se om jag kan putsa lite så att det blir tydligare.
Cruella: Jag vill så gärna veta allt om fajten på sajten. Kan du inte mejla om du vill vara hemlig? info@lotten.se
ÅH! Tintin-filmer. Lotten, marsch och hämta ut filmerna!
Okejdå.
Förresten fick jag betala 105:- i förseningsavgift för en deckare i förrgår.
Som jag inte ens läst.
Och varför lånade jag inte om på nätet?
Just det - kan inte hitta lånekortet!
Ica: kan du som är bibliotekarie hjälpa mig och AB med förseningsavgifter? Hackar du dig in i lånesystemet och rensar datum? Coolt!
Översättarhelena: Jag tror att mitt brev har satts i någon slags karantän eller skeppats till delegeringsavdelningen för jag har inte fått svar än.
Nu ska jag ringa till den sjuke svågern. Kanske kan han skicka en kollega till Centralen?
Haha! Bara om ni kommer och lånar böckerna på högskolebibblo... och då krävs en extrem muta.
Men det är ju såna här knepigheter vi vill läsa om!
Och du - hos oss behöver vi inte betala böter på bibblan... eller, förresten, det kanske bara gäller mig eftersom hela deras datasystem ligger i familjen så att säga...
Aha, Bloggblad. Då ska jag faktiskt fortsätta berätta om hur jag ideligen tappar minnet och förlorar pengar samt ... serverar barnen nudelsoppa och knäckebröd till kvällsmat eftersom allt annat var helt slut. Eller kan man tillreda något på bearnaisesås och vita bönor?
Och så kan jag ju berätta att videobanden nu är hemma hos svåger och Orangeluva. Endast 210 kronor kostade det att låta filmerna ligga i träda.
Nu åker jag till Coop!
Glömt mjölk igen? Vita bönor kan man ju göra maaaaaaassor av, men inget som jag vet om. Vad jag svamlar. Måste vara alla galningar på bibblo som läst nånstans att jag kunde stryka böter och kom och krävde att jag skulle göra det... ingen av dem erbjöd ens en muta!
För en timme sedan skrek jag som en stucken gris.
Nu är jag lullig på schittådååån.
Följ den spännande fortsättningen.
Just det. Själv gör jag tvärtom - håller upp min fina fasad och berättar bara om gulliga saker. Inte att jag har en plastpåse virad om huvudet över olivinoljad hårbotten mot den helvetiska klådan. Eller att jag råkade plocka lite för mycket när jag plockade ögonbrynen förut så att de inte längre passar till ögonen...
Bloggblad; vi måste alla börja blogga mer om våra raknings- och hårpincettningsbestyr!
Svågern gjorde sitt bästa för att pruta hos SJ. Han sa:
- Men om det är för mycket pengar. 210 kr för en kasse videoband. Då kanske jag inte hämtar ut kassetterna?
- Nej, det förstås. Då ligger kassetterna där i tre månader innan vi tömmer boxen.
- Tre månader...? Men har inte nyckeln något värde för er? Vore det inte jättebra att i stället få nyckeln redan nu och så att andra kan använda boxen...? (Hint, hint.)
- Självklart vore det bra. Men du får betala 210 kr för att hämta ut innehållet.
- Men om jag inte lämnar in nyckeln, då förlorar ni både intäkten för skåpet och nyckeln!
- Det går bra att lämna in nyckeln direkt till mig här och nu.
- Utan att få ut videobanden?
- Då får du betala 210 kronor först.
GAAAH.
För övrigt går det nog bra att ta sig in i svågerns arbetsplats på helgerna, men eftersom nyckeln inte låg där så hade det inte varit så stor idé.
Skicka en kommentar
<< Home